Vad är det i vårt föräldraskap som vi missar med sönerna?

Hur kan man bli så arg på att någon annan spelar fotboll

Nina frågar sig när vi ska sluta försvara våra söners beteenden?
FAMILY

Varenda dag sedan den där matchen har jag ångrat att jag inte sade något, både till killarna och till deras föräldrar. Så jäkla fegt. Och jag skäms, för min egen dotter, för min själv, för damlandslaget och för alla flickor och kvinnor gemensamt.

”Hur många är det nu som är lebbar? Höhöhö”. Jag sitter på en sportbar och ska äta samtidigt som jag är där för att titta på när Sverige möter Thailand i fotbolls-VM. Bredvid mig sitter ett större gäng killar från tidig tonårsålder. Föräldraparen som hör ihop sitter vid ett bord bredvid. Matchen rullar på och det enda som hörs från bordet bredvid är: ”åh fy fan vad dåliga” ”herregud vad ful” ”seriöst, de kan inte spela” ”vilka idioter” och där emellan lite snack om klasskompisar och något datorspel. Varken det faktum att killarna sitter bredvid sina föräldrar eller mina vända-huvudet-snabbt-åt-deras-håll-med-chockad-uppsyn gör någon som helst skillnad på hur de uttrycker sig kring ett gäng idrottskvinnor som håller på att vinna en VM-match.

Varenda dag sedan den där matchen har jag ångrat att jag inte sade något, både till killarna och till deras föräldrar. Så jäkla fegt. Och jag skäms, för min egen dotter, för min själv, för damlandslaget och för alla flickor och kvinnor gemensamt. Att skitungar ska få prata såhär om oss utan att be om ursäkt eller tänka sig för?

När min värsta ilska lagt sig och serietidningsblixtarna slutat skjutas från min skalle så började jag fundera på hur pratar vi med våra söner egentligen? Hur är det möjligt att detta är språket som de kan?

Kanske ska vi alla föräldrar ta damernas fotbolls-VM som en gyllene chans att tala med våra söner? Tala med dem om respekt, om hur vi uttrycker oss och kanske framför allt: hur det inte på något sätt är så att pojkar är bättre än flickor bara genom de faktum att de är pojkar.

Nu kanske du tycker att jag överreagerar. Ett par tonårstöntar som försöker låta tuffa är kanske inget att hetsa upp sig så förskräckligt över och kanske finns det en poäng i det.

Men. Om vi tar det lite längre då.

När damer spelar fotboll på tv 2019 kommer reaktionerna direkt på Twitter och Instagram. Twittrarna är vansinniga, de vill se folk dö och kvinnor våldtagna. De vill slakta hela världen. För en liten rund boll och ett gäng talangfulla personers skull. Ska vi verkligen behöva vänja oss som om detta är normalt? Var kommer allt hat ifrån? Och framför allt - hur kan man bli så arg på att någon annan spelar fotboll? Sluta titta då om det upprör dig så förbannat. Varför hatar män så mycket? Och varför börjar det redan när de är pojkar. Vad är det i vårt föräldraskap som vi missar med sönerna?

På Gardet.se finns en artikelserie där bland annat föräldrar, lärare och förskollärare vittnar om pojkars beteende på skolgården. I ett vittnesmål har ett gäng 7-åringar brottat ner en ensam flicka och skrikit att de ska döda henne och att hon skulle “suga kuk”, en högstadielärare får porr skickat till sig från sina elever, en journalist på Gardet får hot-mail skickat från en 16-åring. För det första, ska 7-åringar ens ha uttrycket “sug kuk” i sitt ordförråd? För det andra, när föräldrarna till den tonåring som skickar hotmejl som innehåller orden “era slampiga fucking jävla ruttna ägg” svarar de med att han nekar till att ha gjort något fel och att ”hans email måste blivit hackad...”.

Och jag undrar NÄR ska vi sluta försvara och bortförklara åt våra söner? När ska pojkar lära sig att tvingas ta ansvar för sina beteenden? Hur har vi återigen hamnat här? De nya generationerna skulle ju vara så mycket bättre? Så mycket mer jämställda?

Jag önskar jag satt på svaren kring hur vi går framåt men jag vet bara att vi inte får fortsätta att sjabbla bort killarna. Tack och lov ska förskolorna nu börja arbeta mer med integritet i läroplanen och jag hoppas att det blir en väg fram. Min son är nu två år och jag önskar att det fanns ett recept som jag kunde följa för att inte en dag bli kallad till rektorn för att diskutera min sons agerande och jag hoppas vid alla gudar att jag då inte kommer bortförklara allt med de vidriga ordet POJKSTRECK.

avNina Campioni

ARTIKELN HANDLAR OM