Kristina:"Jag är rädd hela tiden – för livet – och för döden"

1 av 2 | Foto: ÅR AV SORG Kristina Lundström, här 32, med Pontus, 7, och Andreas, 3, tre år efter cancerbeskedet.
HÄLSA

Då: All kraft gick åt att bli frisk

Det har gått tre år sedan Kristina Lundström, 32, fick chockbeskedet att hon hade bröstcancer. Hon har två små barn, Pontus, 7, och Andreas, 3.

Aftonbladet träffade Kristina första gången 2002. Under flera år dominerades hennes liv av trauman – dödliga sjukdomar och flera dödsfall i släkten.

När hon var gravid med Pontus avled hennes mamma i äggstockscancer.

1, 5 år senare dog hennes pappa.

Och två dagar innan Andreas skulle födas fick Kristina veta att knölen hon kände i bröstet var cancer.

– Jag har inga positiva minnen från den tiden. All min kraft gick åt till att bli frisk, sa Kristina till Aftonbladet då.

Bröstet opererades bort, hon fick cellgifter och strålades.

Kristina Lundström har ärvt en genmutation – BRCA1 – från sin mamma som kraftigt ökar risken för bröstcancer och äggstockscancer. Därför opererades även det friska bröstet bort – och hon fick nya. När Kristina var 34 togs även äggstockarna bort.

I dag: Jag är rädd – hela tiden

"Jag gick som en robot in i alla behandlingar. Det var löpande band. När strålningen var klar bröt jag ihop. Jag drabbades av ångest och utmattningsdepression. Jag kände mig djävulskt ensam.

Jag är rädd hela tiden – för livet. Och för döden.

Jag har ångest över alla förlorade år med barnen, alla katastroftankar och känner skräck för att något ska hända barnen. Jag har stängt av och bara sprungit på för att överleva.

Jag har fått en del hjälp av sjukvården, men kommer inte över det som hänt. Därför känner jag mig helt hopplös. Jag har skuldkänslor för allt. Och mår bara sämre och sämre. I februari blev jag utförsäkrad.

Jag måste få hjälp att hitta fram till något, där jag kan känna att jag är värd lite mer än ingenting. För jag känner mig absolut helt värdelös.

Jag är givetvis jätteglad att jag överlevt, men livet bara går i från mig.”

Foto: Aftonbladets medicinreporter Mary Mårtensson.

■ ■ Varje år får cirka 7 000 svenska kvinnor diagnosen bröstcancer. 2009 var jag en av dem.

■ ■ Att få beskedet att man har cancer är en käftsmäll. Tillvaron vacklar och man kastas obönhörligen in i en akut kris. När man är färdigbehandlad, när chocken lagt sig och allt ska vara som vanlig igen – då kommer nästa kris. Livskrisen.

■ ■ Att ha varit utsatt för ett livshot väcker existentiell ångest. Denna ångest kan vara så överväldigande att man nästan inte orkar med sitt liv. Får man ingen hjälp är risken att man fastnar i ångest och depression och förblir sjuk.

■ ■ Hur går jag vidare med mitt liv efter en livshotande sjukdom? Det är en livsavgörande fråga som vi sällan talar om. Därför väljer jag i dag att berätta om mig själv när jag fick chockbeskedet att jag hade cancer.

■ ■ Och ni möter tre fantastiska kvinnor – Madeléne, 33, Anna, 46, och Kristina, 40 – som Aftonbladet intervjuat flera gånger tidigare. De berättar om hur livet blev efter bröstcancern och hur de hanterade krisen.

ARTIKELN HANDLAR OM