”Du kommer att få bröst – men det är det bästa vi har mot prostatan”

Av: 

Åke Malm

Hälsa

Aftonbladets Åke Malm berättar om cancern

ROM. Måndag den 16 februari och dags för operation.

Två månader har gått sedan jag fick chockbeskedet – prostata­cancer.

Mitt barnbarn Giulia har namnsdag i dag och själv ska jag bli av med min prostata.

Prostatan, denna manliga körtel, har under alla år producerat vad som krävs för att mina spermier ska simma rätt. ?Men nu ska den bort.

De senaste cellproverna hade visat att den innehåller en ordentlig tumör.

–?Det här hade jag aldrig väntat mig, förklarade en överraskad läkare när han fick se svaret från labbet.

Jag hade ju aldrig haft några besvär att tala om. Bara detta som drabbar alla män i min ålder – en sakta växande prostatakörtel som gör det allt svårare att kissa.

I över tio år hade jag regelbundet kollat PSA:n. Alltid låg värdena långt från ­farozonen. Först i juli 2007 hade ett prov visat en viss höjning. Från 2,5 till 3,7 men fortfarande långt från gränsvärdet 4. ­Inte heller ultraljudet hade visat på några problem.

Ändå hade nu analysen av vävnadsprovet talat om ”adenocarcinoma Gleason score 7 (3+4)”. För oss vanliga dödliga betyder det cancer.

En chock. Cancer var något som aldrig kunde gälla mig, den sjukdomen drabbade bara andra.

Min första reaktion hade varit att hålla allt hemligt. Lite skam satt tydligen kvar. Inte kan man tala om besvär med att ­kissa – och att erektionen kanske inte är av samma kvalitet som i fornstora dagar.

Fru och nära anhöriga fick order att ­inte tala med någon om min prostatacancer. Men varför så hemlighetsfull?

Efter några veckor blev jag klar över att vi måste tala om detta. Det måste bli naturligt för grabbarna att gå till urologen regelbundet när de blir 50 – och kanske ­tidigare om det krävs.

Men nu vandrar jag här, genom de ändlösa korridorerna på Gemellisjukhuset ­ i Rom.

Läkaren, professor Mario Giustacchini, har förberett allt. Sedan tumören upptäcktes har jag fått Casodex, ett hormonpreparat.

–?Du kommer att få bröst av hormonerna. Men det är det bästa vi har för att hålla prostatan under kontroll till operationen, varnade han.?Inte fick jag några bröst. Men bröstvårtorna blev känsliga och mina bröstmuskler tycktes få nytt innehåll. Men det fick väl gå, medicineringen skulle upphöra dagen före operationen.

Så var det dags för operation. Iförd den anskrämliga nattskjort­an som hör till vid operationer rullades jag från elfte våningen till operationssalen i underjorden. En spruta lugnande medan männen i grönt kopplade in slangar och satte i kanyler. Någon riktade strålkastaren mot min mage – och sedan minns jag inget mera.?

Tre timmar senare och till­baka på elfte våningen möttes jag av familjen som tassade tyst omkring. Själv kände jag mig bara skönt avslappnad. Varför? Jo, det droppade morfin från en flaska på vänstersidan. Den fick droppa i tre dagar och resultatet var klart positivt – inga smärtor alls.

Kopplade till min mage hängde två slangar med vidhängande plastpåsar. I en kom urin och i den andra tömdes operationsområdet på obehövliga vätskor.

?Sedan var det bara att njuta av sjukhusets 24-timmarsservice. Läsa, lyssna på musik och vänta. Knepigast var toalettbesöken. Men det går – med litet organisation lyckas man till och med duscha trots vidhängande påsar.

På lördagen var jag redo att lämna sjukhuset. Men feber­termometern hade börjat bete sig konstigt. Varje eftermiddag från klockan 16 steg tempen och nådde nästan 38 vid 20-snåret. Risk för en liten infektion, deklarerade professorn och satte in antibiotika.

Väl hemma började livet återgå till det normala. Nästan – om sanningen ska fram så är den sexuella aptiten och aktiviteten ganska nollställd. Men det får man räkna med, säger läkarna. Antingen det eller ­döden.

Ett ganska enkelt val, i mitt fall.

Sedan blev det besök hos cancerläkarna, onkologerna. Båda förordade strålbehandling hos professor Ugo De Paula på Villa San Pietro.

35 gånger ska jag lägga mig under strålkanonen, måndag till fredag, ledigt lördag och söndag.

–?Strålningen kan ge problem. Men i­bland händer ingenting, förklarade De Paula.

?Innan strålningen kunde börja blev jag tatuerad med tre små prickar på magen. Tecken som hjälper teknikerna att placera strålarna rätt.?Första stråldagen var jag inte så styv i korken. Maskinen kändes hotande stor där den svängde fram och tillbaka över magen. ?Själva strålningen tar mindre än en minut. Med fininställning och påhängning av diverse filter knappt fem minuter.

Efter 13 gånger känns det som rena ­rutinen. De Paulas team är en välorganiserat.

–?Det är möjligt att du får problem från tredje veckan, varnar De Paula.

I slutet av juni ska strålningen vara klar.  Så låt oss ­säga – i augusti är allt över.? Hoppas jag.

Men, käre läsare. Har du läst så här långt kanske det här gäller dig också. Kolla ditt PSA och stöd Cancerfonden. Här behövs massor av forskning

Mustaschkampen

För tredje året samlar Cancerfonden in pengar till kampen mot prostatacancer under namnet Mustaschkampen. Kampanjen pågår i maj och ska öka medvetenheten om sjukdomen och samla in pengar till forskning. Mustaschen har blivit symbol för att sjukdomen endast drabbar män.

En del i årets kampanj är Robert Aschbergs och Gert Fylknings promenad från Ystad till Haparanda. Båda bloggar och allt dokumenteras av ett kamerateam.

Läs bloggen här.

Vill du bidra till teamets insamling? Så gör du: Sms:a ordet YH till numret 72900, så skänker du 50 kronor. Sms-avgift tillkommer.

PG: 90 1986-0, BG: 901-9514 eller ring Cancerfonden på 020-595959. I samband med pg- eller ­bg-donation måste koden YH anges.

ANNONS EXTERN LÄNK

Så vet du om du är i hormonell obalans - läs expertens råd här.

Wellness

?Varje dag drabbas 25 män i Sverige av prostatacancer.

Men få pratar om sjukdomen. De skäms.

Att ha prostatacancer påverkar ofta mannens sexualitet.

Aftonbladets Rom-korrespondent, Åke Malm, 73, fick diagnosen för sex månader sedan.

Här är hans berättelse om kampen mot prostatacancern och skammen som omger sjukdomen.

Publisert: