På jakt efter tystnaden

1 av 7 | Foto: Veronica Kindblad /
Söker lugnet. Att det kan vara svårt att hitta tid för avkoppling och återhämtning är något som många människor i dag vittnar om. Ett sätt att trotsa stressen kan vara att åka på retreat. Söndags Hanna Radtke Bergström gav sig ut i Stockholms skärgård för att ta reda på vad det innebär.
HÄLSA

Vad önskar du dig under 2017? Om du svarar ”lugn och ro” är du inte ensam. ­Frågan är bara hur man ska lyckas få frid mitt i den stressade vardagen. ­

Aftonbladet Söndag åkte på retreat – för att söka stillheten.

Almanackans veckouppslag är fullklottrade. Varje helg, varje kväll, har fyllts. Punkter som börjar med ett ”Glöm inte att...” eller ett ”Fixa...”. När ska den där stillheten egentligen pressas in?

När vi stressar blir sömnen sämre, axlarna dras upp och tänderna bits ihop. Då bankar hjärtat lite snabbare, andningen blir ytligare och tankarna alltid är steget före. ­Därför finns det knappast en bättre tid att boka in en rejäl paus. Att byta dagishämtningar, jobbstress och släktmiddagar mot några dagars eftertanke och läkande tystnad.

FREDAG

10.00: ANKOMST TILL ÖN

När taxibåten stöter i bryggan på Idöborg är det helt vindstilla. Jag och tjugotalet andra kvinnor befinner oss cirka en timme från Stockholm, långt ute i skärgården. Vi hoppar i land på ön som blivit ett smultronställe för folk som längtar efter lugnet. Här finns en pampig vit huvudbyggnad från sekelskiftet, en yogasal i trä, en bastu med havsutsikt, ett växthus och ett litet meditationshus på en bergsknalle. Inte mycket mer än så. Det vill säga en perfekt plats för ett retreat.

Väl inne i värmen står kaffe, te och godsaker uppdukat. Jag tar plats i soffan med stora panoramafönster bakom mig, tre kvinnor framför mig och en grå katt i knäet. Katten heter Nisse. Vad mina retreatvänner heter vet jag inte ännu, men de har en sak gemensamt. De pratar om stress. De är här för att vardagen snurrar allt för snabbt, och de söker sätt att hantera den.

– Jag har bitit ihop mina käkar i så många år att när jag gapar stort hörs ett klickljud. Det är min käke som går ur led. Det gör inte ont, men den är ganska spänd om man säger så, berättar en kvinna.

Jag sover inte mer än totalt två timmar per natt. Det går inte mer, säger en kvinna.

13.00: ANDAS DJUPT

Orangea yogamattor ligger utplacerade på golvet i dojon, yogasalen. Ena kortsidan är helt i glas med utsikt mot havet. Just nu är det ett lugnt, solreflekterande vinterhav. Långt där ute simmar en svanfamilj förbi med böjda halsar, en mamma och fyra halvvuxna ungar. På varje yogamatta ligger en kvinna och djupandas med slutna ögon. Vi fyller magen och bröstkorgen helt med luft. Sedan låter vi luften sakta pysa ut genom näsan tills magen är helt platt och tom. Och börjar om. Vi tänker mantrat Sat på inandning och Nam på utandning. Det betyder ”Jag är sann” på sanskrit.

– Andas in kraft och energi. Andas ut spänningar, säger Madeleine Wilhelmsson, som sitter på mattan längst fram i rummet.

Hon är vår instruktör och har anordnat resan. Hon introducerar oss för mediyoga, den lugna yogaformen som enligt studier gjorda av bland annat Danderyds sjukhus och Karolinska Institutet har en positiv påverkan på exempelvis stress. Den reparerar, läker och bygger upp. Inte på en dag. Men på sikt.

Vi berättar varför vi är här.

– Jag sover inte mer än totalt två timmar per natt. Det går inte mer, säger en blond kvinna.

Samma person som halvvägs in i passet somnar tungt under sin fleecefilt och snarkar sig igenom den sista halvtimmen. När hon vaknar igen är hon glad.

Snart sitter vi med korslagda ben och slutna ögon.

21.00: MEDITATION

Det ryker om den vegetariska tikka masalan som serveras med basmatiris och koriander. Vi har gjort två yogapass och snart väntar ett tredje, så jag är hungrig. Jag öser upp mat på en tallrik medan ö-katten Nisse hoppfullt snurrar kring mig på golvet. Till hans besvikelse är även denna rätt helt vegetarisk.

”Yoga för bättre sömn” heter nästa pass, något som många av oss är nyfikna på. Varför sover vi så dåligt? Varför har vi glömt bort hur man gör? Jag funderar på det medan jag hukar i vinterkylan under den korta promenaden mellan villan och yogasalen. Där inne är det mörkt, förutom tända värmeljus som fladdrar i vinddraget av ytterdörren. Små knarrningar i trägolvet när andra deltagare tassar till sina mattor. Jag lägger mig ner på en matta och drar filten upp till hakan. Värmen börjar sprida sig i kroppen.

Snart sitter vi med korslagda ben och slutna ögon. Vi tonar in oss i passet genom att gnugga handflatorna mot varandra framför bröstet och upprepa Ong Namo Guru Dev Namo, tre gånger. Sanskrit igen. Ett historiskt språk som passar särskilt bra till mantran vid meditation, berättar Madeleine Wilhelmsson senare.

– Det är helt neutralt. Hade du använt ordet stol eller bord som mantra skulle du hela tiden se just de sakerna framför dig. Men tanken är att sinnet ska vara så lugnt och vilande från tankar som möjligt.

Meditativ musik strömmar från gömda högtalare blandat med vibrerande klangljud. Jag gör de lugna yogarörelserna med halvslutna ögon. Fyller lungorna med så mycket luft att det är osäkert om det kommer att räcka till alla. Kroppen är varm. Jag somnar. Nästan.

LÖRDAG

07.30: YOGA I RÖRELSE

Det har snöat i natt. Ett vitt täcke ligger över marken och grenarna på träden utanför mitt sovrumsfönster är täckta av frost. En övervintrande geting dunsar mot taklampan, annars är det tyst. Jag är mjuk i kroppen av gårdagens yoga. Utan frukost hoppar jag direkt i mjukiskläderna och småspringer till yogasalen igen. Så skönt det känns. Det är lördag och jag behöver inte rådda med aktiviteter, tvätt eller julplanering. Allt är serverat. Och nu ska energin upp. Under passet som riktar in sig på hjärta och immunförsvar får vi bland annat springa på stället och boxa ut i luften med knutna nävar.

– Tryck bort det du inte vill ha i ditt liv. Och dra till dig det du vill ha mer av, ropar Madeleine.

Jag ger det en chans. Snart ligger vi på rygg och lyfter växelvis ben och motsatt arm rakt upp i luften. Det blir faktiskt ganska svettigt. Vi får veta att rörelsen masserar och stärker magchakrat. Det vill säga ett energicentra i kroppen. Jag tror ju inte på sånt. Men grejen är att det spelar ingen roll. Att röra kroppen så där är skönt, och då kan man ju kalla det vad man vill. Att sedan få fylla magen med blåbärsgröt och surdegsbröd med hemkokt marmelad, det är fint för själen det.

Naturen hörs så högt när man inte har på Spotify

Foto: Veronica Kindblad /
Värmande. Bastuns värme är ideal efter dagens första intensiva yogapass och stela kroppar får mjukas upp ytterligare.

13.00: BASTUBAD

Bastun är byggd i gammalt timmer och ligger bara några meter från havet. Med nedsjunkna axlar och svettdroppar på näsorna njuter fem kvinnor sida vid sida därinne, av värmen och sprakandet från elden i kaminen. Utanför fönstret river vinterhavet upp vitt skum på vågorna.

– Nu är det dags! ropar en av dem glatt.

Varpå tre av dem rusar ut nakna genom dörren och börjar ta sig ner mot klipporna. Med hjälp av ett fastsurrat rep glider de ner i vinterhavet, barfota på de hala stenarna. De skrattar och tjuter när vattnet omsluter kroppen. Och kastar sig upp och in i bastuhettan igen. Själv har jag ingen längtan efter isbad, så jag blundar och lutar huvudet bakåt mot väggen. Det är varmt. Det är lugnt. Det luktar trä och skog. Svettpärlor börjar bildas i pannan. Jag lyssnar på ljuden, knäppande, knarrande, pipande och blåsande. Naturen hörs så högt när man inte har på Spotify.

16.00: FÖRELÄSNING

Jag sitter mitt emot en kvinna jag aldrig träffat tidigare. Hon har tårar på kinderna. Ögonen är röda. Jag känner att min blick också börjar bli dimmig. Vi har, precis som resten av deltagarna på coachen Jeanette Carlesons inspirationsföreläsning, fått i uppdrag att sitta två och två mitt emot varandra och se varandra i ögonen i 20 sekunder. Tysta. För att sedan ställa frågan: ”Vad behöver du?”. Det är svårt att förklara varför just en sådan sak väcker så mycket känslor. Känslan av att bli sedd? Av att det är okej, till och med läkande, att visa sig sårbar? Jag vet inte. Men starkt är det. Vi stannar en lång stund efter föreläsningen och pratar, kvinnan och jag. Om hur de här tre dagarna på retreat kan vara början på något nytt.

– Jag vill börja ta hand om mig själv bättre. Det är egentligen den enklaste sak i världen, men jag har inte gjort det på så länge, säger hon.

SÖNDAG

10.00: TOTAL TYSTNAD

Jag står med en kopp starkt ingefärste i handen och spanar ut genom fönstret. Det är full storm. Grantopparna är nästan nere och doppar sig i marken av vinden. Snön har begravt allt i ett tjockt lager vitt. Inne i rummet lyser stearinljus. Ovädret har slagit ut strömmen. Det känns passande. För vi är mitt inne i 16 timmar av total tystnad. Runt omkring i salen sitter eller står människor djupt försjunkna i sitt eget. Vi umgås, men behöver inte prata. Någon bläddrar i en bok, en annan skriver i ett anteckningsblock. En tredje sitter bara och blundar.

Det är en märklig upplevelse. Kanske är det nu vi får svaren på livsfrågor vi gått och grubblat på. Vägt för- och nackdelar. Våndats. För den där lilla inre rösten, magkänslan, hörs ju bäst när det är tyst runt omkring. Jag känner mig som ett batteri som är satt på laddning. Det är så unikt tyst. Inte nog med att det inte finns trafik, tv-apparater eller hög musik. Nu är det ingen som pratar, ja till och med grundfläkten i huset är borta. Det är total tyst. Jag andas ut. Hit vill jag tillbaks.