Hon sprang Tjejmilen – med bröstcancer

HÄLSA

Ingrid Woxblom har varit med varje år sedan starten

I 25 år har Ingrid Woxblom sprungit Tjejmilen.

Varje lopp.

För några år sedan drabbades hon av bröstcancer – ändå fortsatte hon delta.

– Om jag hade suttit hemma och deppat ihop hade jag nog dött, säger hon.

Foto: Ingrid Woxblom har varit med på alla Tjejmilen – till och med när hon hade cancer. Här springer hon längst fram, med klut på huvudet.

Det började med att Ingrid Woxblom ville bli av med sina extrakilon efter graviditeten. Genom sin man som orienterade hörde hon talas om Tjejmilen och bestämde sig för att testa. Nu 25 år senare har hon sprungit varje lopp.

– Det har varit en jättebra grej att träna till varje år. Tjejmilen var inledningen, sen har det blivit andra lopp också, som Lidingöloppet.

Ingrid Woxblom hade ingen egentlig träningsvana när hon satte igång. Men hon tog det i sin egen takt. Och hon började snabbt njuta av löpningen.

– För mig är det ett bra sätt att få upp flåset, men det är psykiskt också. Jag kan springa och älta saker, tänka på något som hände på jobbet eller planera middagen. På så sätt får jag ur mig det.

Deltog med cancer

Sakta men säkert fick Ingrid Woxblom upp farten. När hon var som snabbast sprang hon på ungefär 50 minuter. Men år 2003 hände något som rubbade hennes träningsrutiner – hon blev sjuk i bröstcancer.

– Jag fick beskedet i slutet av juli och loppet var då i slutet av augusti. Jag hade påbörjat min cellgiftsbehandling. Men jag gick Tjejmilen i alla fall, säger hon.

Hennes läkare uppmuntrade henne att genomföra loppet – om hon orkade. För Ingrid Woxblom blev det viktigt att inte bara ge upp.

– Jag ville inte deppa ihop hemma. Jag tänkte att jag ska igenom det här, jag får inte släppa efter.

Varje dag under det år som hon behandlades för cancern gick Ingrid Woxblom ut och gick.

– Kände jag mig deppig drog jag på mig kläderna och stack ut, säger hon.

Huvudsaken att röra sig

Förut brukade Ingrid Woxblom springa Tjejmilen tillsammans med sina vänner. Men numera har många av dem slutat springa, något hon tycker är jättesynd. Själv tränar hon fortfarande, även om det inte blir lika mycket längre.

– Förr ville jag få en bra tid. Men cancern tog så pass hårt så efteråt har jag inte orkat springa lika mycket.

Nu förbereder hon sig genom att gå stavgång, åtminstone några gånger i veckan. Huvudsaken är att röra på sig, säger hon. Det är genom att tänka så som hon har orkat delta i Tjejmilen år efter år. Det är också rådet hon ger till löpsugna som har svårt att komma igång:

– Börja inte för hårt. Många springer flera kilometer, men börja istället med att gå. Blir det för jobbigt så lägger man av.

– Och gå i ur och skur. Regnar det så ta på sig något och gå ut i alla fall, tipsar hon.

Glad över Rosa bandet

Idag mår Ingrid Woxblom inte bra om hon inte får röra på sig.

– Det har blivit ett behov. Rör jag inte på mig så känner jag mig plufsig, säger hon.

Hon blev av med cancern, men säger att helt friskförklarad blir man inte. Därför tar Ingrid Woxblom ett år i taget. Nu koncentrerar hon sig på att genomföra jubileumsloppet. Särskilt bra tycker hon det känns att Tjejmilen stödjer Cancerfondens kampanj mot bröstcancer, Rosa bandet.

– Jag är väldigt glad att rosa bandet är inkopplat. Om jag inte orkar springa i framtiden så kan jag i alla fall göra en insats där, och informera om bröstcancer, säger hon.