”Att måla fick mig att vilja leva igen efter tsunamin”

Charlottes sambo dog – hon hittade hjälp i bildterapin

För snart fem år sedan miste Charlotte Alfvin, 32, sin sambo Jacob Modig i flodvågen i Thailand. Själv blev hon svårt skadad, även psykiskt. År av sorg och skräck följde.

Men så hittade hon till bildterapin. Tack vare den vågar hon älska och bada igen.

– Måleriet har en läkande kraft, säger hon.

Khao Lak, annandag jul 2004. Jacob och Charlotte ligger i varsin solstol vid havet. Plötsligt ser Charlotte hur vattnet sjunker undan. Människorna fortsätter att promenerar på stranden och allt verkar lugnt. Men en thailändsk man skriker att något är fel. Något är fruktansvärt fel. Och han ropar att de måste springa.

Det sista Charlotte ser av Jacob är hans ryggtavla. Sen kommer tsunamin.

– Den slog som en betongvägg in i ryggen.

Charlotte överlever, hon får hjälp att komma till ett sjukhus i bergen. Där, bland tusentals andra sårade, vistas hon i fem dygn.

–?Det är minnen från de fem dygnen som är de värsta, säger hon. Att slås av flodvågen var som att vara i en tvättmaskin, medvetandet var inte inställt på något annat än att överleva. Men sorgen, ångesten, blodet och döden på sjukhuset etsade sig fast inom henne. Hon har minnesbilder därifrån som hon aldrig delat med någon annan människa än sin psykolog.

När Charlotte så småningom fick komma hem till Sverige väntade en och en halv månads vård på Karolinska sjukhuset. Hennes vänstra ben var svårt inflammerat, och hon visste inte om hon skulle få behålla det.

Bröt ihop på nätterna

– Jag var mycket ensam på Karolinska. På nätterna bröt jag ihop och skrek. Jag förstår i efterhand att anledningen till att jag inte gick under var för att jag fick så mycket morfin.

Hela tiden fanns ett hopp om att Jacob trots allt skulle ha överlevt.

Men en dag i februari kom samtalet om att de identifierat Jacob. Efter att de fått ta emot Jacobs kista och efter minnesceremonin var det som att Charlottes kropp inte orkade mer. Hon blev liggande i sängen hos sin mamma och kunde omöjligt ta sig upp.

– Jag kunde inte duscha, ingenting. Vad som helst kunde väcka traumat, och jag behövde hjälp dygnet runt. Jag var ett kolli.

Av Jacobs faster fick Charlotte tips om en psykolog som arbetat mycket med sorg och trauma. Att han kombinerade samtalsterapi med bildterapi i sin behandling blev Charlottes räddning.

– Han förklarade att jag led av posttraumatiskt stressyndrom, PSTD. Min kropp var i ett chocktillstånd.

Samtalsterapin fungerade bra. Men ibland existerade inga ord för att beskriva det som Charlotte kände. Då tog hennes psykolog fram papper och kritor.

I början målade Charlotte streckgubbar och pilar.

– När jag sedan tittade på teckningen förstod kroppen vad orden ”Jacob är död” betyder. Jag hade inte förstått det innan. Och då kom tårarna.

Bilder från själen

Teckningen föreställde två personer, Charlotte och Jacob. De har först en gemensam pil mot framtiden. Men sen pekar Jacobs pil åt ett helt annat håll.

– För mig är vägen mellan känslor och bild mycket kortare än mellan känslor och ord. Det handlar inte om att måla snyggt. Det handlar om att måla intuitivt. Bilderna kommer direkt från själen.

Rött, blått och svart dominerade målningarna. Det röda stod för blodet, det blå för sorgen och tårarna. Det svarta för död och kaos.

Samtidigt som Charlotte gick i samtalsterapi sökte hon upp bildterapeuten Anette Faringer som ordnade kurser i grupp.

– Jag förstår inte att jag vågade anmäla mig till kursen. Jag ville egentligen inte träffa några människor. Men behovet att måla var så starkt.

Varje tillfälle började med att de fem deltagarna gjorde en avslappningsövning.

– Första gången frågade jag om man verkligen fick måla som man ville, om man verkligen fick måla hur stort som helst. Och jag frågade hur mycket svart färg de hade. För jag visste att jag skulle behöva en hel del.

Måleriet gav först ångest

I början var målandet förknippat med en stark ångest, hon kände sig panikslagen och ville gå hem.

Ingen deltagare behövde berätta varför de var där om de inte ville. Efter varje kurstillfälle fick den som ville stanna kvar och associera fritt kring de andras bilder, men utan att tolka dem. Kursledaren fanns hela tiden i bakgrunden.

Det var viktigt för Charlotte att det blev rätt nyanser i målningarna, och hon ägnade mycket tid åt att blanda till färgerna. Formerna var lika viktiga som färgerna. Ofta målade hon kantiga former. Och den stora vågen målade hon, med hårda vassa kanter. Men med tiden blev formerna mjukare. Och hennes samtalsterapeut förvånades över vilka framsteg hon gjorde.

– Målandet har en läkande kraft, säger Charlotte.

Återvände till Khao Lak

Vändpunkten kom i februari i år. Charlotte bestämde sig för att återvända till Khao Lak. Till stranden och till sjukhuset där hon upplevde mardrömsdygnen.

– Det var en väldigt viktig och stor pusselbit för att jag ska kunna ta del av livet igen. Jacob dog, men jag fick mer tid. Det enda vettiga att göra är att leva igen. Jag ville inte längre styras av skräck och panik. Jag älskade att bada innan det här hände, och nu kan jag det igen.

På frågan om hon är redo att älska igen svarar hon att hon är livrädd, men att hon gett sig tusan på att möta sina rädslor.

– Efter min upplevelse av att nästan dö så blev det glasklart för mig att det enda viktiga i livet är kärlek. Kärleken i min relation med Jacob är den största jag varit med om, och jag önskar att jag får uppleva det igen.

Expert: Man får kontakt med sina känslor

Måste man kunna teckna?

Vi frågade Annika Alm, leg. psykoterapeut och diplomerad bildterapeut, som arbetat med bildterapi i 20 år.

– Tvärtom! Det är inte meningen att det ska bli vackert. De som har svårast att komma i gång är de som är utbildade i teckning och måleri.

Vad är det som är bra med bildterapi?

– Man kommer åt omedvetna känslor, och kommer i kontakt med nivåer hos sig själv som inte är analyserande och intellektualiserande.

Räcker det med bildterapi eller behöver man prata också?

– Vi bildterapeuter arbetar lite olika, en del pratar mer och andra mindre. Målandet och samtalen fördjupar varandra. Först målar man, och sedan analyserar man bilden. Patienten har alltid tolkningsföreträde, men får vägledning av terapeuten.

Vem passar bildterapi för?

– Alla sorter. Det är väldigt jag-stärkande att skapa. Även om bilderna vid första anblicken inte är vackra blir man stolt över att man gjort dem.

Viktoria Hårdstedt