Lena fick stroke – 26 år gammal

Har kämpat sig tillbaka till livet

HÄLSA

Medvetslös och delvis förlamad. Lena fick stroke – bara 26 år gammal.

För en tid sedan firade hon sin 50-årsdag.

Foto: CONNY SILLÉN
Tränar rörligheten Knypplingen har hjälpt Lena Södergren att träna upp rörligheten i fingrarna. Knyppla gör hon gärna i sin kära kolonistuga.

Lena Södergren i Eskilstuna blev inget ”fall för långvården”.

I 25 år har hon envist kämpat sig tillbaka till ett någorlunda normalt liv – mot alla odds.

– Man ska inte ge upp, även om det känns mörkt och man är ledsen många gånger, säger hon.

Lena har fått ett jobb hon trivs med och ett eget litet hus, som hon alltid drömt om.

– Även om det bara är en kolonistuga, säger hon.

Rullatorn står parkerad utanför den rödmålade stugan med vita knutar i Vilsta koloniområde utanför Eskilstuna.

– Helst skulle jag vilja klara mig även utan rullatorn och kunna gå med käpp. Men jag är rädd att ramla. Musklerna i benen är spastiska och balansen är inte så bra, säger hon.

Gräsklippning ger bra träning

Men Lena kan ta sig från rullatorn till gräsklipparen, som hon ska ställa in för vintern den här dagen.

– Det är ett äventyr att klippa gräset. Men det är bra träning.

Att få kunna klara sig själv är en stor seger för Lena. För livet blev inte som hon tänkt när hon var 26 år och innan ”stroken” slog till med en blodpropp i hjärnan. Även hjärtat påverkades.

– Jag hade kille, vi hade precis gått en danskurs. Jag drömde om familj och att få ta över min farmors hus på landet. Där skulle jag ha kafé och lite djur, säger hon.

När Lena vaknade upp på sjukhuset var hon förlamad på hela vänstersidan och hade förlorat talet.

– Jag grät och grät. Hur gör man när man pratar? Det var hemskt att inte kunna det.

Läkarna var tveksamma till om hon kunde bli så mycket bättre. Man ville skicka henne till långvården, trots att hon var så ung. Men hennes mamma sade nej. Familjen och arbetskamraterna stöttade henne.

– Känner jag Lena rätt är hon snart tillbaka. Envis har hon alltid varit, sa en av dem. De orden stärkte mig och bär mig fortfarande. Jag fick gnistan tillbaka, säger Lena.

Talet kom successivt tillbaka och med rehabilitering och hård träning kunde Lena först ta sig från sängen till rullstolen och så småningom även från rullstolen till rullatorn.

– Jag hade aldrig kommit så här långt om jag inte varit så ihärdig. Jag tog det som ett jobb att försöka bli bra. Jag fortsätter träna varje morgon.

Arbetar som terapibiträde

Lena fick inget eget kafé, men ett annat arbete som terapibiträde på ett äldreboende i Eskilstuna. Det är hon glad för.

– Jag känner mig nyttig. Jag pysslar och hjälper äldre med handgymnastik och olika handarbeten. Jag kan också bana väg för andra och visa att det går, även om det varit många hinder på vägen. Alla borde få en chans att få visa vad de kan och få göra det i sin egen takt, säger hon.

Lena är bra på att klura ut saker. Det har hjälpt henne.

– Ibland får jag ge mig. Men så går jag och grunnar på det. Och brukar komma på en lösning till slut.

Det går till exempel att lära sig knyta skon med en hand.

– Jag vill ha skor med skosnören, inte med kardborrband. Därför tränade jag hårt på att lära mig det, för vänsterhanden har svårt att hänga med.

Hon tar fram sin knyppeldyna där en spets, som kallas brudslöja, växer fram.

– Jag hade lärt mig knyppla som barn och hade tidigare gått knyppelkurs. När jag skulle börja träna upp rörligheten i fingrarna kom jag på att jag kanske fortfarande kunde knyppla – och det kunde jag, säger Lena och visar hur hon lyckas få ordning på alla knyppelpinnarna.

Det här är stroke:

Du kan ha fått en stroke...

3 sätt att upptäcka en stroke:

Läs också:

Ann-Cathrine Björnör Carlsson ([email protected])