”Peter Lemarc trodde att jag ljög om mitt namn, så jag fick ingen intervju.”

1 av 2
NYHETER

Aftonbladets kanske siste bohem, nyhetskrönikören Oisín Cantwell, gnäller en del om att det var bättre förr – före internet.

Ironiskt nog älskar han att han kan göra det på internet, där Aftonbladets över två miljoner läsare är hans egen klagomur.

Oisín Cantwell, vad är det för namn egentligen?

–  Det är ett irländskt namn, den ­gaeliska varianten av ­Ossian. Min pappa är från ­Dublin. Själv är jag född i London och kom till Sverige när jag var sex år.

Har namnet ställt till det i yrket ­någon gång?

–  För många år sedan skulle jag inter­vjua Peter LeMarc. Men när jag ringde upp honom sa han bara: ”Oisín­ Cantwell, det kan man väl inte heta”. Så höll vi på att divi­dera ett tag, tills han sa: ”Okej, om du berättar vad du egentligen ­heter, så får du en intervju”. Det slutade i alla fall med att det ­inte blev någon intervju, jag kunde inte förmå mig att ljuga och ­säga att ”okej då, jag heter ­Johan Nilsson”, bara för en inter­vjus skull.

Som kolumnist och bloggare, saknar du nyhetspulsen och att vara ute på fältet?

–  Det känns som att jag har fått en andra chans. Jag var en duktig nyhetsreporter i många år, men till slut var det inte kul längre.­ Nu har jag roligt igen. Det är ju ett enormt privilegium att få ge sin syn på saker och ting ­inför en publik på drygt två miljoner.

Du är ganska nostalgisk av dig, romanti­serar tiden när Dieter Strand fortfarande var politisk reporter på Aftonbladet och så – var det bättre­ förr?

–  Ja, allt var bättre förr, innan detta eländiga internet slog igenom. Det är en sorg, jag minns med saknad tiden när folk fortfarande köpte tidningar. På vissa sätt älskar jag den här utvecklingen som hela mediebranschen går igenom, men det finns så mycket med internet jag hatar – skitsnacket, mobbningen, förtalet.

Hade du velat bli journalist om du var ung i dag?

–  Jag rekommenderar inte någon ung människa att bli journalist, ­branschen är för osäker, det blir färre­ och färre jobb, det blir svårare och svårare att etablera sig och överleva på det.

Med det sagt är jag full­ständigt övertygad om att jag själv ändå hade försökt bli journalist.

Jag läste en intervju med dig i DN från 2005 där du beskrivs som en blod­törstig nyhetsjägare. Hur sann var den bilden?

–  Den var inte alls sann. Jag borde aldrig ha ställt upp på det där. Jag sa väl kanske en och annan sak som jag inte borde ha sagt, men DN-reportern ville få det till att kvällstidnings­journalister är blodtörstiga hyenor som inte skyr några medel för att få fram en historia, vilket inte alls är sant. Det var en vinkel som skribenten hade bestämt sig för i förväg.

Vad tycker du om folk som inte ­kommer från Stockholm?

–  Haha, det där med lantishatet är mest jargong, retstickan i mig. Jag har inga problem med lantisar. Faktum är att flera av mina bästa vänner är ­lantisar.

Men det måste ju vara något som ­läsarna går igång på väldigt mycket?

–  Det är klart att läsarna inte alltid förstår det där. I fallet Ola Lindholm skrev jag att man måste vara berusad på ett eller annat sätt för att över­huvudtaget stå ut med att se Mjällby spela fotboll, och då hörde ett antal humorlösa Mjällbysupportrar av sig. En gubbe deklarerade att han aldrig mer skulle köpa tidningen.

Vad har du för relation till läsarna i övrigt?

–  Jag får väl min beskärda del av hatmejl. När jag för resonemanget att utvecklingen av livstidsstraffet, som har gått från att ligga på åtta eller nio år på 80-talet till över 30 år i dag, är förskräcklig, blir många läsare helt ­tokiga på mig. Jag är väl medveten om att mina åsikter inte alltid överensstämmer med majoriteten av Aftonbladet-läsarnas, men det är inte riktigt mitt jobb att tillfredsställa dem heller.

Är det några läsare som hört av sig som du minns särskilt?

–  Ja, en irländare som hade flyttat till Sverige utan att kunna svenska. Parallellt med sina grundläggande svenskstudier köpte han alltid Aftonbladet. Han kunde väl egentligen ­inte läsa så mycket, men han letade alltid upp mina artiklar och tog sig igenom dem, för han tyckte att det var så festligt att jag hade det här irländska ­namnet. Och efter ett antal år mejlade han mig och sa att han hade lärt sig svenska. Det var väldigt kul.