Pappas lever räddade Sebastian

"Det var självklart att ställa upp när han behövde hjälp"

HÄLSA

Utan levertransplantationen hade inte Sebastian Jonsson överlevt cancern.

Och pappa Bob tvekade inte en sekund.

- Det var självklart att ställa upp när Sebastian behövde en bit av min lever.

Foto: RALF BERGMAN/REPORTAGE- TEAM I NORRLAND
DE DELAR PÅ LIVET . Bob Jonsson och hans son Sebastian visar ärren efter transplantationen då cancersjuke Sebastian fick en bit av pappas lever.

Sebastian är bara tre år när mamma en söndagkväll i maj upptäcker en stor knöl som putar ut på hans mage.

Nästa dag ringer de vårdcentralen hemma i Granlo. Det är måndag och fullt, så Sebastian får ingen läkartid förrän på tisdagsförmiddagen. Från vårdcentralen skickas han omedelbart till barnkliniken i Sundsvall för provtagning och redan samma kväll kör pappa Bob med sin son till Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

- På onsdagen tas alla proverna om en gång till.

Tumören är 12 centimeter

Undersökningarna i Umeå fortsätter dagen därpå. På fredag kommer det fruktade beskedet: Sebastian har cancer. I pojkens lever växer en bananformad tumör som är tolv centimeter lång, tio centimeter hög och sju centimeter tjock.

- Det är inte konstigt att hans lilla mage putade, säger Bob Jonsson.

Fredagen den 15 maj 1998 inleds Sebastians första cellgiftsbehandling. Varje behandling tar mellan 48 och 72 timmar, en hel evighet för en liten kille som måste vara fjättrad vid en droppställning.

- Fast det gör inte ont. Jag hade en slang in i halsen hela tiden, berättar den nu sexårige Sebastian.

Cellgifterna dödar gamla cancerceller och hindrar bildandet av nya. På så sätt hoppas läkarna att tumören ska krympa och bli så liten att den går att operera bort.

I slutet av maj far de hem till mamma och de tre syskonen. Väl hemma börjar den verkliga omställningen. Det är nu familjen måste prioritera.

- Jag har min inställning klar från början: Sebastian kommer först, före allt och alla, utan undantag, säger Bob.

Han släpper allt annat för att vara tillsammans med sin son. Hela sommaren pendlar de mellan Granlo och Umeå.

Målet blir att ha så kul som möjligt mitt i allt elände. Far och son tittar på video och spelar dataspel, läser böcker och leker.

- Vi skrattar jättemycket under den här tiden.

Cellgiftsbehandlingarna gör Sebastian infektionskänslig. Han tappar matlusten och går ner i vikt.

"Det är inget svårt beslut"

När sommaren lider mot höst är det dags för operation. Men tumören kan inte opereras bort. Den täcker tre fjärdedelar av levern och sitter så illa till att en operation riskerar att misslyckas.

Läkarna börjar tala om transplantation. Bob anmäler sig direkt och omfattande tester visar att han duger som donator.

- Det är inget svårt beslut, handlar inte om hjältemod, bara om att jag vill få ett slut på historien. Att vänta på en utomstående donator vore att låta någon annan lösa ett problem som jag kan lösa själv.

Den 7 oktober 1998 opereras en fjärdedel av Bobs lever bort på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Biten förs till Drottning Silvias barnsjukhus där den sätts in i Sebastian.

Sedan vidtar sex veckors total isolering. Sebastian är extremt infektionskänslig direkt efter operationen. Ökad infektionskänslighet är något som han får leva med. För att den nya kroppsdelen inte ska stötas bort måste han ta immunhämmande läkemedel livet ut.

Efter transplantationen får Sebastian ytterligare tre cellgiftsbehandlingar för att alla cancerceller säkert ska vara borta ur hans kropp.

Det har hunnit bli november innan Sebastian och Bob kommer hem till familjen igen. Då har de tillbringat sammanlagt fem månader på sjukhus.

Syskonen Terese, Emma, och Rasmus har naturligtvis hamnat lite i skymundan ibland. Det blir lätt så när man har ett syskon med en livshotande sjukdom.

Sebastian spelar dataspel i vardagsrummet. Bob hoppar upp och ner från köksstolen för att snabbt assistera när något kör ihop sig.

- Visst särbehandlar jag honom fortfarande, erkänner han.

- Och det är svårt att låta bli. Jag har ju fått ge honom liv två gånger.

300 barn får cancer varje år

Eva Tiwe