Mejla

Malin Wollin

I slutändan är det inte de dyra julklapparna barnen minns

Det bästa med min jul är julmaten

Foto: Getty Images
Malin Wollin skriver om vad som betyder något för barn, egentligen.

Varför gör vi så här mot oss själva?

Barnen är ju nöjda med så hiskeligt lite.

Småbarn är tröga, de begriper nästan ingenting.

De vet inte vad saker kostar och de vet inte hur en begagnad leksak ser ut.

Julklappar fram till barnets femte år borde vara väldigt billiga. Men det är de aldrig.

Varför gör vi så här mot oss själva?

De är ju nöjda med så hiskeligt lite.

I fjol köpte jag ett litet kit med en dörr som fästs på väggen med vit kletmassa.

I kittet ingår även en dörrkrans, en liten gran, en dörrmatta, en brevlåda, en julklappssäck, en lykta och ett par träskor.

Jag kände väldigt starkt att jag nu var på väg att starta en ny tradition.

En tradition likt den min syster upplevde med den orangea julstjärnan i papp som hängde i vårt köksfönster genom hela barndomen. Helt plötsligt ett år var stjärnan utbytt mot en ny stor vit med stjärnformade hål i.

Min syster är trettiosju år och det är högst oklart om hon har förlåtit mamma.

Den sortens besatthet vill jag ingjuta i mina barn.

Se den lille tomtenissens dörr som leder till hemliga gångar, se den och undra, se den och låt den bli en avgörande del av alla era jular.

Jag vill att ni kommer hem med era egna familjer och visar mina barnbarn lilla nissens hemliga dörr, som man absolut inte får röra.

Som mormor ska jag sitta där på golvet (kanske har jag smort in mina knän med den där salvan i reklamen som mormödrar tar så att de kan dansa med Dressmanmän och springa i backar med sina barnbarn)

Vi ska gissa och fnissa och prata och fantisera. Var är nissen just nu? Kommer han ut genom dörren på natten och brukar han hjälpa till i huset utan att vi märker det?

Åh, jag längtar efter framtiden! Och då är jag inte ens en särskilt julig person.

Men tänk ändå, att det är de små billiga återkommande inslagen som är de mest värdefulla.

Det bästa med min jul är julmaten, men efter det kommer den lilla prydnaden i filt som hängde på min dörr när jag var barn. En liten blåklädd bebistomtenisse med röd luva, upphängd med ett häftstift på min furudörr. Utan den, ingen jul.

Det var länge sedan jag såg den, när jag tänker efter.

Mamma och hennes skoningslösa skövling bland ovärderliga klenoder.

Asch, den ligger säkert någonstans.

Andra saker som säkert ligger någonstans är samtliga delar av mitt Nissekit som det då ettåriga barnet pillade bort och spred ut över huset. Kvar är blott kletmassan.

För det måste man ha i åtanke: det som ska bli ett kärt minne för ett barn senare i livet måste klara sig förbi de livsfarliga småbarnsåren.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM

Jul

Familj