"Jag har fått lära mig leva igen"

HÄLSA

Joakim fick en propp i hjärnan när han var 13 år

1 av 2 | Foto: Överlevde. Joakims liv hade kunnat ta slut den där ödesdigra dagen i maj för fyra år sedan. Men han har kämpat sig tillbaka och har börjat tänka på framtiden. ”Jag vill jobba ute i skog och natur”, säger han. Men främst längtar han efter en flickvän.

Hans liv var nära att sluta när han endast var 13 år gammal. Joakim Björn bar en tung vedsäck och fick en propp i hjärnan.

– Läkarna bad oss vara beredda på att Jocke kunde dö, men jag vägrade, berättar hans mamma Maria.

Foto: I dag längtar Joakim efter en flickvän.

Livet återvände, men det har inte varit en enkel resa. Joakim tvingades lära sig att sitta, gå, äta och prata igen. Fyra år senare har han fortfarande svårt med talet. Han vet vad han vill säga, men det är svårt att få munnen att lyda. När Joakim pratar använder han bara de ord han måste för att göra sig förstådd.

Börja om från början

Mycket har hänt under de åren. Maria och Joakims pappa Juha förlorade varandra på vägen och ett år efter olyckan var skilsmässan ett faktum. Maria bor nu med sina barn Joakim, 17, och Louise, 16, i ett rött hus i närheten av sjön Alkvettern, mellan Karlskoga och Storfors.

– Vi ställdes inför faktum och det var bara att anpassa sig, tänka om och göra om en del saker från början, säger Maria.

Dagen då allt förändrades var en strålande vacker majdag för drygt fyra år sedan.

Joakim som alltid varit förtjust i natur och friluftsliv åkte hem till en kompis för att fiska och grilla. Han slängde upp en stor kasse ved över axeln. Den var tung och skavde mot nacken, men det är inte direkt något som en ”odödlig” 13-åring lägger särskilt stor vikt vid. Men plötsligt fick han blixtrande ont i huvudet. Han släppte kassen och ramlade ihop på gårdsplanen. Han försökte resa sig, men det gick inte och när han ropade på hjälp hördes bara ett gurglande läte.

Blev inte förvånad

– Jag var vid medvetande hela tiden och jag minns att jag tänkte att jaha, det var alltså det här som skulle hända, berättar Joakim.

Joakim hade vid upprepade tillfällen drömt att han skulle tappa en kroppsdel, så när han ramlade ihop där på gårdsplanen blev han inte särskilt förvånad. Tvärtom kände han sig väldigt lugn. Maria slår sig ner vid köksbordet och nickar instämmande.

– Han hade faktiskt sagt till mig något år tidigare att han visste att han skulle förlora en kroppsdel och så hade han dragit med vänsterhanden över den högra axeln för att visa, berättar hon.

Det är märkligt, men det är precis där skadan på pulsådern sitter, skadan som uppstod på grund av trycket från vedkassen och som gjorde att blodet koagulerade och orsakade en propp. Proppen gick upp i huvudet och orsakade hjärnskador som resulterade i att Joakims högra kroppshalva blev förlamad.

Har accepterat

Kompisens mamma såg genom fönstret hur Joakim kämpade där ute på gårdsplanen och sprang ut för att se vad som hade hänt. Hon förstod att det var allvarligt, så hon ringde till Joakims pappa som kom dit. Sedan kom ambulansen. Först kördes Joakim till Karlskoga lasarett, men det blev vidaretransport till Örebro och sedan vidare igen till Uppsala.

Juha åkte med Joakim medan Maria åkte hem till Karlskoga för att hämta lillasyster Louise som då var tolv år gammal.

– Jag minns faktiskt inte så mycket av det här, säger Louise och ler lite förläget.

– Det var ju schyst, säger Joakim som efter några tuffa år äntligen accepterat det som drabbat honom, vilket innebär att han numera kan skoja och skratta åt sig själv om han säger fel eller gör något som är tokigt.

– Förlåt, säger Louise, fortfarande med ett stort leende i ansiktet.

De pratar med varandra på ett sätt som syskon i den åldern inte alltid gör. Det kanske är insikten om att livet inte är självklart som är grogrunden för den värme, kärlek och respekt de verkar känna för varandra.

”Fan”

Hon höll på att förlora sin storebror och gjorde det också på sätt och vis. I stället fick hon en lillebror, en process som inte passerade smärtfritt förbi.

– Louise var väldigt arg på Joakim den första tiden, berättar Maria.

– Ja, säger Louise och nickar.Han fick all uppmärksamhet. Allt handlade bara om Jocke, Jocke och Jocke hela tiden. Det var jobbigt att prata med honom, man förstod inte vad han menade, fortsätter hon.

Efter tre dagar på sjukhuset i Uppsala var den värsta krisen över. Men Joakim kunde inte prata och han orkade inte ens titta på tv. Det flimrade bara och han fick ont i huvudet. Det första ordet som han lyckades forma med sina läppar kom en dryg vecka efter hjärnsmällen och gav uttryck för den frustration han kände. ”Fan.”

Kämpade på

Trots att Joakim inte kunde prata lyckades han få sina föräldrar att förstå att han väldigt gärna ville vara med på skolavslutningen. Han skulle sluta sexan och därmed mellanstadiet.

– Han kämpade på och dagen före skolavslutningen, den 5 juni, fick vi permission från sjukhuset, berättar Maria.

– Jag satt i rullstol och mina kompisar turades om att köra mig. De sprang med mig i rullstolen så den höll på att välta flera gånger, säger Joakim och skrattar vid minnet.

– Ja, och när vi kom hem slängde du dig ner på backen hemma i trädgården för att lukta på gräset och blommorna, minns du det, frågar Maria.

Joakim nickar.

Under sommarlovet fick Joakim bo på Halltorp, ett rehabiliteringshem, för att lära sig att sitta, äta, gå och tala igen. Läsa kan han fortfarande inte göra, men han har fått ett specialprogram installerat på sin dator som läser texter för honom.

Han tappade ett år på högstadiet men har nu, ett år efter sin årskull, gått ut nian.

Bättre och bättre

Nu blir det ett år på individuella programmet på gymnasiet för Joakim. Därefter ska han välja en utbildning utifrån vad han vill syssla med i framtiden.

– Jag är en friluftsmänniska och vill jobba med något där jag får vara i närheten av skogen och naturen. Och så vill jag ta jägarexamen, säger han.

Yrkesplanerna på att bli militär har han begravt. Det är naturligtvis en sorg, men han har accepterat faktum.

Finmotoriken på hans högra hand fungerar inte, det kommer den kanske aldrig mer att göra. Även närminnet och tidsuppfattningen har han svårt med, men det blir bättre och bättre. Läsa kommer han att lära sig så småningom och talet blir också bättre med tiden. Förmågan att drömma är dock oförstörd.

Det han längtar allra mest efter nu är en flickvän.

– Mmm, säger han och nickar och får den där charmiga glimten i ögat som han får när han skrattar lite åt sig själv.

– Det skulle vara mysigt.

Fakta: Blodpropp

Anja Ek