FAMILY PRESENTERAS AV

Ludvig, 8, blev utbränd: ”Han kraschade”

Föräldrarna om kampen mot skolan

avMalin Wigen

Lisa och Kim såg sin son Ludvig förvandlas till ett grått skal när skolans krav blev för höga.

När de bad skolan om hjälp lyssnade ingen. Det slutade med att Ludvig totalkraschade.

– Åtta år och äter antidepressiva. Det är inte klokt, säger föräldrarna.

– Han är världens gulligaste, väldigt kramig, oerhört omtänksam och har alltid varit jätteglad. När han var liten log han konstant. Han var enkel när man hade med honom på middagar, han var den lillgamla som höll diskussioner.

Så beskriver Lisa och Kim sin åttaårige son Ludvig som i våras gick in i väggen. En dag i mars gav kroppen upp, han orkade inte gå till skolan längre.

– Han kraschade, han blev utbränd. Man gick upp på morgonen, gav honom frukost och när det började närma sig att gå till skolan la han sig under vardagsrumsbordet eller bakom pianot för att det inte gick, säger pappan Kim.

Rymde från skolan mitt i vintern

Ludvig har diagnostiserats med asperger, adhd, tics, och utreds för epilepsi. Han har även fått diagnosen ångest och är inskriven hos Prima, psykiatrin för barn och ungdomar. Enligt föräldrarna har sonen gått från att vara högfungerande, glad och positiv till att bli ett grått skal, på grund av skolans höga krav. Redan som sexåring fick de hämta hem honom de dagar han inte orkade.

– Han började rymma från skolan. Tredje gången han rymde blev det ett stort polispådrag, han var borta två timmar mitt i vintern.

Där och då började föräldrarnas kamp, för att Ludvig skulle få den hjälp och det stöd han behövde, som att få slippa gå i en stor klass. Men ingen lyssnade till Ludvigs behov. Skolans passivitet ledde till att han gick in i väggen, menar Lisa och Kim.

– Han hade jätteångest. Han klarade inte av att vara med på gympan och slutade att gå ut på rasterna. Han slöt sig, ville inte vara med på lektioner, slutade räcka upp handen och bara låg över bordet, säger Lisa.

Kim fyller i:

– Han blev utåtagerande och gav sig på andra. Det var mycket som var ögonbrynshöjande. Ändå såg inte skolan varningssignalerna, trots att vi också uppmärksammat dem på Ludvigs situation sedan han var sex år.

Hemma orkade sonen inte längre något annat än att sitta på sitt rum och spela. Varje sommarlov har föräldrarna jobbat med att bygga upp Ludvig men när skolan börjat har energinivån hamnat på noll igen.

Foto: Privat.
Ludvig gick in i väggen i våras, endast åtta år gammal.

Låg i fosterställning

Familjen hade flera möten med både rektorn och verksamhetschefen för grundskolan i Haninge kommun, söder om Stockholm, där de bor. Kunniga på området, som jobbar med barn i Ludvigs situation, varnade för att det skulle sluta illa för honom. Men ingen lyssnade. Han fick inte ens det tilläggsbelopp som krävs för att få rätt att gå i en mindre studiegrupp.

– De kopplade inte in elevhälsan heller, trots att Ludvig själv uppgett i en enkät att han inte trivs i skolan och att han inte mådde bra. I februari märkte vi att han var på väg att totalkrascha, han orkade ingenting. Jag fick panik. Jag ringde den biträdande grundskolechefen och grät. Jag sa att de måste hjälpa honom. Att de måste placera om honom. Men inget hände, säger Lisa.

Hemma låg Ludvig på badrumsgolvet i fosterställning och kved av ångest. Föräldrarna insåg att han inte klarade det mer.

– Det stod mellan att följa skolplikten eller att rädda sitt barn. Vi valde att rädda vårt barn.

Började ny skola

Till slut erbjöd rektorn Ludvig en egen resurs och eget rum att han kom tillbaka till skolan. Men Ludvig klarade knappt att vara där en timme. När skolan försökte skynda på hans väg tillbaka till det vanliga klassrummet tog föräldrarna Ludvig ur skolan. Det gick inte längre.

– Vi insåg att det inte kommer att funka, för det fanns inte en vilja nånstans. Vi såg hur vår son dog framför oss, det var fruktansvärt. Vi gjorde oss redo att flytta från kommunen men fick tack och lov plats på en friskola här i Vendelsö som har varit guld, säger Lisa.

Där går Ludvig hos en specialpedagog som han trivs hos och får ta saker och ting i sin takt.

– För vår del är det ett positivt steg, det går åt rätt håll. Men sen så vet vi att det tar ett tag att komma tillbaka. Vi har fått det nästan likställt med att gå in i väggen som vuxen, det kan ta jättelång tid innan man är tillbaka på banan fullt ut, säger Kim.

1 av 4 | Foto: Privat
Ludvig.

”Allt är en kamp”

Någon måste alltid vara hemma och ta hand om Ludvig. Planering är A och O för att få vardagen att gå ihop. Och det gäller att dra i många trådar själv – bristen på förståelse om psykisk ohälsa hos barn är stor, säger Lisa och Kim.

– Det är inte så att folk står på kö när man har ett barn som går in i väggen, man står helt ensam och får prova sig fram.

I framtiden väntar utmaningar, redan nu kan de oroa sig för hur det blir för Ludvig när han är vuxen. Och hur det kommer att gå i skolan, dagens lösning är inte långsiktig.

– Det är klart man är orolig då allt är så himla jobbigt, allt är en kamp, att man ska behöva slåss för all hjälp, det finns ingen förståelse, säger Lisa och Kim.

– Åtta år och äter antidepressiva. Det är inte klokt.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

ARTIKELN HANDLAR OM