Varje människa har sitt eget sätt att sörja

Det finns inget rätt eller fel, enligt professor Britta Lundgren

Foto: NATURBILD
Det kan vara svårt att se ljuset bortom molnen när man precis förlorat en nära vän. Men den som klarar sig genom krisen blir ofta starkare än innan.
HÄLSA

En kvinna gråter stilla, en annan vrålar ut sin sorg, en tredje är tyst och alldeles orörlig.

Det finns många sätt att sörja. Ingen kan säga att det ena är rätt och det andra fel.

Ändå har många av oss en föreställning om hur en sörjande bör bete sig. Det är här ordet lagom kommer in i bilden:

Det gäller att gråta lagom högt, lagom mycket och lagom länge.

- Sorgearbetet har omgärdats av många olika "borde" och "måste". Det förväntas se ut på ett visst sätt, säger professor Britta Lundgren, Umeå.

Hon tycker det är dags att diskutera alla de krav som ställs på människor mitt i sorgen.

- Omgivningen kan vara väldigt snabb med att karaktärisera andras reaktioner som onormala, kallsinniga, ytliga eller sjukliga.

Hon har också mött sörjande som är oroliga för att de kanske inte gråter på rätt sätt.

- En del känner till vad som betraktas som giltig sorg och gör sitt bästa för att sörja enligt normerna. Kanske för att undvika vidare frågor eller funderingar från omvärlden.

Leder ett forskningsprojekt

Britta Lundgren leder forskningsprojektet Tillit under omprövning, där hon och hennes kolleger studerar vad som händer med oss människor när våra liv av olika skäl kommer i gungning.

När någon nära anhörig dör, när vi blir svårt sjuka eller utsätts för våldsbrott är det lätt att tappa fotfästet. Tryggheten kullkastas. Tillvaron känns plötsligt inte lika säker och självklar längre.

- Sorgen vid en nära anhörigs död kan ta sig många uttryck, säger Britta Lundgren och påpekar att även om det finns gemensamma drag så är varje dödsfall unikt.

Mitt i den allra djupaste sorg kan det finnas känslor av lättnad och frihet. Men få skulle våga tillstå att de ibland tänker tankar som "det var tur att det var han och inte jag" eller "nu hinner jag äntligen tänka på mig själv".

- Både de egna kraven och omgivningens är så starka. De gör det svårt att berätta om sådana här känslor för andra.

För inte särskilt länge sedan var sorgen institutionaliserad. Ett signalsystem med svarta kläder, sorgflor och sorgband visade omgivningen att någon hade sorg. De yttre ramarna var tydliga och det var få som bröt mot reglerna.

I dag visas inte sorgen upp på samma sätt. Men det innebär inte att kraven på de sörjande har försvunnit tillsammans med de svarta kläderna.

"Vi förväntas gråta"

- Kraven har flyttat från det yttre till det inre. Nu förväntas vi i stället gråta eller vilja prata enligt någon sorts norm.

Men det vill till att den döda är en människa. Det anses inte tilllåtet att sörja sitt husdjur som man sörjer släktingar och vänner. Reaktionerna kan vara okänsliga: "Det var ju bara ett djur. Du får väl ta och skaffa dig en ny."

Men förluster är svåra att mäta och de behöver inte nödvändigtvis kännas mindre efter ett djur. Däremot kan omgivningens inställning göra det svårare att få utlopp för sorgen.

Att klara sig genom krisen ger extra styrka

Sorgen byter skepnad

Så här kan du hjälpa

Eva Tiwe