ÅSIKT

Nätet dödar journalistiken

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Det ser becksvart ut för journalistkåren. Mediehusen bantar ner sina redaktioner, publiken tappar förtroendet och är inte längre beredda att betala för nyheter. PR-byråer infiltrerar sig i redaktionerna. Media slukas av underhållningsbranschen som kräver att vi levererar skandaler.

Men hur fan är det möjligt? När jag började plugga journalistik i mitten på 90-talet, låg framtiden för våra fötter. Internet, som just höll på att veckla ut sina vingar, var fullt av löften. Med facit i hand kan man konstatera att vi tittade på internet med samma naiva förtjusning som dinosaurierna tittade på de söta meteoriterna som föll från himlen. Internet kommer bli vår bödel.

För nätets signum är hastigheten – en diktatur vi alla är underordnade. Och ett av offren är just journalistiken.

För det tar tid att bedriva seriös journalistik. Att granska källor, att kontrollera fakta. Att gallra, sortera och välja i det överflöd av information som cirkulerar på nätet. Tidigare var nyheten en bearbetad och förädlad händelse. Ett hantverk. Men ni orkar ju inte vänta.

Så för att gå era ökade krav till mötes, tvingas media utfärda ett undantagstillstånd. Den reguljära, traditionella journalistiken får träda tillbaka. Och en parajournalistik kliver fram ur skuggan. Den gör det smutsiga jobbet som pressetiken inte tillåter men som krävs för att ni ska få hänga med i realtid.

Viktiga journalistiska moment – ja, till och med avgörande för yrkets existensberättigande – som källkritik och faktakoll blir något man ser mellan fingrarna med. Gallringen är undermålig och alla uppgifter betraktas som potentiell viktig information, rykten uppgraderas till fakta och alla röster förvandlas till källor. Det viktiga är inte att informationen är rätt, utan att den finns ute. För parajournalistiken har en egen logik: det gäller att snabbt lägga ut nyheten på hemsidan. Därefter kan man rätta till den, justera, uppdatera och fylla ut. Som ett samtal med verkligheten, en ständigt pågående process av revidering och bekräftelse.

Vilken paradox! Vi lever i kommunikationen och informationens guldålder – och det verkar svårare än någonsin att veta vad som verkligen händer!

Titta bara på Juholt-härvan.

Att lägga all skuld för det här på media är att göra det enkelt för sig. Vi är alla barn av vår tid. Och denna tid kännetecknas av bristen på tålamod.

Och ju snabbare det ska gå, desto lättare är det att det blir fel.

Det klagade journalisten och nobelpristagen Albert Camus på redan på 40-talet. Och ändå: i dag skulle förmodligen det som Camus upplevde som hets, betraktas som en ren tai chi.

Men om vi inte är mer trovärdiga än entusiastiska amatörtwittrare, om vi inte kan skilja oss från det allmänna bullret på nätet, om vi har samma arbetsmetod som en bloggare – vad fyller vi då för syfte? Vad gör oss då märkvärdiga? Svar: ingenting.

Nu finns det förmodligen ingen större anledning att bli ledsen över det här, det finns många bra konsekvenser av att informationen demokratiseras.

Men de borde stänga ner alla journalistskolor omedelbart och sluta lura ungdomarna, som investerar tid och pengar på en utdöende bransch. Låt en barmhärtig domedagsprofet ställa sig på staplade lådor utanför journalisthögskolan och skrika ut: Vi kommer att gå under!

ARTIKELN HANDLAR OM