"Jag har slutat reta mig på min kropp"

HÄLSA

Mona sahlin om komplex, breda höfter och om att färga håret

1 av 3 | Foto: tycker synd om unga tjejer Mona Sahlin önskar att unga tjejer kunde se med förtjusning på sina breda höfter och rumpor i stället för att jaga bekräftelse.

Äntligen, vid 47 års ålder, har hon slutat reta sig på sin kropp.

Men några smärre problem återstår.

- Jag har fortfarande inte hittat något läppstift som sitter kvar ordentligt, säger Mona Sahlin.

Inom hennes ansvarsområde finns bland annat ämnena idrott, jämställdhet och folkrörelser. Vem kan vara lämpligare än Mona Sahlin att medverka i Kropp & Hälsas intervjuserie "Jag och min kropp"?

- När jag var ny i politiken ställde jag upp på allt. I fåniga lekprogram till exempel, för att jag trodde att det skulle vara så, att det fanns en poäng med att synas. Jag trodde att jag måste svara på alla frågor.

Det har varit en hård skola för henne, med anklagelser om populism och affärer av olika slag, men likt en boxare reser hon sig igen, starkare än någonsin. Och under sitt livs resa känner hon att hon äntligen blivit vän med sin kropp.

- Jag är 47 år nu och har accepterat mig själv som jag är, eller jag kan säga så här: Jag har efter mycket om och men slutat att reta mig på min kropp. Jag förstår hur den fungerar och att jag i viss mån kan bestämma hur den ska må genom att träna. Jag har fött tre barn och det tar ett tag att acceptera sin kropp efter det. Det blir ju en sladdrig, hängig mage till exempel. Men det är ju när man ligger där och krystar och skriker som man förstår hur bra det är att ha breda höfter! Det är därför kroppen ser ut som den gör, man förstår funktionen då.

Har du alltid gillat ditt utseende?

- Nej, gud nej! Som tonåring tyckte jag att jag hade världens största näsa, och med en krok på också! Jag var så arg på att just jag och inget av mina syskon hade ärvt pappas näsa. När jag träffade killar som jag var kär i såg jag till att vrida huvudet så de såg mig framifrån så att profilen inte skulle synas. Och så tyckte jag väl att jag hade för små bröst, allmänna komplex så där.

Hur mycket påverkas du personligen av alla kroppsideal omkring oss?

- Jag själv påverkas inte och mår dåligt av det, men jag tänker på mina två döttrar och min son, vad de växer upp i. Man är så påverkbar i tonåren och överallt syns retuscherade låtsaskroppar som inte finns i verkligheten. Jag funderar över var de ska få möjlighet att se vanliga, riktiga kroppar. Men visst, jag är fåfäng och vill se fin ut, och nog står jag som alla andra och håller in magen när jag provar kläder. Och jag färgar håret och sminkar mig varje dag.

Skulle du kunna tänka dig att göra en skönhetsoperation?

- Nej. Jag känner en sådan sorg när jag läser om unga tjejer som opererar sig. Jag önskar att de kunde vara nöjda med sig själva, att förstå att deras kroppar är till för dem. Att med förtjusning se på sina breda höfter och rumpor och förstå att de fyller en funktion, hur praktiskt det blir när man ska föda till exempel. Nu tänker de i stället att deras kroppar är till för att bekräftas, att de är till för andra att titta på. Det är så sorgligt. Man ska inte behöva bli en 47-årig tant för att äntligen acceptera och tycka om sig själv, det är slöseri med tid.

Vad gör du för att må bra fysiskt?

- Kring 40-årsstrecket började jag äntligen ta tag i det där med träning från att inte ha rört mig sedan 20-årsåldern. Jag hade otroliga fördomar om gym, att det bara var välpumpade bodybuilders och solariebruna tjejer som absolut inte behövde träna som var där. Jag gick skeptiskt och smygkikade lite i vårt gym här på jobbet och det var förstås helt vanliga människor i maskinerna. Jag provade och märkte att jag blev piggare och så, men det blev ganska tjatigt. Det blev så att jag fastnade för body pump och aerobics; jag vill ha musik och folk omkring mig att svettas och kämpa tillsammans med. Jag är sådan som person, vill vara i grupp. Nu längtar jag efter och ser fram emot att gå och träna. Minst två pass i veckan, två kvällar och gärna lördag förmiddag också. Barnen klarar sig själva på ett annat sätt nu, mitt yngsta barn är 15 år så jag kan verkligen ta den här tiden, att vara egoistisk med min egen tid.

Hur ska du som ledande politiker hjälpa tjejer att bli nöjda med sig själva?

- Just nu diskuterar vi mycket hur man ska slippa sexualisering av det offentliga rummet. Det handlar om reklam, media, såpor; överallt påverkas vi, det dyker in i varenda por. Vi kommer inte undan, och då måste man tänka ut hur man ska göra för att komma fram med motbilder. Det är förstås ett långsiktigt arbete. Vi måste se till att föra en debatt så att människor blir medvetna. Som mamma måste man förstå att när jag bantar, då visar jag min dotter att det är okej att banta. Det är ju förskräckligt förresten, visste du att om man mäter barnkläder i upp till storlek hundra, då är tjejkläderna i samma storlek mindre än killkläderna! Redan då ska flickorna känna att kläderna är lite för trånga, att deras kroppar är för stora. Det kanske verkar oväsentligt, men det är sådana här saker som ger näring till idealen om kroppar. Det har gått alldeles för långt.

Det är inga små frågor du tar dig an.

- Nej, men jag gillar den här typen av frågeställningar. Om och hur man med hjälp av politik och debatt kan förändra olika ideal, få människor medvetna om hur de tänker.

Du har blivit tillfrågad om allt från ditt yttre till väldigt privata ämnen. Tror du dina manliga kolleger får samma frågor?

- På gott och ont får kvinnor i politiken vara mycket mera människor. Jag kommer ihåg ett av mina första offentliga framträdanden som minister, då började en artikel med något i stil med: "När ministern klev upp på planet smet de tajta jeansen åt kring hennes stjärt." Långt ner i texten stod det vad jag hade gjort. Man får frågor om barnen, om man klarar av sitt jobb med små barn hemma. Det är i och för sig säkert en generationsfråga, numera finns det ju yngre män i politiken som är fäder och som börjar få liknande frågor. Men någon frågade om jag färgade håret rött för att jag är sosse "

Är inte utseendet viktigt i politiken, ni som syns har väl stylister?

- Vet du, jag har aldrig träffat en stylist! När det är dags för affischfoton så brukar kanske någon komma med förslag om vilken färg eller vilket klädesplagg som passar, och ska man vara med i tv så är det någon som sminkar en. Men stylist, nej.

Så du köper alla kläder själv?

- Ja, det är ingen annan som handlar mina kläder. Men det där är en stor skillnad mot andra länder. Under ett av mina första utlandsbesök uppstod en rolig situation. Jag skulle träffa en fransk kvinnlig kollega och hon frågade vilket hus jag hade. Jag fick fundera lite, men förstod snart att ministrarna i den regeringen fick välja vilket modehus de ville ha sina kläder ifrån. Jag tänkte med fransk accent säga "hennes au mauritz", det hade varit lite roligt.

Jag: Mona Sahlin

Så tänker jag när jag ser mig själv i spegeln:

5 snabba

Kicki Blom