Claudia lider av ofrivillig tystnad

Foto: Alexander von Sydow

Under skoltiden kunde hon bara prata i klassrummet och hemma. För övrigt var hon knäpptyst och ångestfylld. Claudia, 24, har selektiv mutism.

"Jag var fem år när jag gick till dagis för första gången. I det stora lekrummet, bland alla barn, kom den över mig – tystnaden. Jag visste inte vad jag skulle göra, vågade ­ingenting, stod bara helt tyst. Jag kallar det för en sjunka genom marken-känsla.

Hoppades på att våga mer

Många små barn är blyga, det är inget konstigt. Mina föräldrar pratade i mitt ställe och hoppades att jag skulle våga mer när jag vant mig vid de nya barnen och miljön. Men det blev inte så. I vissa rum på dagis – som i lekrummet – gick det inte alls att prata. ­

I rummet intill, där vi hade samling, pratade jag som vanligt. Hemma var jag lika pratsam och utåtriktad som vilken annan femåring som helst.

Värre i skolan

I skolan blev det värre. Jag kunde prata i klassrummet, men på rasterna, i matsalen och på gymnastiken var jag tyst. I två rum var jag som två olika personer. Det var svårt för de vuxna att förstå att det var ­annat än vanlig blyghet. Barnen i min klass visste inte hur de skulle närma sig mig och jag lekte ofta ensam på rasterna och efter skolan.

Provade balett och körsång

Jag försökte engagera mig i andra fritidsaktiviteter när jag blev lite äldre, provade balett och körsång. Men jag kunde helt enkelt inte prata med andra vuxna än mina föräldrar. I kören mimade jag, att sjunga var en ­omöjlighet.

Jag bytte skola flera gånger i hopp om att det skulle bli bättre. Om jag bara fick börja om bland nya människor så skulle det nog bli lättare att tala, trodde jag. Men i mellan- och högstadiet blev jag helt blockerad, inte bara tyst. Även kroppsspråk och ögonkontakt var omöjligt. Ångestnivån var skyhög när den känslan kom över mig, men bland mina ­närmaste kände jag mig inte alls blyg, tvärtom. Mina föräldrar förstod hur jobbigt jag hade det, men vad skulle de göra? I nian sökte jag själv hjälp hos psykolog, men hon stod handfallen. Jag fick terapi mot socialfobi i stället, men det var ju inte det som var problemet.

Alltid varit platsbundet

För mig har oförmågan att tala alltid varit platsbunden. Jag kan prata på vissa platser, på andra blir jag helt tyst. Jag får slut på idéer, kommer inte vidare i tanken, inga ord kommer ut. Någon har beskrivit det som att vad man än säger så kommer det att tolkas fel. Det är så det känns för mig med. Jag kan inte säga någonting nu, ingenting kan bli rätt.

Tystnaden kom ofta – och kommer ­fortfarande ibland – på platser där det sociala spelet är lite oklart. Det kan vara på stan, på en fest eller på platser där man förväntas diskutera och uttrycka sin egen åsikt. Då kan jag helt tappa förmågan att prata. Senast jag blev helt och hållet paralyserad var för två år sedan, då var jag på utlandssemester och var tvungen att prata engelska. Det gick inte.

Som ätstörningar

Jag sökte själv till teaterlinjen på gymnasiet. För jag ville ju lära mig att vara mitt pratsamma och oblyga jag i alla situationer. Jag tänkte att om jag får öva på att spela teater och uttrycka mig så kanske jag får en annan koppling till min röst, och till mig själv. Min relation till min egen röst och kommunikationsförmåga var ju väldigt laddad vid det laget. Jag brukar jämföra det med relationen man har till sin egen kropp vid en ätstörning.

Hemma kom ångesten

Min teatertaktik fungerade, till en början. Jag kunde prata i skolan, men pratet tog över helt. Jag pladdrade på om allt och inget. Det var som att jag inte vågade tystna, för då var jag rädd för att aldrig klara av att börja prata igen. Mitt oavbrutna pladdrande gav mig också ångest, jag menade ju inte hälften av allt jag sa. Men det var först när jag kom hem från skolan som ångesten kom. Skamkänslorna kring att prata och vara social var väldigt starka. Det var svårt att ta sig iväg till skolan. Jag kom för sent nästan varje dag, vissa dagar gick jag inte alls dit.

Läste om det på nätet

Jag var 16 år när jag för första gången hörde talas om diagnosen selektiv mutism. Jag läste om det på nätet. Det var som om alla pusselbitar föll på plats, äntligen, vilken lättnad. Jag kände igen mig helt för första gången. Det stod där, svart på vitt. ’Selektiv mutism ger selektivt tal – en oförmåga att tala i vissa sociala situationer medan man talar fritt i andra.’

Gick till psykolog

Jag gick till massor av olika psykologer under gymnasietiden, men nästan ingen hade hört talas om selektiv mutism. Vissa terapeuter försökte vifta bort det helt, ingen tog det på allvar. Jag tyckte inte att jag fick rätt hjälp. Jag blev inte heller trodd av alla ­psykologer. Jag kunde ju ofta prata obehindrat med dem, så det var minsann inget fel på min talförmåga, tyckte de.

Men jag läste mycket på internet och började så smått hitta vägar att själv klara min vardag. För fem år sedan fick jag kontakt med en intressant kille via min internetdagbok där jag skrev anonymt om hur jag upplevde selektiv mutism. Jag blev omedelbart förtjust och vi pratade varje dag i flera år, men ­samtidigt fanns oron över vad som skulle hända när vi träffades på riktigt. Till sist var jag tvungen att ta tag ­i det och bestämma ett möte. Jag har aldrig varit så nervös, men förstod på en gång att det var värt det. Vi är fortfarande ett par.

Rädslan för att stelna

Det har varit, och är fortfarande, tufft för mig. Visst har jag lärt mig själv hur jag ska hantera vissa situationer och kanske helt undvika andra. Men rädslan för att stelna och tystna finns fortfarande kvar. Jag har missat mycket av den personliga utvecklingen på grund av det här, halkat efter mina jämnåriga. Mitt liv har på många sätt formats av tystnaden. Jag har svårt att uttrycka och visa min personlighet, men jag jobbar på det.

Bättre när stämningen är varm och trevlig

Jag har märkt att min sjunka genom marken-känsla kan brytas spontant om stämningen är trevlig och varm eller när någon är öppen och positivt nyfiken. Festivalstämning är härligt, på festivaler går och kommer man som man vill, och jag trivs med det.

Jag vet att jag alltid kommer att ha vissa begräns­ningar, men det har vi ju alla. Mitt mål är att övervinna det som hindrar mig från att vara mig själv.”

Så hjälper du någon som är ofrivilligt tyst

Misstänker du att någon du känner lider av selektiv mutism? Claudia tipsar om vad du kan göra:

Tystnaden är ofrivillig, inte ett personlighetsdrag. Undvik att göra egna tolkningar av vad tystnaden kan bero på.

Försök att tillsammans med den drabbade kartlägga i vilka sammanhang hon eller han kan prata och vara sig själv och när hon eller han blir tyst och obekväm. Följer det något speciellt mönster? Jobba sedan utifrån att långsamt utöka de trygga situationerna.

Var inlyssnande och pressa inte.

Ge aldrig upp. Fortsätt att bjuda in personen och ge henne eller honom tillfällen att vara med, oavsett om hon eller han pratar eller inte just då.

Gör det inte till en vana att prata i personens ställe, även om det kan vara ett alternativ ibland. Det kan i värsta fall göra det ännu svårare för personen att bryta mönstret och börja prata själv.

När personen väl börjar prata, se det som något naturligt. För mycket plötslig uppmärksamhet kan få henne eller honom att ta ett steg till­baka igen.

Mia Sahl