Ingen erbjöd sittplats – förutom den gravida kvinnan

Alla ignorerade mig och mina barn på tunnelbanan

Foto: TT
Nina skriver om upplevelsen i kollektivtrafiken.

Titta upp från telefonen när du åker kollektivt.

Någon kan behöva sitta – och det är kanske inte du.

Jag minns det så väl. Det var en pissig jäkla dag, jag hade en sån där dag då jag var ständigt försenad till allt. En rövdag. Ändå skulle jag hämta båda barnen på förskolan för att sen ge mig iväg med dem på något kul eftermiddagsäventyr som jag fått för mig att barnen måste få uppleva, för tänk vilken hemsk barndom de skulle ha utan den. Ingen av oss minns idag vad det var för utflykt. Jag gick i alla fall på tunnelbanan med Rocco, då 7 månader, i famnen på grund av att han vägrade ligga i vagnen och Essie då cirka 3 år i ena handen något eftermiddagsgnällig eftersom jag glömt banan som alla bra föräldrar vet är livsviktig för att hålla uppe andan och humöret. Okej, nu förstår ni premisserna.

 

Svetten i pannan var markant och stressen i blick utstående. Jag ser mig omkring i hopp om en ledig plats. Nog för att jag är hyfsat stark men jag var inte så sugen på att försöka stå och balansera i mitten av en full eftermiddagsvagn med varsin unge på vardera arm. Ingen ledig plats. Okej, tänker jag, vi lever i ett civiliserat samhälle – någon kommer ju erbjuda en mor med två barn sin plats. Icke. ICKE. Jag ser mig irriterat, och faktiskt något förvånat, om i vagnen i hopp om att ifall jag tittar mig omkring tillräckligt många gånger så ska väl någon upptäcka mig. Det kändes som att jag hade kunnat stå där med en skottskada och risk att förblöda utan att någon hade sett mig.

Till slut ställer sig en kvinna upp och erbjuder sin plats. Tacksamt ler jag mot henne och börjar gå mot hennes plats när jag ser att den barmhärtiga samariten är gravid. Alltså, den enda levande varelse som över huvud taget upptäcker mig och dessutom erbjuder hjälp är också den andra av alla i den här fulla tunnelbanevagnen som själv behöver en sittplats.

Jag behöver nog inte skriva ut de okristna ord som ni förstår att jag har inom mig vid denna tidpunkt. Jag tvingar henne ner i sitt säte igen och hoppas nu att denna lilla “scen” ska ha fått någon annan att lyfta blicken från sin otroligt livsnödvändigt intressanta mobiltelefon. ICKE. Jag säger högt till Essie “Älskling försök hålla dig hårt i stången här så du inte ramlar” och tänker att eftersom jag nu också pratar högt så kommer någon att reagera. ICKE.

 

Vid denna tidpunkt hade vi bara två stopp kvar så jag ger helt enkelt upp och står och brinner av både människoförakt och självhat. För ni förstår säkert hur mycket jag hatar mig själv för att jag inte skriker rakt ut och får alla i vagnen att titta upp från sina skärmar och tvingas erbjuda mig en plats. För jag gör ju inte det. Jag står där som en mesig och konflikträdd person som sväljer ilskan och sin stolthet och låter hatet bubbla inom mig hela vägen till vårt utflyktsmål. För det är så vi gör.

Det värsta är att bubblet inte försvinner där utan det bubblar och kokar fortfarande. Essie har hunnit bli fem år och Rocco över två men det bubblande hatet mot kollektivtrafikvettet består. Varje gång jag tänker på det kommer ilskan fram. Ilskan över att INGEN ens för en sekund tänkte “hm, kanske skulle se mig runt i min omvärld” och skammen över att jag lät det passera. Jag kommer antagligen bära på irritationen till min grav. Men. Något gott förde det ändå med sig och det är att jag själv numera tittar upp från min bok eller skärm varje gång jag åker kollektivt.

Gör det du också.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

avNina Campioni

ARTIKELN HANDLAR OM