”Jag fattade inte hur nära döden jag var”

HÄLSA

Marina fick 80-procentiga brännskador – överlevde mot alla odds

1 av 6 | Foto: ÄRREN HAR LÄKT ”Det handlar om att tänka rätt för att orka komma tillbaka”, säger Marina.

Mitt i natten slår blixten ner. På några sekunder är sommarstugan övertänd. Marina Lundström är chanslös, lågorna slickar hela hennes kropp.

Men trots ohyggliga brännskador överlever hon mirakulöst.

– Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt.

Marina, 28, har fina röda ballerinaskor på sig, slitna jeans och en trendig topp med puffärmar. Vid första anblicken ser hon ut som vilken tjej som helst. Sedan ser man hennes svårt brända armar och ärr efter hårt lindad gasväv och bindor. Det är snart fyra år sedan som ett blixtnedslag ledde till en explosions­artad brand som väckte henne ur sömnen i sommarstugan utanför Örnsköldsvik. Minnet av sekunderna som skulle förändra hennes liv är klara som kristall.

Knastrande ljud

Knastrande ljud och blåa lågor slickar väggarna. Hon skriker åt sin mamma att springa ut. Själv sträcker hon sig efter katten Ebba, som gömt sig under sängen. Dessa sekunder det tar för henne att rädda katten, ger Marina 80-procentiga brännskador över hela kroppen.

Det enda stället på kroppen som inte brändes var framsidan av bröstet där hon hållit katten. Denna lilla hudplätt skulle senare visa sig rädda hennes liv.

– Jag kommer ihåg att jag snubblade i gruset när jag sprang ut och tänkte ”aj vad ont det gjorde i handflatan”, då hade jag ingen hud kvar på baksidan av kroppen och fotsulorna, men jag kände inte smärtan för alla nervändar i huden var bortbrända. Jag fattade inte då hur nära döden jag var.

– Vi väckte min syster och hennes sambo i stugan intill och sprang ner till vattnet för att försöka släcka elden. Det var när jag såg ambulanshelikoptern som jag insåg hur allvarligt det var. Sedan minns jag inte mer, berättar Marina.

Sövdes ner en månad

En månad senare väcks Marina upp av läkarteamet på Uppsala sjukhus brännskadeenhet. Få överlever en 80-procentig brännskada. Hennes syster sitter bredvid henne och berättar att läkarna har varit tvungna att amputera hennes högra fot. Hon är inlindad i gasväv över hela kroppen. Från huvudet till tårna. På en avdelning längre bort ligger hennes mamma med 60-procentiga brännskador. Men de får inte träffas på grund av infektionsrisken.

Flintskallig buddha

– Jag brydde mig inte så mycket om att min fot var borta. Jag var lycklig över att jag överlevt. Det var en overklig tid. Jag var omtöcknad av allt morfin de gav mig och jag var tidvis i en annan värld. När jag såg fotografier på mig själv inlindad i gasbindor tänkte jag ”vad är det där för flintskallig buddha som sitter i hörnet”, säger hon och skrattar åt minnet. Marina skrattar ofta och menar att utan systerns stöd och kuratorer och psykologhjälp hade hon inte kommit över den svåra olyckan.

– Min syster har betytt oerhört mycket för mig. Hon flyttade ner till Uppsala och satt hos mig och höll mitt humör uppe.

Marina sövdes två gånger i veckan för att läkarna skulle kunna byta lindorna utan att smärtan blev för svår. Hon är opererad 25–30 gånger. Hon har tappat räkningen. Hud togs från den lilla bit på framsidan av bröstet som var intakt och från sidan av huvudet som inte var bränt. Hon har ett lapptäcke av odlad och transplanterad hud över hela kroppen.

Döljer inget

Men hon vill inte dölja sina skador.

– Hemma hoppar jag omkring på ett ben. Folk får ta mig som jag är. De brukar titta en ext­ra gång, men sedan är det inte mer. Jag har inga problem med att visa min kropp och använder bikini på stranden som vem som helst, säger hon.

På höften har Marina en tatuering – en drake. Eller snarare, hade. Den är numera halv och hon har blivit erbjuden av landstinget att ta bort den – med laser.

– Aldrig i livet att någon ska få bränna mig igen. Jag är trött på alla plastikoperationer, säger hon.

När Marina kom tillbaka till Örnsköldsviks sjukhus efter åtta månader kom det stora vemodet över henne. Glädjen över att ha överlevt byttes mot djup depression.

– Jag började läsa artiklarna om olyckan, folk som kom och hälsade på tyckte synd om mig och jag började tänka tankar som ”varför skulle just jag drabbas”. Jag var i början av livet, det kändes orättvist.

Hälsovägledare

Räddningen blev flytten till Sundsvall och högskoleutbildningen till hälsovägledare där mental träning är en del av utbildningen.

– Efter olyckan lärde jag mig att ingenting är omöjligt. Att du själv, i högsta grad, kan påverka hur du mår. Det kan vara svårt att inse när man är på botten. Men man måste vara medveten om tankens kraft och vilka tankar man tänker. De kan rädda ens liv. Mina sår läkte långsammare när jag var deprimerad och hade negativa tankar. Det är den mentala inställningen det handlar om, säger hon.

Marina säger sig inte längre ha några men från olyckan varken fysiskt eller psykiskt.

– Jag har svårt för lukten som kommer från en öppen spis och första gången jag såg en majbrasa efter olyckan blev jag påmind om knastret, berättar hon.

Katten mår prima

I dag arbetar hon som hälsovägledare i Tranås och använder sin olycka som exempel för att hjälpa människor att inse tankens kraft. Att det går att återvända till ett meningsfullt liv efter en svår kris.

– Jag vet vad det innebär att vara på botten och jag vet också vad det krävs för att komma tillbaka. Den erfarenheten vill jag dela med mig av i mitt arbete, berättar hon.

Sommarstugan i fiskeläget Grisslan utanför Örnsköldsvik är återuppbyggd. Katten Ebba mår prima och Marina har aldrig haft svårt att återvända till olycksplatsen som höll på att kosta henne livet.

– Jag har ett dåligt minne därifrån och miljarder vackra. Det finns ingen som kan hindra mig från att återvända dit.

Agneta Elmegård