”Jag skäms inte för att jag har hiv”

Inger Forsgren knarkade i 20 år och blev smittad - i dag arbetar hon med att hjälpa andra

Foto: Ceen Wahren
Leva med hiv. Inger Forsgren har lärt sig att hantera sin sjukdom. Men hon önskar att informationen om hiv var tydligare i exempelvis skolan.
HÄLSA

Inger Forsgren var missbrukare, hemlös och hiv-positiv.

Men så träffade hon sitt livs kärlek. Och bestämde sig – för att leva.

I dag är hon ordförande för organisationen Hiv-Sverige och kämpar för hiv-positivas rättigheter.

Foto: Ceen Wahren
Ordförande. Efter att ha levt som hemlös och narkoman i 20 år, är Inger Forsgren i dag ren från droger. Nu arbetar hon som ordförande i organisationen Hiv-Sverige.

Inger Forsgrens livsresa kantas av mörker och ljus. Trygghet, kärlek och misär. Hon har upplevt allt, flera gånger om. Och ibland samtidigt.

Vi ses i Hiv-Sveriges lokaler på Södermalm – men går genast ut för att fotografera.

Stockholm borde vara vintrigt nu, kanske till och med soligt. Men i stället hotar gråsura regnmoln på himlen och det är just om det vi börjar prata.

Som man gör när man inte känner varandra – men vill känna sig för.

Inger är ledigt klädd, håret i tofs och lätt sminkad. En svensk kvinna i 50-årsåldern. Snygg, vaken och mån om hur hon ser ut.

– Ta bara fina bilder, snälla. Och hakan syns väl inte alldeles tydligt?

Hon skrattar. Håret fladdrar i vinden.

Inger är som vem som helst – men ändå inte.

– Jag knarkade i 20 år och jag är hiv-positiv. Men jag är inte sämre än någon annan för det. Jag vägrar att skämmas.

Hon är rak, tydlig och ärlig. Och säger att hon alltid varit stark och haft gott självförtroende.

Hamnade snett

– Jag hade en fantastisk uppväxt. Min familj har jämt varit kärleksfull. Och det har hjälpt mig, många gånger.

Men Inger hamnade snett. Precis som många andra ungdomar i Rågsved under 70-talet.

Hon träffade fel kille och började ta amfetamin. Det var ett sätt att umgås, en livsstil – men aldrig någon flykt.

För hon hade ju allt hon behövde. Värme, kärlek och en trygg familj.

Under några år arbetade Inger som barnsköterska på en förskola – samtidigt som drogerna tog mer och mer av henne.

Till slut hamnade hon på gatan, hemlös. Men aldrig riktigt utblottad – hon tog aldrig skit och såg sig aldrig som en förlorare.

Medan vi går tillbaka in i Hiv-Sveriges lokaler fortsätter Inger att berätta om det som var hennes verklighet.

– Det finns inget värre än att inte ha en dörr att stänga om sig, att inte få sova. Människor som inte levt det livet kan aldrig förstå.

1987 fick hon reda på att hon var hiv-positiv. Mitt i aids-hysterin.

Bilder på utmärglade och döende människor fyllde tidningarnas sidor.

Sighsten Herrgård blev sjukdomens ansikte utåt och reklampelarna på stan varnade för smittan – för man kunde ju dö.

Inger minns inte hur hon tänkte. Hon vet bara att hon blev sjuk och hamnade på sjukhus. Det var så hon fick veta.

– Jag vet inte ens hur jag kom till sjukhuset. Jag vet att jag gled in och ut ur koma och att jag blev kvar ganska länge.

– När man är hemlös går man tills man stupar. Jag stupade, till slut.

Ändå fortsatte hon med drogerna – eller kanske just därför.

Utslängd på gatan igen fortsatte jakten på knark.

Tills hon träffade Kent. Även han narkoman.

– Vi blev jättekära.

Inger ler från soffan.

Så enkelt men ändå inte. Att det faktiskt var kärleken som fick henne att sluta med drogerna – och börja kämpa för något nytt.

– Vi bestämde att ”vi skiter i det här nu”. Och att vi ville ha något annat, ett riktigt liv utan droger och hemlöshet.

Vill vara stark

Känslan och viljan var så stark att Inger och Kent lyckades.

Mot alla odds i kämpig uppförsbacke.

I dag är de gifta och bor i Södermanland på en gård. Inger har på ett sätt fått det liv hon alltid drömt om.

Men sjukdomen lever hon med varje dag, året om.

Två gånger har hon fått en aids-diagnos och varit illa ute. Första gången drabbades hon av cpc, ett virus som äter upp hjärta och lungor inifrån.

Sjuk i flera månader

Hon rasade i vikt, ner till 42 kilo, och var sjuk i flera månader.

Andra gången fick hon svamp i lungorna.

Med ny medicin och inre styrka tog hon sig igenom.

I dag mår hon hyfsat, lever hälsosamt och svarar bra på medicinen.

Men alla hiv-sjuka är inte lika lyckligt lottade. Många lider av svåra biverkningar, och det vill hon poängtera.

– Hiv är ingen dödsdom men en kronisk sjukdom. Det är dumt att förringa eller förstärka konsekvenserna av sjukdomen.

I sitt arbete som ordförande för Hiv-Sverige kämpar Inger inte bara för hiv-positivas rättigheter. Hon vill även att informationen kring sjukdomen blir mer nyanserad.

– På 80-talet var folk livrädda och i dag är informationen i stort sett lika med noll.

Ändå insjuknar 450 svenskar varje år – och fler nu än för några år sedan.

– Vi måste få till en debatt. Få folk att ta ansvar och skydda sig. Hiv är inte en sjukdom som bara drabbar bögar, narkomaner och folk från Afrika. Hiv finns här och nu och den syns inte.

Inger skulle önska att skolorna informerade mer – och i tid, eftersom ungdomars sexliv i dag är mer explosivt än tidigare. Dessutom vill hon få till en årlig utbildningsdag för sjukhuspersonal.

– Jag har haft tur och blivit väl behandlad under sjukhusbesök. Men många hiv-positiva blir nekade vård eller upplever att de blir kränkta trots att de har rätt till samma behandling och vård som alla andra.

Enligt en Sifo-undersökning som Hiv-Sverige låtit göra tror var fjärde svensk i dag att det finns botemedel mot hiv.

– Det säger en del om vad som behöver göras. Det är inte rimligt att människors syn på hiv svänger som den gör. I slutet av 80-talet visste alla vad aids var för något, hiv var en dödsdom och folk slutade gå på offentliga toaletter. Nu är det knäpptyst. Och det är fel. Hiv finns kvar och antalet sjuka ökar.

Inger ser på mig från soffan. En stark kvinna, mitt i livet som vet vad hon pratar om.

Hon för sin egen kamp varje dag, men har för länge sedan förlikat sig med sjukdomen, hon har vridit och vänt, sökt nya vägar, letat efter alternativ.

Och hon har bestämt sig. För livet och glädjen.

Hiv är inte längre hennes livssorg. Hiv är hennes drivkraft. Och hon använder den varje dag.

– Jag har kärlek och trygghet i mitt liv. Därför har jag överlevt. Men jag vet hur det är att vara hiv-positiv, hemlös och narkoman.

Hon skakar på huvudet.

”Måste kämpa vidare”

– Den här sjukdomen för med sig så mycket eftersom många mår dåligt och känner skam. Därför måste vi som kan kämpa vidare. Vi måste få folk att förstå.

Jag tänker att hon har rätt. För hiv syns inte utanpå. Men jag förstår att det känns på insidan - varje dag, varje minut.

FAKTA

Vad är hiv?

Hiv-infektion och aids orsakas av Humant Immunbrist-Virus, ett så kallat retrovirus som lagras i kroppens arvsmassa. Den smittade bär på viruset resten av livet.

Antalet hiv-fall i Sverige under 2007 ökade med cirka 20 procent jämfört med 2006.

Totalt har drygt 7 700 hiv-fall anmälts i Sverige.

Källa: Smittskyddsinstitutet

Organisationen Hiv-Sverige

Patientorganisation som drivs av och för hiv-positiva och deras anhöriga.

Arbetar med hiv-positivas rättigheter och för att synliggöra deras situation i samhället.

Om du vill vara med och stödja Hiv-Sverige kan du köpa ”Red ribbon” för 20 kronor. Mer information hittar du på hemsidan

www.hiv-sverige.se

Gård i Södermanland

Namn: Inger Forsgren.

Ålder: 52 år.

Familj: Gift med Kent, samt en bonusson.

Bor: På en gård i Södermanland.

Yrke: Ordförande i Hiv-Sverige.

ARTIKELN HANDLAR OM