Trebarnsmamma – och friidrottsstjärna

HÄLSA

Lilian, 38, blev löparstjärna med träning på nätet

1 av 5 | Foto: Familjeliv Lilian har hela familjen bakom sig i satsningen på en friidrotts­karriär. Från vänster, barnen Zoé och Zack, maken Per och ­dottern Tiffanie.

Efter tredje barnet bestämde sig Lilian Magnusson, 38, för att gå ner de 30 kilon hon gått upp när hon var gravid.

Hon testade att jogga.

Inte ens i sina vildaste fantasier hade hon då kunnat föreställa sig att hon skulle bli en av de bästa i Sverige på löpning!

Lilian Magnusson kan fortfarande inte riktigt förstå hur det gick till när hon vann SM-guld på 10?000 meter.

Eller Finnkampen.

–?När jag tog SM-guld, då kunde till och med jag erkänna att det var bra gjort. Annars är man ju så snål mot sig själv, men då var jag tvungen att inse. Det är rätt märkligt hur det kan bli. Jag började testa banträning och det slutade med att jag vann SM-guld, säger hon och skrattar.

Lilians väg mot guldmedaljer och maratonlopp är en framgångssaga utan dess like.

Åtta år gammal flyttade Lilian från hemlandet Kenya hit till Sverige. Hennes mamma hade träffat en svensk man som bodde i Ulltuna utanför Uppsala.

Hon minns mötet med Sverige som positivt. Det var snö och pulka­åkning och alla barnen i skolan var nyfikna på tjejen från Afrika.

–?Jag kände mig helt accepterad och omtyckt redan från början och den känslan hade jag under hela skoltiden, säger Lilian.

Vägde 87 kg efter varje barn

Som barn tränade hon fotboll och pingis, men lade av när hon var 16 år. Men hon säger att hon nog ansågs som sportig, trots att hon faktiskt slutade rätt tidigt.

Så småningom träffade hon sin man Per. Under drygt två år fick de, i rask takt, tre barn – Zoé, 7, Zack, 6, och minstingen Tiffanie, som nu är 5 år.

Under varje graviditet lade Lilian på sig hela 30 kilo. I vanliga fall vägde hon 57 kilo, men efter varje barn stod vågen på 87 kilo.

–?Jag såg inte klok ut, och eftersom jag gick upp så mycket med varje barn lärde jag mig tydligen ingenting heller, så det var ju bara att göra något åt det, säger Lilian.

Hon körde med punkt­insatser; hård träning tills alla ­kilon var borta – sedan ingen träning alls. Hon prövade på att simma, men det tyckte hon var så trist. Tidsödande och tråkigt.

Springa var egentligen inte mycket roligare det, men det var i alla fall enklare att genomföra.

Eftersom Lilian är hemmafru så var hon, så länge barnen var små, rätt styrd av dem.

Lösningen blev ett löpband som hon kunde springa på därhemma.

–?Då hade jag koll på bebisen som låg bredvid, samtidigt som jag kunde ha kontroll på mitt ­löpande, berättar hon.

Blev peppad att fortsätta

När yngsta barnet blivit större började hon springa på morgnarna – innan Per gick till jobbet. Där och då, i löparspåret, träffade hon en kvinna som tidigare tävlat i löpning. Lilians tanke var fortfarande att gå ner de 30 kilon hon gått upp och sedan sluta springa – precis som hon gjort efter de andra två barnen.

Men kvinnan i springspåret peppade henne att fortsätta. De två var båda hemma med barnen och började springa tillsammans. Av henne fick Lilian en bok där hon kunde läsa om olika löptekniker och sätt att springa på.

–?När jag hade läst det blev det stor skillnad på springandet. Förut var det bara ut och jogga, nu tänkte jag på hur jag skulle hålla händerna och på hur jag använde ryggen, säger Lilian.

Sprang Stockholm Marathon

Efter varje barn har Lilian också satt ett mål. Ett mål som skulle­ genomföras som befäste att nu var kilona borta och att hon var i form igen. Målet var alltid att orka springa ett lopp av något slag.

Alla tre gångerna har hon klarat sina mål.

Den senaste gången var Stockholm Marathon hennes utmaning. 4,2 mil inne i Stockholm. Inte lätt, men Lilian hade som mål att ta sig runt på under tre timmar.

Det var på nätet som hon hade läst sig till hur man skulle springa för att komma runt på mindre än tre timmar.

Och hon gjorde det! Med tiden 2.59 sprang hon i mål. Glad, stolt och lycklig.

Det var då, efter det loppet, som hon blev tillfrågad om hon inte egentligen borde börja träna med tränare, hon som var så bra! Råden som hon hittat på nätet var skrivna av Anders Szalkai, som är löptränare för idrottsklubben Spår­vägens FK.

–?Jag brukade säga till andra ­löpare att ni kan få honom som ­tränare också – för han finns på nätet, säger Lilian och skrattar.

Men via andra personer i löpkretsar så blev det till slut just Anders Szalkai som blev Lilians tränare.

Lilian blev överlycklig. Det kändes som om det inte riktigt var sant, det var för bra enligt henne själv.

Nu blev det verkligen andra bullar.

–?Med Anders som tränare blev det rutin, detaljer och struktur i ­löpandet. Så som det ska göras, säger Lilian.

Hon fick ett veckoprogram där det stod hur mycket hon skulle träna och vad hon skulle träna.

Det stod också vilka mål som Anders satt upp för henne. På ett papper stod det ”Maraton 2007 – maxform”.

Det var något helt nytt för Lilian, att man kunde bestämma sig för hur det skulle bli med träningen och formen.

–?Tidigare hade jag bara tränat och sett vad det räckt till, men det här var något helt annat, en helt ­annan dimension. Att man kan planera hur det ska gå, säger hon.

Anders och Lilians första ­gemensamma mål var Stockholm Marathon 2007 – ett år efter hennes första maraton.

Resultatet av Anders träning var ofattbart.

Lilian blev femma totalt i loppet, näst bästa svenska.

Dessutom hyfsade hon tiden från det tidigare maratonloppet med otroliga 11 minuter.

–?En helt overklig känsla, säger Lilian.

Efter den otroliga prestationen föreslog Anders Szalkai att Lilian skulle testa att springa på bana, tidigare hade hon bara sprungit terräng.

Det är ett helt annat sätt att springa och Lilian fick börja träna nya tekniker som till exempel fartträning. Målet var SM i augusti där Lilian skulle springa 10?000 och 5?000 meter. Helt otippad vann hon den långa distansen och kom tvåa på den kortare. Vid bankanten stod familjen och hejade på.

–?Det var en konstig kontrast att höra barnen stå och ropa ”heja mamma” samtidigt som man sprang, men det var kul att de var med, säger Lilian och skrattar.

Vann Finnkampen också

Att hon är blivit i Sverige på att springa långt har hon fortfarande svårt att förstå. Hon tycker det är svårt att inse det, och tänker faktiskt inte så ofta på det.

Men hon springer enligt det träningsprogram hon får av Anders Szalkai och familjen står vid sidan och hejar på sin mamma och fru.

Och nästa bedrift var – seger på 10?000 meter i Finnkampen!

Tiden då Lilian försökte bli av med 30 kilos övervikt och pustade runt i spåret hemma i Uppsala ligger långt bort.

Men ändå inte. Efter segern och uppståndelsen kring Finnkampen var det ändå de vanliga rutinerna därhemma som väntade.

–?Nu efter loppet så känns det otroligt bra, men det känns overkligt att det har hänt. Nu är jag hemma och tillbaka i min fina vardag med mina barn. Det är som vanligt, hämtning från skolan, laga mat och förstås sortera tvätt, säger hon och ler.

Men det blev ingen vila. Strax därpå var det dags att sätta fokus på ett nytt lopp.

Denna gång maraton i Berlin.

– Jag vet inte hur långt jag kan gå med löpningen, jag testar hela tiden. Det känns som allt är bara ett test, faktiskt, och det är fantastiskt kul! säger hon och skrattar stort.

Jessika Devert