Vi blir som lejon när någon skadar våra barn

Malin och Alexander Karim om känslan när någon är taskig mot ens barn

Foto: Privat
Malin och Alexander Karim.

När någon gör ens barn illa blir man en lejonhona/hane, brukar det heta.

Vi skulle vilja gå steget längre och säga att när någon gör ens barn illa så blir man Hannibal Lecter. Man vill döda, äta och skölja ner med Chianti. Utan pardon och med favabönor som side dish.

Men det går ju såklart inte. Vi är varken mördare eller galna.

I stället träder en slags intravenös ilska in som pyr, sliter och river i bröstet.

För att förtydliga, våra barn är inte särskilt utsatta. De är inte ensamma eller mobbade. Hur man som förälder bemöter det låtsas vi inte ens förstå. Det måste vara outhärdligt på en helt annan nivå. Våra barn har turen att ha vänner men med vänner och ett socialt liv kommer också sårbarheten och livets snårighet. Särskilt när de kommer upp en ålder där ett avigt förlåt och en snorkladdig kram följt av en charmigt avväpnande prutt med munnen inte längre hjälper efter en konflikt. Eller när själva konflikten inte längre handlar om att någon tog en annans leksak.

När barnen blir äldre, blir det sociala spelet en labyrint där det är lätt att gå vilse. Ivrigt påhejat av diverse sociala medier som snapchat och instagram. De ska gå samma väg som vi alla har vandrat. Den som kantas av hjärtesorg, kompissvek och ett gäckande utanförskap som kan dyka upp när du minst anar det. För att du har en röd tröja. Eller för att ”Alice” just i dag känns mycket coolare än vad du gör. Hon har ju precis fått en hamster/scorat en liter vodka/fått låna pappas bil. Anledningar är många liksom stunderna av total tillintetgörelse där vi sitter med våra gråtande barn som inte förstår varför bästa kompisen just vänt dem ryggen.

Så vi tröstar. Säger väl valda ord, vi kanske till och med försvarar bästa kompisens taskiga handling med teorier om ledsamhet och jobbiga hemförhållanden. Vi pratar om förståelse och att se den större bilden. ”When they go low, we go high”, säger vi och nickar. När allt vi vill är att spöa den lilla jäveln. Förnedra hen på samma vis som hen just förnedrat vår lilla guldklimp. Dra hens arsle genom tjära och fjädrar och sen skjuts in i stupstocken. Men intet av detta får ens pysa över lite när vi sitter där och manar vårt barn till tålamod och förståelse. För när ilskan och småaktigheten rusar rakt emot oss måste vi göra en total u-sväng och rabbla mantrat ”det är jag som är vuxen här”. Sjukt svårt när Hannibal sitter på andra axeln och frestar med bönor och rött vin.

Och i morgon är allt glömt, de är bästa vänner igen och den lille svikaren sitter vid vårt matbord och äter middag som om inget hade hänt. Eller. Inte inget. Det är möjligt att det ligger en hal snorkråka och lurar där bland pastan. Som en liten, salt påminnelse om att vi inte bara strider för våra barn som lejon, vi har också minne som elefanter och är sluga som rävar. Vi är som en hel jävla fabel. Med ett glas Chianti i handen.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

avAlexander och Malin Karim

ARTIKELN HANDLAR OM