Mejla

Alexander och Malin Karim

Sova med barn – fyra faser alla går igenom

Lite större barn – lite mer sömn.

Publicerad:
Uppdaterad:
Paret Karim skriver om barn och sömn.
Foto: Colourbox
Paret Karim skriver om barn och sömn.

Pyttesmå barn och pyttelite sömn.

Men sen då? Nu får vi väl sova?

Sömn – den helige graalen i föräldraskapets ofta surrealistiska värld. Vi pratar om den, vi längtar efter den och vi förbannar i smyg våra barn för att de inte verkar ha fattat dess storhet. En sak vet vi dock säkert. Sömnen, eller brist på den, svänger med livets olika faser. Här nedan har vi listat lite av vad vi har lärt oss so far. Håll till godo! 

Först kommer fasen: Pyttesmå barn – pyttelite sömn.

Ja, så är det generellt. Det är klart att det förekommer de föräldrar som säger ”Asså, jag fattar inte grejen med att klaga på sömn, vår lille Golbert sov som en stock genom hela sitt första år.” Er vill vi inte prata med. Och vi hoppas i smyg att Golberts tonårstid kommer att bli sagolikt kaotisk så att ni i alla fall får känna på sömnbristen ordentligt, då. Större människor är vi tydligen inte. Första året är det lika bra att bara bita ihop. Inse att sömn tillhör det förgångna men att den hägrar där framme när barnet är runt fyra år, ungefär. För andra och tredje året är svajiga. At best. Det sovs men det sovs oregelbundet. Det sovs upp och ner. Det sovs på snedden. Det sovs stötvis. Och sen ska det pottränas också. Då sovs det i blöta lakan med duschmössa på huvudet.

Sedan har vi fasen: Lite större barn – lite mer sömn.

Nu har barnet hunnit bli fyra och om barnet är yngst eller ensambarn så börjar det nu ordna upp sig. Om ni hunnit skaffa ett gäng småsyskon så får ni naturligtvis vänta på sömnen tills yngsta trätt in i den här åldern. För syskon gör inte som man säger, de gör som alla andra barn gör. Alltså, sover inte. Men. Det lite äldre barnet verkar nu äntligen ha knäckt sömnens gåta. Hen sover kanske fortfarande i er säng, men hen sover. Och vad är väl då en fot i ansiktet jämfört med jämmer alternativt leklust hela natten lång? 

Därefter kommer fasen: Ganska stort barn – vad tusan hände nu då?

Nu har barnet blivit runt åtta, nio år och är helt plötsligt rädd för allt. Spöken, farmor, Astrid Lindgren, kungen och döden. Det är svår existentiell ångest som framför allt kommer fram på natten. Och nu ska barnet sova i er säng igen. Det är bara det att det har gått kanske två år sen sist och den där foten i ansiktet är nu istället en kropp i nästan vuxenstorlek som rastlöst kastar sig av och an. Det är nu ni börjar leka ”hela-havet-stormar” på nätterna. Ingen vaknar någonsin upp i samma säng som de somnat i. För det smittar av sig. ”Om Gottfrid får sova i er säng så får jag också det” låter det från syskon och helt plötsligt är nätterna återigen en bräcklig historia som till slut går ut på ”var-förälder-för-sig-själv”. 

Så har vi slutligen nått fram till fasen: Nu är barnen ändå stora – nu får vi väl sova?

Men nej. För nu, runt 12–13 år, börjar helt andra bekymmer. Har vi hört. Och det värsta är att fasen varar ända fram till påska, typ när barnen är cirka 20 och kanske behagar flytta hemifrån. Den innehåller hjärtesorg, ilska över acne (inte klädmärket dårå..), sprit och en allmänt vampyrell hållning till dygnsrytm. Och där lämnar vi er ty vi står på gränsen till detta och vet ej vad som väntar mer än det vi har hört ryktesvägen. Så önska oss lycka till, we’re going in! Om cirka åtta år återkommer vi med visdom och käcka tillrop så att ni alla kan dra nytta av det vi lärt oss på den troligtvis hårda vägen. Men till dess, sov gott och alltid med ett öga öppet för du kan aldrig veta vad föräldralivet har att bjuda på härnäst...

LÄS VIDARE


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

Av: Alexander och Malin Karim

Publicerad:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

ÄMNEN I ARTIKELN