"Här lever vi som på 1800-talet"

HÄLSA

Familjen Smedberg har valt ett enkelt liv på sin fäbod

1 av 6 | Foto: Nära Naturen Yvonne och Torbjörn Smedberg lever av vad jorden och djuren ger på släktgården i Dalarna.

För 27 år sedan tog Yvonne Smedberg sin häst och get och flyttade till släktgården i Kättboåsen. Planen var enkel: hon skulle bli självförsörjande. Med facit i hand kan man lugnt konstatera att hon lyckats. En själsfrände och fem barn har dessutom tillkommit.

Röken från brasan sprider sig över nejden kring den lilla fäboden. På ett stekjärn fräser pyttipanna. Utsikten över bergmassiv och dalar i fjärran är vidunderlig. Grusvägen blockeras av småväxta fjällkor, getter och får.

– Varje morgon 7:45 varnar närradion att våra djur kan finnas på vägen, skrattar Yvonne Smedberg.

Mycket att göra

Hennes väsen andas lugn, blicken är stadig. Likaså hos maken Torbjörn. Detta trots att hela omgivningen pockar på uppgifter som ska göras: korna och getterna ska mjölkas, mjölken ska bli ost och smör. Ängarna ska slås och ge vinterfoder åt djuren. Intill fäboden väntar ett stort husprojekt på att bli färdigt. Ny mark ska brytas för bete.

– Visst finns det alltid att göra men detta är ju vårt liv och vi gillar det vi gör. Vi känner oss trygga här och allt går att lösa på något sätt, förklarar Yvonne Smedberg.

En häst och en get

Hon medger att hon alltid varit lite udda. Redan som liten intresserade hon sig för djur och natur. Uppväxten var dock som alla andras och vänner har hon alltid haft gott om.

Efter att ha jobbat runt på olika orter i Sverige bestämde Yvonne Smedberg sig, hon ville leva på det jorden och djuren gav. Farmorns gamla stuga i Kättboåsen mellan Mora och Malung i Dalarna gjorde drömmen till verklighet.

– Jag hade en häst och en get med mig och trodde det skulle funka fint. Men det blev tufft. Vännerna kom förbi så det var aldrig ensamt, men det var tungt, kallt och mörkt, säger hon.

Yvonne Smedberg hivar upp pyttipanna på tallriken. Köttet kommer från de egna djuren. Slaktat har de gjort själva. Förutom kor, getter och får finns även höns, grisar, kalkoner och kaniner.

– Det är inga problem att slakta och äta kaninerna. Vi vet att de haft ett bra liv och att de slaktas på ett bra sätt. Jag skulle aldrig köpa kött i affären. Vi vet inte hur djuren levt och hur de dött, säger hon.

Kretsloppstänkande

Trots att både Yvonne Smedberg och maken Torbjörn är så långt från gröna vågen och new age man kan komma finns en filosofi bakom deras enkla liv. Det handlar om kretslopp och att ta tillvara på allt. Om ansvaret att förvalta jorden till kommande generationer.

Och generationer kan man verkligen tala om i Smedbergs fall. Yvonne Smedbergs släkt har funnits i trakterna kring Kättboåsen sedan urminnes tid. I fäbodar och ladugårdar finns ättlingarnas namninskriptioner från både 1800- och 1900-talet. Vissa av fäbodarna är 400 år gamla.

Själv för de släkten vidare med sönerna Jonathan, 14, Rickard, 16, Robert, 18, Kristofer, 19, och dottern Malin, 23. Barnen har visserligen alltid fått ta del av arbetet på gården. Yvonne och Torbjörn Smedberg har dock alltid sett till att barnen kunnat leva samma liv som kompisar och klasskamrater, med allt vad det innebär av moderiktiga kläder och datorer.

– De ska inte behöva känna sig annorlunda, säger Torbjörn Smedberg.

Han berättar hur han själv kom lunkande lite då och då i mitten av 80-talet för att ge Yvonne Smedberg ett handtag med sysslorna. Handtagen blev famntag och 1987 flyttade han in för gott, väl medveten om vilket livsstil som gällde.

– Jag blev godkänd, skrattar han.

För närvarande har ingen av barnen planer på att ta över gården. Dottern Malin har till och med tagit steget till Stockholm där hon arbetar som vårdbiträde.

– Det är alltid lika kul att se hur stockholmarna stressar när vi är och hälsar på henne. Och det är alltid lika skönt att återvända hem, säger Torbjörn Smedberg.

Enligt honom funkar den nära och dagliga samvaron med hustrun bra. Gården sköts som vilket familjeföretag som helst. Varje vecka lägger paret upp planeringen för allt som måste göras. Den gemensamma grundsynen för dem samman, trots personliga olikheter.

– En av oss är pessimist och en är optimist, säger Torbjörn Smedberg med ett dolt flin.

Vill leva enklare

Den enda gången de haft allvarliga funderingar på att lägga av var sommaren 2000. Det ständiga regnandet gjorde att allt hö ruttnade bort. Därför fick stora delar av djurbeståndet slaktas.

Paret Smedberg ser dock ljust på framtiden och planerna är att gå naturlivet ytterligare ett steg till mötes när tiden är mogen.

– När barnen flyttat ut kan jag tänka mig att leva ännu enklare. Då finns ju inget som hindrar. Alla människor ska få leva det liv de vill så länge man inte skadar någon annan, säger Yvonne Smedberg.