Publicerad:
Uppdaterad:

Effekt av hjärntumör kan drabba sent

Publicerad:
Uppdaterad:

Barn som behandlats för hjärntumör kan senare i livet få sämre syn och hörsel och även få svårt att röra sig. Problemen är för det mesta relativt lindriga men en mindre grupp drabbas av allvarliga bieffekter, visar en studie vid Karolinska institutet.

I studien ingår data från runt 700 före detta barncancerpatienter som nått vuxen ålder efter att ha behandlats för hjärntumör under tidig barndom, plus lika många föräldrar till drabbade barn. Dessa har sedan jämförts med en kontrollgrupp på cirka 1 000 personer.

Det visade sig att de tidigare barncancerpatienterna, som behandlats för tumörer i centrala nervsystemet, fick tillstötande hälsoproblem långt senare i livet. De fick sämre uppfattnings- och inlärningsförmåga, nedsatt syn och hörsel och även en försämrad fin- och grovmotorik som hämmar förmågan att röra sig.

Bestående besvär

Studien visar att hälsoproblemen för det mesta kommer ganska tidigt efter behandlingen och består under resten av livet.

– Det stora flertalet får milda eller medelmåttiga hälsoproblem och väldigt många lever normala liv. Men det finns också de som får allvarliga bieffekter, även om det är ganska ovanligt, säger barncancerforskaren Krister Boman vid Karolinska institutet som lett studien.

Hälsoeffekterna tilltar enligt Boman mest under de första åren efter behandlingen, sedan planar det ut för de flesta medan en grupp drabbas av sämre hälsa betydligt senare i livet, i vuxen ålder. Enligt studien får kvinnor mer sena bieffekter och generellt sämre hälsa jämfört med män.

Kan debutera sent

Andra studier har visat att barncancerpatienter generellt lever normala liv som vuxna, med lika god hälsa som befolkningen i stort. Men gruppen barn som överlevt hjärntumörer skiljer ut sig.

– Vi har nu belägg för att sena effekter kan debutera långt upp i vuxen ålder, trots att patienten insjuknade och behandlades som barn eller under de tidiga tonåren, säger Krister Boman.

Patienter i barncancervården följs upp under fem–tio år efter avslutad behandling. Krister Boman anser att det även efter den tiden krävs ett uppföljningssystem som fångar upp de här patienterna, särskilt de som drabbats av allvarliga svårigheter.

– De har varit lite lämnade åt sitt öde, det behövs en kanal för uppföljning och rådgivning riktad till den gruppen och deras familjer, anser han.

TT

Publicerad:
Publicerad: