”Jag bantade bort min personlighet”

HÄLSA

5 storlekar mindre – så blev Vanna Rosenberg vän med sin nya kropp

1 av 5 | Foto: Nu Vanna Rosenberg tränar en timme varje dag. ”Endorfiner hjälper mig att vara lycklig och stark”, säger hon.

Vanna Rosenberg är stolt.

Hon tröttnade på att bara ses som en symbol för tjocka tjejer.

Driven av ilska förändrade hon sitt liv.

– Det är bara att erkänna, jag är en matglad typ. Jag har valt att inte se det som ett problem, utan har lärt mig vad det kostar i motprestation.

Skådespelerskan och Guldmask­vinnaren Vanna Rosenberg tränar en timme varje dag.

– Endorfiner hjälper mig att vara lycklig och stark.

Hon beskriver sig själv som en ardennerhäst som måste ut och rastas. Helst joggar hon på morgonen, med frukosten som belöning.

– Det är som att jag springer med en ostmacka hängandes i ett snöre framför mig och det går runt i huvudet: ”smörgås, smörgås.” Sen är det avklarat och jag kan nöjt ”relalalaxa” resten av dagen.

Varje lördag levererar hon igenkänningskomik i den skruvade satirserien ”Kvarteret Skatan”. Vanna är en sån där helskön typ som når rakt genom rutan. Hon är värme och spontana utfall.

I hissen på väg ner från fotostudion bjuder hon på en yvig klaustrofobiscen ur en Woody Allen-film så att främmande hisskamrater får ducka.

Serien blev genombrottet

Alla som såg Ulf Malmros tv-serie ”Rapport till himlen” för fjorton år sedan kommer ihåg Vannas genombrottsroll Sonja. Sonja jobbade i glassbar, åt hela tiden och höll en kille inlåst i kylskåpet. Hon var stor, men skämdes inte för hur hon såg ut. Det var något nytt som folk uppskattade. Vanna älskade Sonja-karaktären. Hon var komisk, men aldrig en clown.

Och reaktionerna kom: ”Tack gode gud för att du vågar, du är så modig.”

Men för Vanna blev uppståndelsen ett sårande bakslag. Allt för mycket fokus låg på att hon var stor.

– Jag fick stå som symbol för ett utseende, berättar hon.

Vanna tycker om god mat, gärna med ett glas vin till. Med åren lade hon på sig alltmer. Hon skämtade ofta och öppet om sin vikt – för att förekomma att andra gjorde sig lustiga över henne. Omgivningen gav henne gliringar. Om och om igen fann hon sig i förnedringssituationer.

Hon försökte hålla igen, men tröståt och fick skuldkänslor. Hon började träna extremt mycket och äta mindre. Men vågen pekade envist mot samma siffra.

– Jag åt rätt, men i fel proportioner.

Ilskan blev till motivation

Samtidigt började vikten dessutom ge henne fysiska problem, ryggen tog stryk.

– Jag fick nog av mig själv i den upplagan. När jag väl bestämde mig gick det fort.

Hon tog all indignation, all ilska och frustration och omvandlade det till motivation.

– Ilska kan vara den bästa drivkraften.

Vanna beställde hem ett postorderpaket från Viktväktarna. Hon insåg att hon aldrig skulle kunna hålla en detaljdiet eller förbjuda sig själv att äta det hon tycker bäst om, det hade varit att be om ett misslyckande. ”Att inte få ger bara skuldkänslor.” I stället lärde hon sig grundläggande kostlära, ungefär hur mycket kött, grönsaker, fett och potatis som är hållbart att äta per dag.

– Det var nyckeln. Det fick absolut inte bli krångligt.

Samtidigt började hon träna varje dag. Träningen gjorde det helt okej att klämma en kexchoklad eller toppa biffen med bearnaisesås, om hon ville.

”Jag blev vilsen”

I stadig takt tappade hon kilo efter kilo. Exakt hur mycket håller hon gärna för sig själv. Men efter drygt ett år hade hon gått ner fem klädstorlekar.

Viktraset blev en märklig resa.

– Jag trodde jag skulle bli lycklig, berättar hon, men det blev jag inte. Det var som att jag bantade bort min personlighet. Jag blev vilsen och gick som i ide.

Hon upptäckte att hon blivit personen som hon i sitt eget huvud trodde att folk förväntar sig av en mulliga människa, sådär glad, skojig, hygglig, självuppoffrande.

– I efterhand insåg jag att personligheten inte sitter i vikten. Det var en befrielse, men också en chock.

Provocerande kommentarer

Vanna pushades i sin viktkamp av vännerna, men blev också provocerad av andras kommentarer:

– Det var snåla reaktioner som ”Du som var så fin!” och ”Du passade så bra i att vara mysigt rund”. ”Jaha – passar jag bra i diskbråck också?” tänkte jag. ”Jag mår bättre, lever hälsosammare, är inte det bra? Men gå upp själv då! Om du nu tycker det är så himla mysigt!”

I dag har Vanna hittat sin balans. Fixeringen att värdera allt hon äter är borta och träningen får henne att må jättebra.

I en intervju för många år sedan sa Vanna att hon haft attributen mot sig när hon tagit sig fram som skådespelerska.

– Men jag hindrade ju mig själv. Det var främst jag som inte ansåg det möjligt. Jag skämdes för mig själv.

– Vikten är bland de få saker i livet man faktiskt helt kan påverka själv. Det känns mäktigt att jag har klarat av det här.

Vannas väg till bättre hälsa

Foto: ”Jag måste hela tiden se på mig själv med rättvisa ögon. Några kilo hit eller dit spelar ingen roll”, säger Vanna Rosenberg.

Läs fler intervjuer:

Ulrika Lundberg