”Jag trodde inte att det var cancer”

Foto: mikael wallerstedt
I dag mår Eva bra och håret har börjat växa ut igen.
HÄLSA

För knappt två år sedan kände Eva Pettersson en liten kula i ena bröstet.

Nu har hon precis avslutat sin sista cellgiftsbehandling.

"Dagarna fram till operationen var nog de värsta. Men när bröstet väl var borta känders det bara skönt att ha blivit av med det onda", säger Eva Pettersson.

Det började strax före jul 2007. Jag kände att jag hade något i bröstet, som en liten kula. Det var väldigt vagt och jag trodde att jag inbillade mig. Men min sambo kände den också.

Jag ringde för att kolla upp den men trodde egentligen aldrig att det var cancer. På nätet läste jag att man ofta får förändringar i brösten i min ålder och att det är normalt. Det är väldigt ovanligt med cancer när man är så ung.

"Läkaren tyckte det var onödigt"

I alla fall skickades jag på mammografi och cytologiprovtagning, då man suger ut ett litet cellprov från bröstet med en spruta. Alla provsvar visade att kulan var godartad. Men den fortsatte att växa.

Efter några månader fick jag en inflammation i bröstet. Det svullnade upp och blev varmt och rött. Nu bad jag om en remiss för att ta bort knölen, men läkaren tyckte att det var onödigt. I stället fick jag antibiotika och svullnaden lade sig.

Till slut blev knölen så stor att den började skava mot behån. Då ringde jag igen och krävde att få ta bort den. Jag fick en remiss till en kirurg.

"Jag såg det som en rutingrej"

Innan han gjorde ingreppet ville han ta om alla prover. Jag såg det som en ren rutingrej. När provsvaren kom gick jag dit ensam. Men den här gången visade proverna att det var cancer i knölen. Förmodligen hade det varit det hela tiden.

Jag hörde vad kirurgen sa, men kunde inte ta det till mig. Det var först när han gick ut ur rummet och jag blev ensam som det sjönk in. Då bröt jag ihop.

Redan efter två dagar fick jag en operationstid. Dagarna fram till operationen var nog de värsta på hela tiden. Jag kunde inte sova, tankarna bara snurrade. Jag var rädd för att dö och för hur det skulle kännas att inte ha något bröst. Men när bröstet väl var borta kändes det bara skönt att ha blivit av med det onda.

"Kirurgen tog bort hela bröstet"

Kirurgen tog bort hela mitt högra bröst plus några lymfkörtlar i armhålan. Efter operationen fick jag det första positiva beskedet. Det såg inte ut som tumören hade spridit sig.

Det tog en månad innan alla provsvar var klara. Första veckan kändes allt bara bra. Men sedan började jag läsa på nätet. Där stod om återfall och om femårsöverlevnad. Jag tänkte: Ska jag vara glad om jag lever i fem år?

Provsvaren visade att cancern inte hade spridit sig. Eftersom läkarna hade fått bort hela tumören tyckte de inte att det var nödvändigt med strålning. Det skulle räcka med cellgifter. Det beskedet gjorde mig nästan lite besviken. Jag ville ha all behandling jag kunde få. Men samtidigt var det förstås skönt.

"Ville ha barn"

Cellgifterna kan göra att man får svårt att bli gravid. Jag hade länge velat ha barn och tog upp frågan, men var samtidigt rädd att de skulle tycka att jag var självisk som ville ha barn när jag kanske skulle dö. Men det var ingen som avrådde mig. I dag ser man bröstcancer som en botbar sjukdom.

Jag fick en remiss till fertilitetskliniken för att plocka ut ägg att spara. Det var en pärs och väldigt frustrerande att gå och vänta på mens. Jag ville ju komma igång med behandlingarna så fort som möjligt. Men det var det värt. Nu har jag fryst ner fem obefruktade och tre befruktade ägg.

När fertilitetsbehandlingen var klar började jag ta cellgifterna. Man får dem via dropp. Jag hade inte förväntat mig hur mycket löpande band-känsla det var över det hela – jag satt i ett rum med sex–sju stolar där alla fick olika cellgifter.

"En morgon satt hela luggen kvar i borsten"

Jag höll på i 18 veckor och fick behandling var tredje vecka. Illamåendet var hemskt. Efter första gången var jag helt utslagen. Jag sov i tre dygn, fick en äcklig metallsmak i munnen och magen svullnade upp. Det som var skönt var att biverkningarna kom direkt. De höll i sig i en vecka, sedan blev det bättre. Sista veckan var det nästan som vanligt. Så började det om igen.

Någon månad efter den första behandlingen började det bränna i hårbotten. Varje gång jag drog händerna genom håret lossnade en liten tuss. En morgon när jag skulle borsta håret satt hela luggen kvar i borsten. Då rakade jag av mig håret.

Plötsligt såg jag väldigt sjuk ut.

Jag gick för att prova ut en peruk men det kändes som om jag skulle på maskerad. Min sambo som var med valde ut en som jag faktiskt blev väldigt nöjd med sedan. Men jag använder den aldrig privat, bara när jag jobbar.

"Som en skröplig gammal gumma"

Jag jobbade halvtid under hela behandlingen. I efterhand fattar jag inte hur jag orkade. Men samtidigt var det skönt att inte bara fokusera på sjukdomen.

För varje behandling blev kroppen mer och mer nedbruten. Efter halva tiden bytte jag till en ny sorts cellgifter som gjorde att jag fick ledvärk och ont i fötterna. Jag kände mig som en skröplig gammal gumma.

Den sista cellgiftsbehandlingen fick jag precis före midsommar. Det var blandade känslor. Det är jätteskönt att jag har fått tillbaka mitt vanliga liv igen, men samtidigt känns det läskigt. Så länge man träffar läkare och tar prover regelbundet känns det som om de har koll på en. Nu måste jag själv vara observant på hur min kropp känns.

Nedfrysta ägg

Jag ska fortsätta få antikroppsbehandlingar i ett år och äta antihormoner i fem år. Den typ av tumör jag hade växer av hormoner. Antihormonbehandlingen gör att jag hamnar i ett konstgjort klimakterium med svettningar och vallningar. Men det är ingenting mot det jag redan har gått igenom.

Om jag väldigt gärna vill ha barn kan man korta behandlingen till två år. Men det tror jag inte att jag kommer att göra. Det känns som en för stor risk. De nedfrysta äggen får jag använda tills jag är 40. Så när behandlingen är klar har jag fyra år på mig.

I dag mår jag jättebra. Jag har börjat träna igen och håret har börjat växa. Det låter som en klyscha, men jag uppskattar saker och ting mer. Jag sätter jättestort värde på familj och vänner och tar inte motgångar lika allvarligt.

Det jobbigaste har varit tankarna på döden. Och ensamheten. Hur många vänner man än har omkring sig är sjukdomen något man måste ta sig igenom på egen hand.

Ett nytt bröst

Nu ska jag snart få en bröstplastik. Jag har valt en metod där man tar fett och blodkärl från magen och rumpan och syr ihop med blodkärl i bröstet. Med den metoden kommer bröstet att åldras naturligt.

Först väntar jag bara på svaren från en ärftlighetsutredning. Jag har en faster som fick bröstcancer vid 39 års ålder och sjukdomen finns på min mammas sida också.

Om det visar sig att jag har ärftlighetsgenen ska jag ta bort även det vänstra bröstet och göra två nya på en gång.”

Karin Tideström