Gärningsmannens frihet begränsas inte

Campioni: De gömda kvinnorna lämnas åt sitt eget öde

Av: Nina Campioni

Publicerad:
Nina Campioni skriver om de gömda kvinnorna.
Foto: Getty images
Nina Campioni skriver om de gömda kvinnorna.

Barnen kan inte berätta för kompisarna var de bor.

Kvinnorna tvingas lämna allt, gång på gång.

För plötsligt står han där igen.

Vad är en familj? För många är det en mamma, en pappa och ett barn eller tre. För väldigt många andra är det en mamma, en mamma och ett barn eller två. Eller en pappa och en pappa och ett barn. För de flesta är det som bäst en trygg famn med ett hem som är älskat och där varje individ får vara sig själv och växa tillsammans. Men. För alldeles för många är en familj en mamma, ett eller två barn och en livsfarlig exman som gett sig den på att om inte han får slå sin kvinna sönder och samman till vardags så ska hon inte få leva alls.

I veckan kan vi följa Kerstin Weigls otroligt viktiga skildring av de 800 kvinnor som i dag lever i skyddat boende på flykt från livsfarliga män. Män som en gång lovat kvinnorna kärnfamiljen. Ett löfte som visade sig vara en lögn. En våldsamt farlig lögn.

“Gömda kvinnor” heter reportageserien som så tydligt gång på gång visar att samhället inte skyddar offren. Precis som i otaliga våldtäktsdomar, i vårdnadstvister (vi alla minns Lilla Hjärtat) och vi såg det nu senast i den skrattretande galna domen mot kvinnan som blev misshandlad av ordningsvakter där offret och ingen annan blev dömd till fängelse. Eller den våldtagna tjejen som tvingas byta skola medan killen som gjorde det går kvar i samma klassrum.

De över 800 kvinnorna som lever i skyddat boende kallar sig själva “gömda och glömda”. För det är precis så det är. Samhället gömmer undan kvinnorna och deras barn i skyddat boende, kastar bort nyckeln och hoppas på det bästa. De lämnas åt sitt öde, att ständigt kolla sig om ryggen, att flytta en gång per år, att lära sina barn att ljuga. Barn som inte ens kan berätta för sina skolkompisar var de bor, eller gå med i en fotbollsklubb. Gärningsmannens frihet begränsas inte. För plötsligt står han där. Han har hittat dem och nu ska han få sin hämnd. För skyddat boende är inte så jäkla skyddat som man kan tro. Det finns alltid sätt. Speciellt i ett land där det är viktigare att inte kränka en vuxen man än att skydda brottsoffer.

Sverige bemödar sig inte ens att utbilda personer i kommunerna så att man kan hjälpa personer med behov av skydd. Någon samlad kunskap finns inte om personer som gått under jorden, skriver Kerstin Weigl. Det finns ingen forskning på hur barn påverkas. “Ingen har tagit reda på hur skyddet fungerar, hur de gömda barnen klarar sig, vilka kvinnorna är, hur många de är, hur länge de lever gömda och hur de påverkas. Eftersom de inte kan synas behöver ingen tänka på att de finns.”

Det skulle antagligen räcka med EN person med lite extra kunskap om just den saken i varje kommun så skulle det finnas ett bättre skydd. Någon som ser till att viktig information inte läcker ut. För ni vet ju, plötsligt står han där. Och så har vi ännu en mördad kvinna att lägga till statistiken.  

Och jag tänker på den där boken som Liza Marklund skrev för en massa år sen, som fick hela Sverige att rasa mot hur dåligt skydd kvinnor hade i samhället. Boken heter Gömda. Den debatterades. Var det verkligen så här illa? Alla läste den. Förfasades. Vi måste göra något – så här kan det inte fortsätta. Sade man då. Boken kom 1995. Vad har hänt sedan dess? 

Publicerad:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

MER OM FAMILY