Mejla

Nina Campioni

Mitt missfall varade i fyra månader

När ska kvinnors hälsa tas på allvar?

Nina Campioni skriver om sitt missfall och missen av vården.
Nina Campioni skriver om sitt missfall och missen av vården.

FAMILY

Om någon hade lyssnat hade jag sluppit den här fyra månader långa missfallshistorien.

Och jag tänker: Vi ska föda Sveriges barn, men blir det något knas på vägen dit så finns vi inte längre.

Missfall är otroligt vanligt. 1 av 6 graviditeter slutar i missfall sägs det. Jag visste ju det. Men vad spelar det för roll när det händer mig? Det gjorde inte desto mindre ont bara för att jag var förberedd på att det kunde hända. Min dröm om att få ännu ett barn, att göra familjen så där stor och busig försvann i samma ögonblick som jag kände att en blödning kom. Det var ett tidigt missfall, det var det, men vad spelar det för roll när jag redan hade hunnit klura på hur vi nu skulle göra med bil. Behöver vi köpa en nu när vi skulle bli så många i familjen? 

I stället för att skicka en ultraljudsbild till familj och vänner fick jag konstaterat att inget levde inne i livmodern med följdfrågan - vill du skrapa eller ta tabletter? Eh, ja vänta lite, jag ska bara plocka upp den spillra av mig själv som precis landade på golvet här. Men visst tabletter kanske då, eller?

Ja, det är bättre och lugnare att göra det hemma fick jag till svar. Bättre för vem då? Ville jag fråga men inget ljud hördes. Och göra vad hemma? Jag hängde inte riktigt med. Men svarade ja där man förväntas svara ja och höll mitt huvud högt som en ska göra.

Jo, just det, så var det ju, jag skulle gå hem och blöda ut min dröm. Mitt lilla hjärta som hade bankat en liten stund i livmodern måste ut. Nervöst tog jag de första tabletterna. Det skulle ju vara bäst att göra hemma. Samtidigt menar vården att jag absolut inte bör vara hemma själv när det sker. Kanske av en mycket god anledning. Jag fick höra om blodbad, om vänner som svimmat av på toaletten av smärta och landat i sitt egna blod. Lyssnat på kvinnor som trodde de skulle dö samtidigt som deras foster långsamt lämnade deras kroppar. Men visst, bättre att göra det hemma själv än någonstans där man kan få vård och omsorg, absolut.

Det gick bra för mig. Det blev inget blodbad, det gjorde knappt ont. Däremot slutade det aldrig blöda. Det kom lite blod hela tiden hela vägen till återbesöket. Där konstaterades det med hjälp av ultraljud att ”allt ser bra ut” och att blödningen var helt normal. Okej, tack hej. 

Det fortsatte blöda. Varje dag en ständig påminnelse om att jag en gång varit gravid. I tre månaders tid började jag varje dag med att få min sorg tryckt in i ansiktet varje gång jag tittade på toalettpappret.

Kan detta verkligen vara normalt? Jag ringde upp gynekologen och pratade med ”någon” - personen som svarade i telefon uppgav inte vad hen hade för titel. Kanske sjuksköterska, kanske gynekolog, kanske lokalvårdare? Blödningarna var i alla fall enligt henne ”säkert helt normalt men jag kunde väl få en tid om jag nu ville det” som om jag var en jobbig jävel som var i vägen. Tack gärna. Vid nästa ultraljud kunde gynekologen och jag enkelt se att det ju fanns rester kvar i livmodern. På riktigt - det var enkelt att se. Så pass mycket var det kvar. Hur det hade kunnat missas vid återbesöket är en gåta. Men det är klart, kvinnokroppen är ju så mystiskt och svårtolkad, det är ju sällan det ens är värt att undersöka kvinnor då de säkert bara är hysteriska. Ja, jag är ironisk.

Så. Nu blev det skrapning. Narkos. Operation. Visst, skrapning är ingen fest men tänk om kvinnors hälsa vore på något sätt tagen på allvar så hade jag kanske fått göra en skrapning från första början och sluppit den här nu fyra månader långa missfallshistorian. Den som både tärt enormt mentalt och skapat en enda röra i kroppen på grund av gravidhormoner som levt kvar långt längre än de hade behövts.

Jag undrar rent krasst, när ska kvinnors hälsa tas på allvar? Vi ska föda Sveriges barn, men blir det något knas på vägen dit så finns vi inte längre.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

Av: 

Nina Campioni

Publisert:

LÄS VIDARE

Sonia har förlorat två barn – kritiserar vården: Skrek och grät

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Gravid | Family

Missfall

Graviditet

Familj

MER OM FAMILY

Kritiserar vården efter sonen Léonels död: ”Han var redo för livet”

Moa, 22, sökte vård för magsmärtor – kom hem med bebis

Kejsarsnittet gjordes för sent – deras son Christian dog

Natalie blev gravid två gånger med hormonspiral – samma år

Maja, 32, drabbades av en stroke i gravidvecka 28: Jag har övervunnit oddsen

Tove, 31, nekades kejsarsnitt – Henry dog fem dagar gammal

Sonia har förlorat två barn – kritiserar vården: Skrek och grät

Sara skadades vid båda sina förlossningar – inom loppet av 17 månader

43 frågor och svar om graviditet och covid-19

”Hur ska vi få vår son att sluta säga fula ord?”

Elvira, 1, lider av ovanlig sjukdom – är den enda drabbade i Sverige

Barnläkaren: Så stor är risken att bli coronasmittad av barn utan symtom

Socialstyrelsen: Gör gravida från vecka 22 till riskgrupp

Ny studie: Covid-19 ökar inte risk för missfall

Emelie förlorade sitt barn i vecka 36 – dagar efter babyshowern

TÄVLING: Vinn boken ”Livet med dig i mitt hjärta”

Barn föddes med covid-19 – smittades i magen

Beskedet: Gravida får rätt till coronaersättning

Därför används sällan ultraljud under födseln

Överläkaren: Så vanligt är det att barn dör under förlossningen

”Varför får gravida värkstimulerande dropp vid förlossningen?”

Saga och Felicia ska få barn på nytt sätt – genom att bära varandras befruktade ägg

Coronavaccinen effektiva för gravida – antikropparna förs vidare till barnet

”Många kvinnor tycker att metoden är obehaglig”