”Jag blev helt tyst när läkaren sa alzheimer”

Lena minns de sista åren på jobbet med fasa

HÄLSA

JÄRFÄLLA

Lena Örtenblad önskar att hon kunde glömma de sista åren på jobbet.

Tyvärr minns hon dem - med fasa.

-Före alzheimer- diagnosen frågade en chef rakt ut om jag hade något i huvudet som växte. Jag glömmer det aldrig.

Foto: Lotte Fernvall
har varandra Lena Örtenblad och maken har blivit mer isolerade på grund av sjukdomen.-Vi bjuder sällan hem folk. Det blir en för stor apparat, säger Stefan.

Alzheimersymtomen startade när barnsjuksköterskan var 48 och fick svårt att komma ihåg allt kring journaler och telefonsamtal.

-Jag hade ett system med lappar. När dagen var slut skulle jag vara lappfri.

År 2000 sjukskrevs hon för utbrändhet och de följande två åren blev det antidepressiva medel, stresshantering, kognitiv terapi och arbetsträning. Men ingenting hjälpte.

-En dag hittade jag lappar som kollegor skrivit där de insinuerat att jag inte klarade mitt jobb. Det var väldigt kränkande att de gjorde det bakom min rygg, en form av mobbning.

Det blev droppen även för maken Stefan som under ett möte på barnläkarmottagningen ansåg att ledningen handlat skandalöst.

-Jag är en väldigt lugn person, men då hade jag laddat. Alla kan glömma och göra fel men det finns olika sätt att säga det. Men de lyssnade inte på vår kritik.

Grät i korridoren

Året därpå kom Lena till minnesmottagningen i Huddinge.

-Jag blev helt tyst när läkaren sa alzheimers. Sedan gick jag ut i korridoren och grät, berättar hon.

För maken innebar beskedet att "myntet ramlade ner", att flera påminnelser om obetalda räkningar fick sin förklaring.

Samtalet avbryts när schäfern Douglas, inputtad i köket under intervjun, börjar gny.

-Han är en produkt av Lenas sjukdom. Jag drömde om en hund natten efter diagnosen och vi hade läst att husdjur var bra i sjukdomsdrabbade familjer.

Och idag är det lite bättre. Demensmedicinen har gjort att Lena slipper stresskänslan.

- Men jag kan bli ledsen så där överhuvudtaget, att det blev just jag.

Och alla praktiska problem är kvar, missförstånd om tider i tvättstugan, middagar som inte lagas och inte minst isoleringen.

-Vi bjuder sällan hem folk nu. Det blir en för stor apparat, säger Stefan som är mån om att lägga band på sig fastän Lena frågar samma sak tio gånger.

Kärleken är stark

-I början kunde hon säga "Tänk att du skulle vara gift med ett pucko". Men så är det ju inte.

Kärleken mellan dem är stark och de tror sig klara av hindren.

-Tack och lov är vi människor som njuter av det lilla och tar vara på stunden.

Sedan Lena slutade jobbet kan hon följa med sin man, som är naturfotograf, och ofta vara på torpet.

"Var dag är en sällsam gåva" står det på en av de många minitavlor Lena broderat.

-Det är ur psalmboken, säger hon och visar upp resultaten.

Stefan konstaterar att många av brodericitaten är träffande.

-Men det är typiskt att ingen av Lenas chefer har hört av sig efter diagnosen.

Läs mer:

Britt Peruzzi