”Jag märkte att benen inte bar mig framåt”

HÄLSA

Gudrun fick hjärninflamma- tion av ett fästingbett. Först efter 13 år är hon på väg tillbaka till livet igen.

1 av 5 | Foto: Hjärninflammationen har gjort Gudrun känslig för ljus. Därför måste hon ofta bära mörka glasögon.

Hela kroppen spritter till vid ljudet av mobiltelefonen. Flera sekunder senare darrar den högra armen fortfarande och Gudrun Björklids ögon är uppspärrade som på en liten fågelunge. Hon sitter vid köksbordet tillsammans med maken Per Arne och förbereder sig inför fotograferingen. I ett mejl några dagar tidigare har hon bett om att fotograferingen ska ske i början av intervjun. Och att vi inte ska ha för brokiga kläder på oss. ”Det har att göra med hur min ork ser ut”, skriver Gudrun.

En junidag för tretton år sedan tog hennes liv en oanad vändning. Hon var en kvinna i farten. Arbetet som barnpsykolog i landstinget i Linköping varvades med konsultation och handledning i det egna företaget. Vid sidan av jobben gick hon en vidareutbildning i familjeterapi. Hon hade ett bra liv, var lyckligt gift och hade tre barn i åldrarna 14-20 år.

Svårt att formulera sig

Måndagen den 3 juni håller Gudrun en studiedag för skolpersonal i Kisa. Framåt eftermiddagen känner hon hur hon inte kan koncentrera tankarna. Hon får svårt att formulera sig och upptäcker att hon inte kan vrida ögonen i sidled. Med möda avslutar hon dagen och kör de fem milen hem.

- Jag trodde att jag var utarbetad. Det fanns det skäl till, säger Gudrun.

Drygt en vecka senare är hon på stan med fjortonåriga dottern Johanna. De ska köpa en sommarlovspresent och småhandla inför Greklandssemestern.

Men Gudrun känner sig matt. Hon och dottern köper en glass och sätter sig ner på en bänk för att vila.

- Men jag orkar inte äta glassen, utan slänger den i papperskorgen. Jag föreslår att vi ska gå till en lugnare gata, men efter att ha gått en liten bit märker jag att benen inte bär mig framåt, säger Gudrun.

Hon sätter sig på trottoarkanten medan Johanna går in i en affär och ringer till pappa Per Arne som kommer och hämtar dem med bilen. På natten får hon fyrtiogradig feber och en sprängande huvudvärk.

Efter ytterligare tre dygn slår det upp röda fläckar på hennes kropp. Hon åker in akut till sjukhuset.

Och får diagnosen TBE, fästingburen hjärninflammation.

- Inkubationstiden tyder på att jag måste blivit smittad under en arbetskonferens på Omberg vid Vättern i slutet av maj. Vi tog en kort promenad i en paus på kvällen - det kan ha hänt då, säger Gudrun.

Hon blir kvar på sjukhuset i två månader. Tiden som följer blir en stor prövning för hela familjen. Gudrun är överkänslig mot ljud, ljus och lukter och tvingas tillbringa hela dagarna i hemmet med mörka solglasögon och neddragna persienner.

Vid minsta ljud, till exempel knäppningar i elementen spritter hela hennes kropp. Vatten som rinner ur kranen får kroppen att stelna och skaka. Hon har ett ständigt susande ljud i huvudet. Regn mot fönsterrutor framkallar stumma gäspningar och får kroppen att stelna och mattas ut. När hon kissar blir ljudet så högt att hon inte orkar kissa färdigt.

Madrasser på golvet

I sin bok ”När livet kommer emellan” beskriver Gudrun hur hon har madrasser liggande lite varstans på golven hemma för att kunna ”mellanlanda” på väg från ett rum till ett annat.

- Allt i min tillvaro gick väldigt, väldigt långsamt. Jag var tvungen att ligga ofta och klarade inte ens av att skala en hel potatis. Oftast åt jag filmjölk tills familjen kom hem, säger Gudrun.

De blev en familj ”där ingen mådde bra”. Att se sin fru och mamma gå från en kapabel och kraftfull kvinna till en person som inte klarar något skapar stor sorg och förvirring. Barnen, två pojkar och en flicka, hade olika sätt att sörja och reagera på det som hänt.

- Jag tror att det var allra jobbigast för mitt yngsta barn, Johanna. Hon var också den som bodde hemma längst. Hon hade svårt för att ta sig ut och hon kunde inte ta hem kompisar. Jag kunde inte vara med på hennes konfirmation och inte heller när min mellanson, Staffan, tog studenten och hade mottagning här hemma. Anders, som är äldst, började göra lumpen hösten samma år som jag blev sjuk.

Verkligheten blev tung

- Barnen var inställda på att hjälpa till och underlätta, men kunde inte åstadkomma det de helst ville, att få mig frisk. Jag önskar att de inte behövt uppleva allt detta, säger Gudrun.

Maken, Per Arne, fanns där under den svåra tiden men jobbade mycket. Gudrun kunde se hur han sökte lindring för sina svåra känslor genom att se det som borde vara och inte det som var.

- Verkligheten blev för tung för honom. Jag kan förstå hans reaktion. Han led så fruktansvärt av att se hur jag hade det, säger Gudrun.

Hon berättar om den första sjukdomstiden med stor skärpa och närvaro. Som psykolog är hon van att analysera och sätta ord på svåra saker. Kanske har yrket gett henne en viss hjälp i att förhålla sig till det som hänt. Ibland får hon frågan om det känns orättvist att just hon drabbats.

- Men vad är rättvisa? Vem skulle ha drabbats för att det skulle vara rättvist? Varför skulle just jag klara mig? Man tänker aldrig i de banorna när det går bra i livet. Då tar man allt för givet, säger Gudrun.

År 1998 blir Gudrun sjukpensionär. Tidvis har hon tänkt att det varit enklare - ”inte bättre” - för familjen om hon dött. Sorgen hade varit svår, men familjen hade vetat vad de sörjde och kunnat rikta sin ilska mot döden.

- Döden hade varit ett mer pålitligt tillstånd än mitt, så som det såg ut under flera år. Men jag är tacksam att jag lever, säger Gudrun.

Och det har gått framåt. Mycket av det hon gör i dag hade varit otänkbart för några år sedan. Hon kan måla, leka med sina barnbarn, sitta och tala med vänner och se på tv - i lagom doser.

Fortfarande tillbringar hon mest tid i hemmet. Hon kan inte vara ute om det blåser, regnar eller är alltför soligt. I bästa fall kan hon gå en ”långpromenad” på femhundra meter, under förutsättning att det inte finns några bilar, mopeder, cyklister eller stojande barn i närheten. Annars måste det bli rullstol.

Vill lyssna på musik

- Drömmen är att kunna ta mig in till stan utan rullstol och ledsagare och sitta på ett kafé. Eller att orka sitta bland publiken och lyssna på vacker musik.

Långt borta i det avlägsna hörs ljudet av ett flygplan. Köksfönstret är inte ordentligt stängt. Gudrun reser sig långsamt upp ur stolen och går för att stänga. På vägen tillbaka passar hon på att vinkla ner vardagsrumspersiennerna så att de hamnar i sitt mest slutna läge.

Tror du att du kommer att bli bättre?

- Jag kan inte tänka någon annan tanke. Det skulle innebära en nedräkning och jag tänker inte ägna mig åt någon sådan, säger Gudrun.

Chatta

Läs också:

Nneka Amu