”Alla kan inte vara Zlatan”

Publicerad:
Uppdaterad:

Läs Mia Törnbloms krönika

Assumption is the mother of all fuck ups!”

Jag vet, det är galet töntigt att börja en krönika med ett amerikanskt ordspråk men det struntar jag i.

Slarvigt översatt blir det ”antaganden är orsaken till att det går åt helvete”. Tyck vad du vill om sägningen men håll med om att det ofta är just våra antaganden som ställer till det för oss. Vi hamnar ofta i ”jag trodde”, eller ”det förstår ju vem som helst, hur tydlig ska man behöva vara”, ”det tog jag för givet” och så vidare.

Varför gör vi då så här? Jag menar att orsaken är att vi utgår ifrån att vi själva är norm, vi utgår ifrån att det som är rätt, riktigt, viktigt och självklart för oss också är det för alla andra. Och i stället för att ta ansvar för att förklara för vår omgivning vad vi tycker är rätt, riktigt och viktigt så tycker vi att de är korkade som inte förstår.

Våra antaganden är roten till en massa onödiga missförstånd och konflikter. I går hade jag en utbildning där en kvinna delade med sig om vad hon störde sig på hos en av sina medarbetare. ”Han är för långsam och behöver tänka igenom allting och han missförstår mig dag­ligen. Jag upplever att han förstör genom att så ofta krångla och missförstå.”

Jag frågade henne hur hon skulle vilja lösa problemet om hon fick fria händer och då erkände hon att det enklaste vore att han slutade. Lite ironiskt sa jag: ”För det är ju bäst om alla är som du”. ”Ja”, svarade hon utan att märka av min ironi. Jag förklarade att jag varit iron­isk och gjorde mitt bästa för att göra henne medveten om vinsterna med att omge oss med människor som är olika oss själva.

Vi benade ut relationerna hon hade till sina medarbetare och då blev det tydligt för henne att hon som ledare gjorde likadant med alla. När hon beskrev sig själv och de som ”var som hon” bad jag henne likna dem vid någon av spelarna i det svenska fotbollslandslaget. Hon behövde inte ens tänka efter:

”Vi är som Zlatan”.

En arbetsgrupp går att jämföra med ett fotbollslag. Tänk dig ett landslag med 11 stycken anfallare. Alla grupper mår bra av att ha en, två, kanske till och med tre stycken Zlatan, men alla kan inte vara  anfallare. Hur skulle vi annars kunna utvecklas och lära oss nya saker? Om alla vi har runt omkring oss tänker och tycker precis som vi lär vi ju oss ingenting nytt. /Mia

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN