Ulf sprang – i 33 timmar

Publicerad:
Uppdaterad:

”Det var en dröm som gick i uppfyllelse”

Det händer att Ulfs fru Annelie, 44, och dotter Jenny, 6, skickar ut honom på en löprunda om han haft en dålig dag på jobbet.
Det händer att Ulfs fru Annelie, 44, och dotter Jenny, 6, skickar ut honom på en löprunda om han haft en dålig dag på jobbet.

Tycker du att ett maraton på 4,2 mil är i långt?

Det är det inte.

Ulf Widing, 45, springer längre än så. Mycket längre.

– Det jag är mest stolt över är när jag sprang Sparthatlon i Grekland. Det är 25 mil långt, säger han och ler förnöjt.

Ulf var en alldeles vanlig motionär som sprang i skogen som de flesta andra. Han hade inte ens funderat på att springa ett maratonlopp. I början av 1990-talet fick han svår benhinneinflammation som ändrade allt. Han var tvungen att sakta ner och ta det lugnare. Men han ville ju fortfarande springa.

– Ja, vad skulle jag göra då? Lägga pussel? Nej.

Ulf slutade springa snabbt. I stället drog han ned på tempot och började att springa långt.

– Vad det var skönt! Då insåg jag att jag hade en förmåga att springa långt fast långsammare. Det kändes mer naturligt än det snabba.

Rundorna blev allt längre

För när han väl börjat springa på det nya sättet kunde han inte sluta. Rundorna i skogen blev längre och längre, och tanken på att faktiskt springa ett lopp började ta form. Han hade läst att det fanns ett lopp i Grekland som var 25 mil långt och som gick från Aten till Sparta. Drömmen var att kunna ta sig igenom det loppet.

Men man måste börja någonstans. I Ulfs fall blev det i Vänersborg. Där gick ett 10-milalopp och det blev hans första ultramaraton.

– När jag började närma mig mål var jag helt slut och det enda jag kunde tänka var ”aldrig mer” men så fort jag var i mål så tänkte jag ”när går nästa lopp”. Det var så roligt, säger han och skrattar.

Loppen är inte så fysiskt ansträngande som man kan tro, enligt Ulf. Man måste vara kärnfrisk för att ta sig i mål, men man springer inte fort och man pratar, äter och dricker utmed vägen.

– Det är väldigt socialt. Jag har haft diskussioner om katolicism till exempel, när jag sprungit. Det är väldigt trevligt, hela upplevelsen.

Den sociala biten är faktiskt en stor anledning till varför han gillar löpformen så mycket.

För gillar den gör han. När Ulf pratar om att vara ute och springa så lyser det om honom. Han berättar att själva upplevelsen är det som drar honom framåt – han bara måste se vad som finns bakom nästa krök.

För loppen handlar inte bara om att komma först i mål utan att hitta tjusningen på vägen.

– Det går inte att tvinga sig till att springa under så lång tid, utan man måste vilja det och ha utbyte av tiden på banan. Målgången är en parentes i jämförelse med vad du upplever under själva loppet. Naturen runt omkring dig under loppet är oftast så storslagen att det helt enkelt inte går att värja sig, säger han.

Efter loppet i Vänersborg började han tävla ordentligt. Under året som följde sprang han fyra tävlingar – och vann sitt första lopp, tio mil långt i Bälinge utanför Uppsala. Nu var han riktigt biten.

Han tränade så många pass i veckan han kunde, både längre eller kortare, och livet bestod i mångt och mycket av jobb och löpning.

Ändå lyckades han något senare träffa sin blivande fru, Annelie. De träffades i fjällen när de åkte skidor och redan inledningsvis varnade Ulf henne: ”Jag springer väldigt mycket”.

– Ja, jag sa det flera gånger för att verkligen varna henne, men hon tyckte inte att det var något konstigt, utan hon började faktiskt själv springa lite grann, säger Ulf.

Åkte på tävlingar i europa

Trots alla varningar vågade Annelie satsa på killen med det konstiga fritidsintresset och hon följde med på flera tävlingar ute i Europa. Och förstås runt i Sverige närhelst ett lopp var på gång.

Så efter åtta år av träning och långlopp var det dags att förverkliga drömmen: Sparthatlon.

Annelie följde med till Grekland som påhejare tillsammans med ett annat kompispar där mannen hejade och kvinnan skulle springa.

Loppet går i slutet av september och det kan antingen vara normal svensk sommarvärme – eller fruktansvärt varmt. I Ulfs fall var det det sistnämnda.

Loppet är 246 kilometer långt. Den första sträckan slingrar sig från Aten ut mot Korinth, där den första stora kontrollstationen ligger. Då har löparna sprungit en sträcka motsvarande två vanliga maratonlopp och hållit på en hel dag. Men det är bara att fortsätta. Löparna springer, eller går, mer eller mindre i ett sträck, dag som natt. Ändå kan det ta uppemot 40 timmar att ta sig igenom hela loppet.

– Det låter ju fruktansvärt att springa så långt och ibland är det det. Man kan bli ofattbart trött men efter en liten stund är man igång igen. Det är nog en av de bästa känslorna som finns, att känna att man orkar mer än man trodde.

För han orkade, trots värmen. Men vid ett tillfälle var Ulf nära att svimma av trötthet och vätskebrist – två kilometer före målet.

– Jag var jättetrött men jag kunde ju se målgången. Och hade jag sprungit 244 kilometer så det var ju löjligt om jag skulle sluta då. Så jag tog i med mina sista krafter.

I mål efter 33 timmar

33 timmar efter starten i Aten sprang en överlycklig Ulf in i mål.

– När jag väl kom i mål hade det gått över och det kändes som jag hade kunnat fortsätta springa hur länge som helst, säger han och ler vid minnet.

För loppet är bland det bästa han gjort.

– Jag är oerhört stolt över att jag genomförde det. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, säger han.

I dag springer Ulf inte lika mycket eftersom han ganska snart efter Sparthatlon sprang ett lopp

i Frankrike som han fick avbryta sedan han blivit magsjuk. Bacillen var så kraftig att han inte riktigt hämtat sig förrän nu, nästan tio år senare.

– Det var riktigt jobbigt. Jag fick avbryta flera lopp bara för att magen vände sig ut och in. Det kändes som om jag aldrig skulle bli frisk igen. Jag ville ju bara springa, det var och är en stor del av mitt liv.

Satsar på nya långlopp

För sex år sedan fick han och Annelie dottern Jenny, och familjelivet har naturligtvis tagit sin tid. Men Ulf har aldrig gett upp tanken på att springa långt. Och det senaste året har han så smått börjat träna igen, löpning och roddmaskin när det är iskallt ute. Att få in flera timmars träning i veckan när man har jobb och familj kan vara trixigt men Ulf kommer på sätt.

– Ja, när vi har varit hos vänner som bor en bit bort så brukar jag springa hem därifrån. Jenny och Annelie tar bilen så ses vi hemma.

Och Jenny gillar också att pappa springer och hänger ibland med ut i spåret. Och det händer att han får lite bonusträning.

– Har jag haft en dålig dag på jobbet skickar Annelie ut mig att springa. Hon och Jenny säger att jag blir snällare då, och själv blir jag nog tokig om jag inte får springa. Jag har fortfarande inte sprungit en ”vanlig” mara”, det kanske man borde testa, säger han och ler.

Publicerad: