FAMILY PRESENTERAS AV

Anette var gravid – då fick hon cancerbeskedet

”Var som en tickande bomb”

avMalin Wigen

UR LIVET. Dagen efter Anette plussade på stickan vände lyckan snabbt när hon fick veta att hon hade cancer.

Detta var bara början på en hög traumatiska händelser som skulle drabba henne och familjen.

Trots detta är hon i dag starkare än någonsin.

Min son skulle snart fylla ett år när jag upptäckte att jag var gravid med mitt andra barn, det var väldigt överraskande då mitt första barn kom till via IVF. I samma veva hade jag fått göra ultraljud och biopsi på min hals, under en lång tid hade jag känt ett tryck där, som om jag blev strypt. Dagen efter jag plussade på stickan fick jag resultatet av mina prover: Det tog mindre än 24 timmar att gå från stor glädje över att vara gravid till att ha sköldkörtelcancer.

Där och då levde min pappa de sista månaderna i livet, han hade också cancer i halsen. Jag hade sett hur min stora starka far förvandlats till en riktig sjukling som såg dubbel så gammal ut än han var, han kunde inte äta och han kunde inte gå, han hade inga ögonfransar och inget hår. Och jag tänkte: Ska jag gå samma väg till mötes? Ska jag lämna min son utan mamma och kommer jag få träffa det här barnet jag bär inom mig? Hela min värld frös till is, det räckte med sorgen över min pappas förändring och att se hur cancern kramade livet ur honom.

Foto: Privat
Anette delar med sig av sin historia i Ur livet.

Valde att leva med tumören – för bebisens skull

Därefter följde täta sjukhusbesök och jag blev rekommenderad att operera mig under graviditeten och avlägsna sköldkörteln. Men när man opererar sig finns det risker. Det hade varit så svårt för oss att bli med barn och då jag var kär i den här bebisen från sekunden jag visste att hon fanns i min mage, vågade jag inte inte det. Jag var rädd för att det skulle hända något med barnet. Läkarna tyckte inte riktigt att det var den bästa idén och min man sa något som har etsat sig fast i mitt hjärta: Att han hellre ville ha en fru och ett barn, än två barn och ingen fru.

Jag vet inte om jag var i någon slags förnekelse. Hur som helst var jag helt bestämd – cancerbehandlingen skulle börja efter att bebisen var född.

Tillsammans med läkare bestämde vi att min tumör skulle hållas under uppsikt och om den skulle växa så skulle jag opereras, även om jag var gravid. Men lyckligtvis växte den inte under graviditetens fyra första månader. Tre månader in i graviditeten så begravde vi min pappa, som dog av cancer i halsen. Och jag satt i kyrkan och tänkte att nästa begravning kunde bli min. Det var jättetufft.

Var en tickande bomb

Jag kommer ihåg att jag satt på mödravårdscentralen och hörde andra mammor prata om foglossningar och ryggkrämpor. Något som jag också hade men för mig var det sekundära problem för hela min kropp kändes som en tickande bomb som kunde explodera när som helst.

Jag hade det klart för mig att jag skulle bli jättesjuk om jag skulle se mig själv som det, så jag försökte leva som vanligt. Jag hade bestämt mig att det här skulle jag och bebisen klara av. Det syntes inte på mig att jag var sjuk, jag försökte vara supermamman som lekte med sin son och som roddade jobb och familj. Med facit i hand, hade jag önskat att någon tagit tag i mig och frågat ”hur mår du egentligen?” För visst la jag mig varje kväll med en sten i hjärtat.

Jag såg boxaren Muhammed Ali framför mig, hur han stod stor och stark i ringen och gjorde knockout på boxare. I min hjärna blev jag Muhammed Ali som avslutade cancerfajten. Den målbilden hjälpte. Jag byggde till och med muskler under graviditeten, jag skulle bli Muhammed Ali som knockade cancern. Jag var 35 år och snart mamma åt två barn, jag fick inte dö.

Foto: Privat
Anette när hon var gravid med Isabella.

Höll på att förblöda – sen blev Isabella sjuk

Förlossningen gick bra när min dotter Isabella kom till världen. Hon var hel, hon var fin och hon var underbar. Jag räknade hennes fingrar och tår miljontals gånger för att jag hade drömt att hon skulle sakna kroppsdelar och organ. De sa att hon var frisk, och jag var den lyckligaste kvinnan i hela världen. I alla fall fram tills hon var 18 minuter gammal, då ändrades hela stämningen i förlossningsrummet. Min moderkaka kom inte ut och jag höll på att förblöda. Jag befann mig i ett väldigt kritiskt och allvarligt tillstånd. Jag minns när jag blev uppkörd till operationen att jag tänkte ”herregud, här har jag gått nio månader och tänkt att det kanske är cancern som tar kål på mig, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara förlossningen”.

Den traumatiska förlossningen las bara på en hög av andra traumatiska händelser. För när min tös var 16 dagar gammal fick hon RS-virus, som egentligen är ett förkylningsvirus men när det drabbar spädbarn kan det vara direkt livshotande och i Isabellas fall blev det så. Hon slutade andas. Ambulansen kom, och hon blev återupplivad med syrgas och adrenalin.

Foto: Privat
Isabella när hon drababdes av RS-virus.

Jag missade min första planerade canceroperation för att hon låg inne på barnintensiven. Mitt fokus låg inte på min sjukdom, allt handlade om att hon skulle överleva. Hon skulle vara i rörelse dygnet runt för att mobilisera slemmet som invaderat hennes lungor så att hon inte skulle kvävas eller få lunginflammation. Vi hade en konstant oro som borde tagit kål på oss, vi varken sov, åt drack eller skrattade under den tiden. Under hennes första sex månader i livet visste vi inte om hon skulle klara sig.

När hon var två månader opererades jag för första gången. Jag kommer ihåg hur jag satt på sjukhuset iförd patientkläder, jag var en cancersjuk mamma som ammade sin sjuka dotter.

Efter operationen såg man att cancern hade spridit sig och att jag behövde göra en ny operation. Men det var bara att bita ihop. När Isabella var åtta månader hade jag gjort två canceroperationer och skulle genomgå strålbehandling, Året var 2016 – år 2017 var jag färdigbehandlad.

1 av 3 | Foto: Privat
På sjukhuset.

Då kom vändningen

Under den svåra tiden gick jag från att vara en som kunde laga mat, ha ett barn på armen, tömma diskmaskinen och ta ett jobbsamtal samtidigt, till att inte hitta i mitt eget kök. När min dotter var två år började livet vända. En dag kom jag hem och såg en ambulans parkerad utanför vårt hus. Jag kände hur det knöts i mitt hjärta, för det kastade mig tillbaka till när ambulanserna kom och hämtade min dotter. Då förstod jag att jag behövde jobba med mig själv. Ett sätt var att skriva. Jag tänkte att någon annan kunde bli stärkt av vår erfarenhet, att vi tog oss igenom allt med livsglädje och kärlek i behåll. Och nyligen kom min bok ut.

1 av 6 | Foto: Privat
Anette och Isabella.

Jag sa upp mig från mitt förra jobb som inte var optimalt för den personen jag blivit. I stället utbildade jag mig till örtterapeut och använder i dag mina erfarenheter till att hjälpa andra. Min familj mår bra och jag mår bra. Jag känner mig stark, jag känner att jag har växt i den här motvinden, jag känner mig klokare, ödmjukare och som jag värdesätter livet på ett annat sätt. Både jag och min dotter har sett döden i vitögat, men vi klarade det. Jag kan inte säga att jag är tacksam för allt jag varit med om, för jag kommer alltid ha ont i hjärtat när jag tänker på hur fruktansvärt sjuk min dotter var. Men jag känner en stor glädje till livet och en tacksamhet till de insikter jag har fått.

 

/Anette Selberg, 36-åring från Göteborg, författare till ”Gravid – med livet som insats”

FAKTA: Ur Livet

”Ur livet” är en ny vinjett på Family. Där har du som läsare möjligheten att berätta din historia på ett personligt sätt. Detta med hopp om att andra ska kunna hitta tröst, samhörighet, eller pepp av olika livsöden. Kanske har du något du vill dela med dig av? Eller vet någon som har något att berätta? Hör gärna av dig till Malin.wigen@aftonbladet.se och/eller Ida.soderberg@aftonbladet.se


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

ARTIKELN HANDLAR OM