– Nu orkar jag i alla fall duscha

Ny medicin gör livet lättare för kroniskt trötta Eva

HÄLSA
Foto: JESSICA OLOVSSON
”Kroppen värker som efter ett maratonlopp. Man har inte en gnutta energi kvar.” Så beskriver Eva Eriksson hur det känns att vara kroniskt trött. Hon har dock fått lite mer ork på sistone tack vare en ny medicin.

– Det känns som att vara bakfull och ha influensa samtidigt.

Eva Eriksson, 47, är kroniskt trött. I snart sju år har varje dag varit en kamp för att orka med minsta småsak.

Tack vare en ny medicin har hon fått lite mer ork på sistone.

– Nu orkar jag i alla fall oftast duscha.

Kronisk trötthet är något helt annat än den där tröttheten som de flesta av oss går och drar på.

Att vara kroniskt trött betyder till exempel att inte kunna tänka en klar tanke, att inte orka gå mer än ett par meter, att inte hitta orden, att inte minnas mer än hälften av vad som sägs.

– Man har inte en enda energignutta kvar. Bara att komma ur sängen kan ta en timme.

Sjukdomen syns inte utanpå

Eva Eriksson och alla andra som lider av kroniskt trötthetssyndrom ser lika friska ut som vem som helst. Därför kan det vara svårt att förstå att de är sjuka.

– Det började med en halsfluss. Jag var hemma från jobbet i tre dagar och sen jobbade jag i två. Nästa dag orkade jag inte resa mig, berättar Eva Eriksson, som är barnskötare på dagis, men sjukskriven sedan den där dagen i april 1995.

Hon hade tur eftersom hon träffade läkare som kände till sjukdomen. Därför fick hon rätt diagnos redan i slutet av året.

– I början trodde jag att jag skulle bli bra på ett år, sen att det skulle ta två och sen fem år.

Men hon är fortfarande sjuk. Fast hon ger inte upp:

– Nu är mitt mål att få ett drägligt liv. Jag tvivlar på att jag nånsin blir helt bra. Men jag vill i alla fall klara av att leva.

På senare tid har Eva Eriksson fått lite mer ork. Anledningen är en ny medicin, Reminyl, som hon testat i samband med en studie på drygt 400 patienter med kroniskt trötthetssyndrom.

– Ungefär en tredjedel av de svenska patienterna kände sig bättre, berättar Gudrun Lindh, överläkare på Infektionskliniken vid Huddinge universitetssjukhus och ansvarig för den svenska delen av studien.

Eva Eriksson är en av de patienter som reagerade positivt på medicinen och som därför nu fortsätter att ta den.

Hon tycker att hon mår bättre och klarar lite mer.

– Nu orkar jag i alla fall oftast duscha. Och jag kommer ihåg att jag måste äta, säger Eva.

Att vara sjuk länge kostar på. Varken sjukdom eller sjukbidrag ger utrymme för några utsvävningar.

– Det värsta är nog att man är totalt låst och aldrig kan göra något extra.

Det är jobbigt för barnen.

När sonen Gustav, som nu är nio år, gick på dagis följdes han dit av en assistent. Då kunde Eva Eriksson satsa sina krafter på att hämta honom.

– Men ibland gick det bara inte.

Många kvällar har Gustav förgäves försökt väcka sin mamma när hon somnat mitt i godnattsagan.

– Efter fem–sex meningar somnade jag och sov så djupt att jag nästan var medvetslös.

Längtar efter ett normalt liv

Nu är det lite bättre, men ofta domnar hon bort i soffan långt före läggdags. När Eva fick sin diagnos fick hon rådet att strunta i allt, att bara göra roliga saker och bara en sak om dagen.

– Det rådet har jag försökt följa.

Hon mår bäst i sitt sommarhus nära havet i Grisslehamn. Där är det lugnt och stilla och inget som stör.

Men varje dag längtar hon efter att kunna leva ett normalt liv.

– Tänk att vara så där vanligt trött som alla andra.

Eva Tiwe