”Jag har visat min rumpa förut”

1 av 2 | Foto: UTVIK. Solveig tvekade först när hon fick frågan om att låta sig fotograferas naken till en kalender.
HÄLSA

Hon är en kvinna på 60+ som vågar ta plats.

– Vi äldre är de ungas framtid. De ska se att vi är starka, glada och viktiga i samhället, säger skådespelerskan Solveig Ternström, 67.

Därför medverkar hon avklädd i en kalender med mogna kvinnor.

Utan en tråd på kroppen ligger hon på en fårskinnsfäll. Man ser lite av hennes byst och nakna rumpa.

– Jag tvekade först att ställa upp på nakenbilden. Men jag har visat min rumpa förut, både på film och teater. På kalenderbilden använder jag kroppen som ett humoristiskt verktyg för att uppmärksamma medelålders och äldre kvinnor och för att få in pengar. Annars hade ingen brytt sig, säger hon.

Bilderna i kalendern är dessutom oskyldiga, sensuella och humoristiska, framhåller hon.

Kalendern Svenska kalenderflickorna har tagits fram av 1,6 miljonerklubben, där Solveig Ternström är en av de drivande. Klubben är en förening för kvinnor över 40. Deras stora projekt är att samla in pengar för att stödja Centrum för genusmedicin på Karolinska institutet i Solna.

Forskningen där är helt inriktad på kvinnors kroppar och hälsa.

– Denna forskning är unik. Vi vill att våra kvinnliga forskare ska bli bäst i världen på detta, säger hon.

Det är också 13 kända medelålders kvinnor som stolta med glimten i ögat låter sina nakna kroppar anas i kalendern för att främja kvinnoforskningen. Några av de andra är Alexandra Charles, Grynet Mollvig, Lill Lindfors, Christina Schollin och Kjerstin Dellert.

Ska man skämmas över åldrandet?

– Nej. Vi ska vara stolta över det. Vi ska ta i med hårdhandskarna för att återta den styrka och respekt som äldre haft. Det är en kamp. Vi äldre är de ungas viktigaste framtid. De ska se på oss att vi är betydelsefulla i samhället. Då får de något att hoppas på.

Kropp & Hälsa träffar Solveig Ternström i ett större rum där hon haft ”salong” kvällen innan. I ”Solveigs salong” samlas man till diskussionskvällar. Den här gången diskuterades just äldre­vården.

I fönsternischen stirrar en barsk byst av August Strindberg på Solveig. Bredvid lyser en röd julblomma och en röd hatt på en lång stång.

– Hatten hade jag i ”Morsarvet” (Solveig Ternströms uppmärksammade tv-serie för några år sedan).

–?Den är numera min logotype, säger hon.

Serien spelades bland annat in i Värmland, där Solveig har sina rötter. Där i föräldra­hemmet i Koppom fick Solveig för över 50 år sedan förskräckt höra kommentaren om sin kropp:

– Oj, så mager och så smala höfter. Den flickan kommer aldrig att få barn.

De ödesmättade orden brände djupa sår i flickan, som då bara var 12–13 år.

– Några år senare fick jag höfter. Så oerhört glad jag blev då, berättar hon.

Syster Ulla, som cyklade runt i bygden och vaccinerade och som fällt orden, hade fel. Solveig fick både kurvor – och barn. I dag är hon stolt över sin kropp.

– Jag framhäver gärna både byst och höfter, säger hon.

Solveig använder också hela kroppen när hon talar. Kroppskontroll lärde hon den hårda vägen på Dramatens elevskola i slutet på 1950-talet. Plastikläraren var en känd rysk dansös.

– Hon slog till oss och skällde ut oss för att vi hade så dålig hållning. Hon förvandlade oss, som hon tyckte, från pin up-girls till antika drottningar. Det var bra. Jag fick liksom en glödande livsstör inom mig som fick upp hela kroppen. Hon gav oss också en kraft och en bas genom att få ner rösten i magen. Innan lät vi som ytliga, flörtiga sexvampar som Marilyn Monroe, tyckte hon.

Vad gillar du bäst hos din kropp?

– Min raka rygg, min smidighet, mina kurvor. Men jag har lätt för att gå upp i vikt och aktar mig för att bli överviktig. Jag älskar mat och är alltid så satans hungrig, för jag gör av med så mycket energi, framför allt när jag sitter och skriver. På scenen är jag aldrig hungrig.

Hur får du det att gå ihop?

– Jag är maniskt intresserad av näringsfysiologi och försöker lära mig mer hur man ska få rätt balans mellan hunger, mättnad, arbets­iver och vila. Jag ska skriva en bok om detta tillsammans med en näringsfysiolog.

Vad äter du helst?

– Gärna ”lyckligt” kött. Jag försöker hitta bra alternativ som killingkött. Det är gott och påminner om rådjurskött. Jag försöker äta rätt sorts fett. Jag ser upp med vetemjöl och socker, men äter gärna något sött efter maten. Hjärnan behöver det.

Vad är du mest rädd för när det gäller din kropp?

– Att jag ska tappa orken och kraften. Jag vill vara glad, frisk och stark som en oxe. Jag promenerar mycket och dansar för att kroppen och hjärnan ska komma i gång. Då känner jag mig som en 20-åring. Min man och jag har dessutom en gård i Värmland. Jag får muskler och blir stark av att jobba med getterna, som vi har där.

Har du några krämpor?

– Jag får ont i ryggen ibland. Men märkligt är att värken försvinner så fort jag är på teatern och börjar röra mig på scenen. När jag spelar teater är kropp och hjärna i perfekt balans. Då mår jag som bäst och äter inte heller för mycket.

Du kissade på dig en gång på scenen när du skulle ha ett kraftigt raseriutbrott. Du föreläser mycket om inkontinens, som är ett stort kvinnoproblem, även hos unga kvinnor. Det är ett kroppstabu. Hur ska kvinnor våga tala mer om det?

–?Genom att ta humorn till hjälp, till exempel. När det händer kan man helt enkelt säga: Ja, nu skrattar jag så mycket att jag kissar på mig. Humor tar udden av det. Det blir inte skamfyllt. Och det blir kanske lättare att söka hjälp. Det finns god hjälp i dag.

Du var pappas flicka. Vad betydde din far för din kroppskänsla?

– Han var i första hand mån om att jag skulle ta studenten, få en bra utbildning och kunskaper. Men han tyckte också att jag var söt och anmälde mig till Miss Sandöbron 1957 (Solveig var 18 år och kom tvåa). Han förstod att man även kunde ha nytta av ett bra utseende. Det var roligt att få komplimanger, men det kändes också dubbelt.

Hur då?

– Det är bara yta. Jag har även en sträng puritan inom mig. Det har jag från farmor. Hon var mycket religiös. Det var hederligt arbete och den starka, arbetsamma kroppen som räknades, inte koketteri och skönhet.

Solveig hade också en stark kropp.

– Jag var duktig i gymnastik, var liten och vig som en liten apa, smidig och bra på att åka skridskor. Jag fick också beröm för det. Det gav en väldig självkänsla.

Vad betyder kläder för dig?

– Jag hade mycket svart förut för att man skulle titta på mig – inte på kläderna. Nu tycker jag kläder skulle kunna framhäva den kvinnliga styrkan mer hos oss över 50. Jag har lite förkärlek för militärlooken, inte den brutala, utan den mer mjuka med mycket knappar, klaffar och långa, tuffa kjolar. Jag skulle vilja ha en tuff, bekväm kvinnostil som visar att här kommer jag och jag bestämmer. Det är yta, men viktigt ibland.

Vad tycker du om kroppsfixeringen i dag?

– Den är extrem och tragisk. Det är bara yta igen. Det finns till exempel ett slags gay-ideal, att ha trådsmala kroppar. Unga flickor svälter sig. Det är som när kvinnorna i Kina band upp sina fötter. Magra tjejer kan man skära sig på, sa killarna när jag var ung. De flickor som fick dansa var de som var lite mulliga och hade kurvor. Det hade jag. Jag var dessutom liten. Jag var perfekt för 1950-talets kroppsideal, som var mycket sundare.

Vad vill du ge för råd till unga flickor?

– Jag vill vara en riktig moraltant – men rolig. Unga flickor behöver stöd från oss äldre och umgås mer med oss. Nu är vi så nischade i yngre och äldre. En väg kan vara genom kulturen. Flickorna behöver mer sensualism, mer humor och glädje. I dag har sexualiteten blivit vulgär, brutal och våldsam. Det finns för mycket förakt och girighet och för lite kärlek.

JAG: SOLVEIG

Foto: BRA FYSIK. Det som Solveig Ternström är mest rädd för när det gäller kroppen är att tappa orken. – Jag vill vara glad, frisk och stark som en oxe, säger hon.

Chatta:

Ställ frågor till Solveig Ternström på torsdag 13/1 klockan 14.00.

Ann-Cathrine Björnör Carlsson