Mejla

Alexander och Malin Karim

Föräldraskap är ett enda gisslandrama

Malin och Alexander Karim: Och vi har utvecklat Stockholmssyndromet

Publicerad:
Uppdaterad:
Malin och Alexander Karim skriver om föräldraskapet och varför det är ett gisslandrama.
Foto: Getty images
Malin och Alexander Karim skriver om föräldraskapet och varför det är ett gisslandrama.

Har du blivit utsatt för sömntortyr?

Vi har och det är inte att leka med.

Meddelandet plingar till i våra mobiler samtidigt. ”Swisha 200 kronor i omärkta sedlar jenast.” Vi reagerar inte ens längre, varken på stavfelet eller kravet. Vi swishar bara lojt. För visst har ni tänkt på att föräldraskap egentligen bara är som ett långt, utdraget gisslandrama? Det må låta hårt men låt oss förklara hur. 

1. Sömntortyr 

Ett av de mest effektiva sätten att plåga en annan människa, att bryta ner dem för att få dem att göra som man vill, är sömntortyr. Det vill säga att man till exempel leder en människa till att tro att den ska få sova en hel natt för att sen, just när John Blund kommer, dyka in och väcka fanstyget. Kasta kallt vatten i ansiktet eller helt sonika kissa på den och sedan hävda att det var i sömnen. Detta upprepas sedan gärna, dag som natt, med korta mellanrum så att djupsömn eller sömn överhuvudtaget aldrig infinner sig. Det resulterar i en så svårt störd sömncykel att offret tappar all verklighetsförankring och vilja att leva. Samt swishar pengar i tid och otid utan större reflektion. 

2. Frihetsberövande

Det mest uppenbara brottet mot Genève-konventionen är såklart att ta ifrån en person dess frihet. Att vägra låta dem styra sin egen tid, kräva oupphörlig uppmärksamhet samt beordra olika aktiviteter som övergår både förstånd och fria vilja. Som att gräva en mycket djup grop i sandlåda utan ett till synes klart syfte. Eller att göra väldigt många olika maträtter som sedan refuseras och måste slängas. Eller när allas röster pratar i mun på varandra och uppnår en frekvens av entonigt brus som får en att tvivla på sitt förstånd.

3. Begränsad levnadsyta 

När barnen är yngre sitter vi ihopkrupna i små barnrum designade för människor med väldigt mycket mindre benstomme än vi. Vi sitter med korsade ben tills vi inte har varken blodtillförsel eller känsel längre. Med jämna mellanrum slår någon en i huvudet med en plasthammare. Klättrar över ens smalben så att det känns som att de ska knäckas.  När barnen blir äldre sitter vi på samma sätt och trycker i sovrummet. Får inte komma ut eftersom allt vi säger och gör är både cringe och stelt. Vi sitter där ihopkrupna utan blodtillförsel och med begränsad syretillgång. Och kanske slår vi själva varandra med en plasthammare i huvudet för att få slut på eländet. 

4. Stockholmssyndromet 

Trots alla ovan nämnda sätt som knäcker oss  älskar vi ju de små satarna helt oreserverat. Vi går med på allt de vill. Vi försvarar dem till sista blodsdroppen. Vi gör allt i vår makt för att för att de ska växa upp till fullt tillfredsställda varelser. Allt är förlåtet och ingenting är för mycket begärt – inte ens sömntortyr, frihetsberövande eller begränsad levnadsyta. 

Och så en dag sitter vi plötsligt där. Alla är utflugna och vi messar dem förtvivlat. ”Kom och hälsa på jenast…” Mamman hejdar sig och vänder sig mot pappan: ” Stavas genast med g eller j?” Pappan snyftar och säger: ”J såklart, vad fan tror du?” 

Av: Alexander och Malin Karim

Publicerad:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

MER OM FAMILY