ÅSIKT

”Regeringen betalar för svenskarnas tystnad”

Martin Ezpeleta: ”Så mycket mer får du i plånboken” lockande rubrik när regeringen annonserar ny muta

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Regeringen har mutat svenskarna. Betalat för deras tystnad. Skattesänkningarna är priset på folkets samvete. ”Så här mycket mer får du i plånboken” är tidningarnas lockande rubrik när regeringen annonserar en ny muta. Ingen frågar vad det är vi kommer att få spara in på, vilken sten i välfärdsbygget vi kommer att tvingas plocka bort.

Vi blundar och spinner åt handen som smeker oss under hakan. Vi ser inte vad den andra handen gör. I Landskrona, till exempel. Där har Gerd, utförsäkrad sen januari, blivit av med sina extra matpengar från socialen. Två inspektörer åkte hem till henne för att kontrollera sanningshalten i hennes snyfthistoria. Mäta salthalten i hennes tårar. Och de öppnade hennes kylskåp.

Det var som att komma in i Ali Babas rövargrotta. Tydligen. Hör och häpna - enligt kommunens egna inventering hade Gerd ”falukorv, en påse grönsaker, bröd, ägg, cirka en portion makaroner och smörgåsmargarin”!

Ett stort smörpaket dessutom, konstaterar kommunen. Tillräckligt för 14 dagar, enligt Sierra Leon... förlåt, Landskronas socialtjänst.

Nu har förvisso inte resultaten från Tekniska laboratoriet kommit än, men det skulle inte förvåna mig om makaronerna visar sig vara äkta Barilla – pastans Ray-Ban.

Vilken fuskare! Så inför den här uppvisningen i frosseri valde kommunen att spärra Gerds matkonto.

Nu känner sig Gerd kränkt. Hon tycker inte att det är ok att socialarbetare rotar igenom hennes kyl. Dessutom hade hon dagen innan handlat för sina sista stålar för att vara lite förutseende. Nu är det bekanta som hjälper henne med maten.

Enligt enhetschefen var det Gerd själv som bad utredarna att inspektera hennes kyl. Det låter ju väldigt rimligt.

- Snälla, kan ni inte kolla igenom min kyl också?

- Nej, vi har inte tid och det behövs inte.

- Kom igen då, vågar ni inte?

- Det handlar inte om det...

- Feeeegis, feeeegis!

Gerd är inget undantag. Hon är inte längre ett beklagligt misstag.

Inte ens ett övertramp. För när man trampar över tillräckligt många gånger, flyttar man på gränsen.

I Sverige håller vi på att flytta på gränsen i rask takt.

Förnedringen och fattigdomen naturaliseras. Och blir därmed osynlig.

I skattesänkningarnas allt längre skugga kommer vi snart inte att se de arbetslösa och de sjuka. Deras öden får allt svårare att platsa i tidningarna, deras protester och klagan avslås eller viftas bort. Tills de slutar klaga. Det är utanförskapets slutstation.

När man inte längre känner att man har rättigheter. Man är inte del av det politiska livet.

Man har ingen rösträtt – nu menar jag den viktigaste, inte den manipulerade var fjärde år.

Jag vet, därför att jag ser det hela tiden. Gerd knackar på min dörr här i Argentina flera gånger om dagen. Ibland är hon liten och snorig. Ibland gammal och rynkig.

Gemensamt för dem alla, är att värdigheten har nötts bort av kränkningarna. Och de tror att det är livets lott att vara fattiga och utslagna. Sitt eget ansvar. Så har de fått känna hela sitt liv, i generationer. Till slut gick budskapet fram.

Så istället för att vara en knuten näve utanför regeringshuset, är hon bara en kupad hand utanför mitt fönster.

Är det Sverige ni önskar? Tänk efter nästa gång ni tar emot er muta och köpslår ert samvete.

Martin Ezpeleta

ARTIKELN HANDLAR OM