”Utan yogan hade jag dött”

Publicerad:
Uppdaterad:

Mandella, 25, blev frisk från ätstörningar och startade eget

Närvaroövning Mandella Bjerking Raeder visar sin elev Rebecca Oiva hur man riktar fokus och skapar balans i kroppen. 


Namn: Mandella Bjerking Raeder.
Ålder: 25.
Bor: Stockholm.
Familj: De som lär mig vad kärlek är.
Yrke: Utbildad kundaliniyogalärare som arbetar dynamiskt med yogan samt använder linjering och justering.
Foto: Theresia Köhlin
Närvaroövning Mandella Bjerking Raeder visar sin elev Rebecca Oiva hur man riktar fokus och skapar balans i kroppen.
Namn: Mandella Bjerking Raeder.
Ålder: 25.
Bor: Stockholm.
Familj: De som lär mig vad kärlek är.
Yrke: Utbildad kundaliniyogalärare som arbetar dynamiskt med yogan samt använder linjering och justering.

Hon var elva år när hon började få självmordstankar och som trettonåring började hon skada sig själv.

Vid fjorton fick Mandella Bjerking Raeder diagnosen anorexia, hamnade på sjukhus och ungdomspsyk.

Men så kom hon i kontakt med yogaterapi – det blev hennes räddning.

Text: Katarina Markiewicz

 Foto: Theresia Köhlin

Mandella vände mobbning och utanförskap till något positivt – terapeutisk yoga.

Mandellas historia börjar på en skola i en av Stockholms rikare förorter där den 7-åriga flickan för första gången upplever utanförskap. Som i många andra fall handlar det om systematisk mobbning och utfrysning.

Jag möter Mandella en kylig höstdag på ett kafé i Stockholm. Hon anländer med tung ryggsäck ur vilken en yogamatta sticker ut. Det är svårt att föreställa sig att denna unga vackra kvinna en gång varit så svårt sjuk att hon höll på att dö.

Men låt oss backa tillbaka till 7-åringen som mådde så dåligt, hade huvudvärk, ont i magen och sömnsvårigheter, att hon till slut inte ville gå till skolan alls.

– Mina klasskompisar tyckte att jag var udda, min familj tillhörde inte samma sociala krets, jag hade annorlunda kläder, ett konstigt namn, var lillgammal och aningens rundare än de andra. De brukade säga att jag var tjock och äcklig. På rasterna var jag mest för mig själv och tog långa promenader.

När Mandella var elva år ­tappade hon livsgnistan och drabbades för första gången av en djup depression.

– Jag fick självmordstankar och ville inte leva längre. Jag hade så otroligt dåligt samvete över mig själv.

Det beslutades att Mandella ­skulle byta klass.

– Det var det bästa som kunde hända just då. Den nya klassen var som en helt annan värld fast det var i samma skola. Jag tror det berodde på klass­föreståndaren Daniel Weiland.

– Den läraren kommer jag aldrig att glömma. Han gjorde att jag kände mig välkommen i klassen från första stund och han såg varje elev.

Mandella berättar att i den nya klassen tilläts eleverna vara olika. Och läraren Daniel gjorde sitt yttersta för att skapa gemenskap.

– Vi sjöng tillsammans, Daniel ­läste böcker för oss och på rasterna spelade klassen fotboll ihop. Det blev väldigt mycket fotboll det året, skrattar hon men blir snabbt allvarlig.

EGEN YOGA Mandella visar lätta övningar att göra hemma som bör utföras dagligen.

– Såg Daniel att jag var ensam kom han fram till mig och frågade hur jag mådde sedan höll han mig sällskap resten av rasten.

Även om Mandella inte lät någon komma henne för nära, var hon inte heller längre ensam i skolan.

– Jag fick en killkompis som ­precis som jag gillade att läsa och att ­leka med ord. Det, plus att jag jobbade med en musikaluppsättning utanför skolan, gjorde att jag minns sista halvåret på mellanstadiet med glädje.

Men den glädjen varade inte länge. Efter sommaren var det dags för högstadiet och återigen blev hon tvungen att byta klass och skola.

– I min nya skola fick jag rollen som ”snälla pluggisen Mandella”.  Jag pluggade hårt för det var då jag kunde fokusera och inte tänka på hur uselt jag mådde inombords.

Hemma var Mandella också snäll. Fast inom henne växte sig ångesten allt starkare. Hon började göra sig själv illa för att hämma panikångestanfallen. Jag ber henne beskriva hur ett sådant anfall kunde se ut.

– Ett konkret exempel var när jag satt hemma med matteläxan. Helt plötsligt blev alla siffror suddiga och jag kunde varken läsa eller skriva och allt jag kände var skuld och desperat hopplöshet. Då gjorde jag mig illa, för att komma tillbaka till verkligheten – matteläxan.

Med tiden blev även hungern ett sätt för Mandella att slippa känna det som kändes på insidan.

– Jag gick ofta in i djupa tankar om meningen med livet och ­hade skuld- och skamkänslor över ­hela min existens. 

Det blev värre och värre. Såren från självskadorna dolde Mandella till en början noggrant men viktnedgången var svårare att dölja.

– Jag var fjorton och kom tillbaka till skolan efter sommar­lovet. Jag hade tappat massa vikt och folk reagerade. Det ordnades så jag fick träffa läkare, en bup-kurator och en dietist.

Det hjälpte ­inte, matproblemen fortsatte och hon blev ­inskriven på dagverksamhet med andra ungdomar med ätstörningar.

– Inte heller det hjälpte. Min och de andras identitet var nu ”anorektiker” och i tystnad snappade vi upp alla sjukdomssymptom som kunde förstärka den identiteten. Som anorektiker slapp jag ju ta tag i de känslor som fanns inom mig, fokus lade jag i stället på mat, vikt, puls och blodtryck. Men ångesten blev bara värre.

Nu gick panikångesten inte längre att hämma utan uttryckte sig i aggressiva attacker där Mandella skrek och våldsamt slog sig själv och sparkade omkring sig.

Till slut var hon så dålig att hon lades in akut på sjukhus. Där stannade hon i tre månader.

– Jag var väldigt svag, kunde inte längre äta själv och hade ­förlorat allt hopp, säger hon.

Dans och musik har alltid spelat en stor roll i Mandellas liv och en dag såg hon ett program med inslag om yoga som väckte hennes intresse.

– En bekant till familjen fick höra talas om det och tipsade om yogaterapeuten Göran Boll.

Yogaterapeuten besökte henne på sjukhuset och redan efter första mötet fick Mandella nytt hopp om livet.

– Jag minns att jag sa till min mamma att jag trodde jag ­kunde bli frisk. Det var första gången jag kunde säga det.

På sjukhuset insåg man samtidigt att Mandella även ­behövde psykiatrisk hjälp och hon förflyttades till ungdomspsyk. Meningen var att hon skulle stanna på psykavdelningen i en vecka för att sedan slussas vidare, men sjukhuset visste ­inte var hon ­skulle placeras så hon blev kvar på den låsta ­avdelningen i ett halvår. Under tiden fortsatte ­yogaterapeutens besök regelbundet.

– Göran och jag jobbade intensivt och stegvis kom jag i kontakt med vad jag hade inom mig, bakom alla väggar jag byggt upp av identiteter som snäll, duktig och anorektiker.

Mandella förklarar:

– Den yogiska terapin handlar inte om att plocka bort några sjukdomssymptom. Den handlar om att hitta roten till problemet och börja läkningen där. Långsamt och smärtsamt lärde jag känna mig själv. Jag lärde mig att det inte fanns något ”fel” med mig. Jag insåg också ansvaret över att ta hand om mig själv.

När Mandella skrevs ut från sjukhuset hade hon börjat äta av egen vilja. Hon kom in på musiklinjen och började dansa igen. Hon gick även en tvåårig yogautbildning och vidareutbildade sig utomlands.

Arton år gammal var hon ­färdig yogalärare och började undervisa.

– Min första elev hade problem som liknade mina egna. Med de verktyg jag kunde dela med mig av kunde även hon ta hjälp för att må bättre. I dag är hon en av landets mest framstående modeller.

2008 startade Mandella terapeutiska yogakurser med inriktning på ätstörningsproblematik. Hon ger också privat undervisning där hon har utvecklat en egen teknik som består av österländsk kroppskännedom, avslappning, ­samtal och ­yogaövningar.

Henns ­elever ­består mestadels av kvinnor, allt mellan nio och sextio år. Hon håller även i workshops och föreläser i hela Sverige samt är med och driver den ideella föreningen Jungle fever youth club, som med hjälp av olika kulturella ­evenemang samlar in pengar för att bygga ett barnkulturhus i Uganda.

Mandella har ett stort intresse för barns välmående och skulle önska att yoga- och avslappningsövningar fick mer utrymme i skolorna.

– Jag tror att övningar i bara-vara, avslappning och kreativitet kan hjälpa många barn att känna sig tryggare och därmed också bli lugnare. Det skulle alla i vårt samhälle vinna på.

Nyfiken på Mandellas egen yoga­terapi? yogamandella.se
Hennes välgörenhetsprojektet: junglefever.se/youthclub

Mandellas råd till föräldrar som har barn med liknande problem:

1.

Självskadebeteende kan yttra sig på flera olika sätt: Överdriven träning, missbruk, anorexi/bulimi eller att skada sig själv.

Uppmärksamma individen, inte beteendet. Det spelar ingen roll om det är självskadebeteende, ortorexi, anorexi eller bulimi. Det handlar inte om beteendet i sig. Det är ett sätt att hämma ångest och en existentiell kris. Att gå in i konflikt rörande beteendet stärker bara identifikationen vid beteendet. Se i stället rädslan för att möta ångesten. 

2. Visa att det är okej att tycka att livet är jobbigt och må dåligt. Ge stöd genom att förstå och visa att du finns där, att du lyssnar, ser och känner med ditt barn.

3. Hjälp barnet att söka hjälp och för en öppen dialog om det.

Råd till dig som själv mår dåligt:

1. Du är inte ensam så länge du har dig själv. Hur många drömmar som än raseras, hur många människor som vänder dig ryggen eller går dig emot, så har du fortfarande dig själv. Den närmaste och viktigaste vän du har finner du hela livet inom dig.

2. Erkänn för dig själv att du mår dåligt och prata om det. Det kan vara med någon närstående eller någon du kontaktar professionellt. Har du svårt att sätta ord på hur du känner finns yoga-, dans-, bild- och andra former av terapier som hjälper dig att hitta uttryck utan ord.

3. Andas långa djupa andetag och sjunk ner från ängslan in i närvaro och styrkan inom dig. Låt det som känns få kännas.

Ångest är inte farligt. Låt den komma när den kommer, andas, uppmärksamma och låt den känsla som är den egentliga, underliggande, träda fram.

Katarina Markiewicz

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN