Dagens namn: Elisabet, Lisbet
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Hälsa

Skallen kokar, svetten forsar – dör jag?

Stroke? Tumör? Annat dödligt jävelskap? Svar: TBE, fästingburen hjärninflammation. Aftonbladets Svante Lidén berättar om sin tuffa kamp mot den svåra sjukdomen.

Stroke?

Tumör?

Annat dödligt jävelskap?

Svar: TBE, fästingburen hjärninflammation.

Aftonbladets Svante Lidén berättar om sin tuffa kamp mot den svåra sjukdomen.

Jag och min hustru Maria hade varit i Östhammar för att fixa ett par grejer till kajaken. Efter helgen skulle jag sjösätta i Uppsala och paddla till Örebro. Sportbladets chef Per Karlsson hade nämligen lovat att bjuda på mosbricka och Pucko den dag jag kom paddlande uppför Svartån.

Jag hade en förfärlig huvudvärk redan när vi kom till Östhammar.

På hemvägen, bara någon mil utanför stan small det till som en handgranat i skallen.

– Det här går inte längre, sa jag till Maria.

Vi bytte plats och hon körde hem till Uppsala. Det tog en jävla evighet.

Jag stapplade i säng utan att ens ta av mig skorna. 

Maria, som är läkare och har sett det mesta sa:

– Du måste upp till akuten. Nu.

– Dra åt helvete, sa jag. 

Det kokade i skallen, svetten forsade. Jag hade ONT.

     

Några timmar senare raglar jag in på akuten på Akademiska sjukhuset.

Dimper ner på en bår.

Snygg doktor med shinglat hår trycker in en nål, stor som ett spett, i ryggen. Träffar någon nerv som går ner till stortån. Den exploderar, men det går över så fort att det nästan är komiskt.

Skallröntgen. Stroke? Hjärntumör? Annat dödligt jävelskap?

Ärligt talat, jag bryr mig inte.

Jag hamnar i en säng på infektionskliniken och får dropp.

Dagen efter: Ny doktor kommer in och talar om att jag har TBE, fästingburen hjärninflammation. 

Han säger visst något om att de flesta brukar bli återställda.

Feber runt 41. Värken har gått ner i axlarna också. Kan inte ligga på sidan. Kan knappt röra mig. Klockan stannar. Åker berg och dalbana mellan feberdrömmarna.

Farsan sätter sig på sängkanten. Han ler genom tårarna. Han har varit död i 38 år. Dör jag?

En kompis i läkarrock sitter vid sängen. Håller han mig i handen? Gråter han? Dör jag?

Maria är där nästan jämt. Det finns ett professionellt allvar i hennes blick som jag inte sett förut. Hon tittar på klockan. Precis som hon gjorde av gammal yrkesvana när mamma dog. Dör jag också?

     

Maria har semester, därför får jag bli utskriven.

Jag fattar inte att hon åkt hem för att hämta bilen så jag lullar iväg själv. Jag ser hur folk i korridorerna stirrar på mig med avsmak. Jag raglar som ett praktfyllo. Till slut hittar Maria mig hopsjunken vid en busshållplats utanför sjukhuset.

     

Tre veckor senare vågar jag mig ut. För nu rasar jag inte direkt när jag reser på mig. Nu kan jag ta flera steg utan att ramla och slå mig. Nu kan jag vara vaken ett par timmar i sträck.

Jag hasar runt kvarteret. Ett varv. Sen tar jag mig knappt upp i hissen.

Pö om pö. Dag för dag ökar jag distansen. Efter en vecka, tio dagar är jag uppe i fyra kvarter.

Så dör min älskade moster Märta nere på Hammarö. Jag är för klen för att ta mig dit. Men blommor ska det bli.

Går ner till blombutiken en bit bort. Väl där, förvirring.

– Kan jag hjälpa till med något? frågar flickan i butiken.

– Säkert, oklart dock med vad. Men det har väl med blommor att göra.

– Blommor till frun kanske?

– Nej, inte den här gången.

Flickan böjer sig fram, sänker rösten:

– Kanske till någon annan dam...?

Jag ser en krans borta vid väggen:

– Ingen krans, mumlar jag.

Och så sakta, sakta, löser vi mysteriet tillsammans. Blommorna kommer i rätt tid. Till rätt begravning.

     

Telefonen ringer därhemma. Jag svarar med plånboken.

Telefonen ringer. Den ligger på spiselhällen. Jag står en halvmeter från den och ser rakt igenom den.

Jag träffar kompisar som jag inte längre kommer ihåg namnen på. Hela adressboken är utraderad.

Jag pratar med någon och en annan bekant kommer förbi. Genast är den första glömd.

Allt jag lägger ifrån mig är per definition borttappat.

Jag skriver ett mejl till kollegorna på jobbet med en miljon stavfel.

Minnesbilderna, även de som ligger helt nära i tiden blir som pixlade, eller rastrerade som gamla tidningsbilder.

Jag har ofta undrat hur det är att glida in över tröskeln till seniliteten.

Jag undrar inte längre. Nu vet jag.

     

– Har du nånsin varit så sjuk, frågar doktor Göran Günther när jag och Maria träffar honom en bit in i september.

Maria är med som mitt minne och för att kunna ställa vettiga frågor. Nu, ett halvår senare kan jag svara honom:

– Nej, jag har aldrig ens varit i närheten av nåt liknande.

Günther är Sveriges främste expert på TBE och beskriver mig som ett ”klassiskt fall”.

Lugnt och stilla förklarar han för mig att han haft patienter med mycket värre symptom än mina som blivit helt återställda.

– Men det finns också sådana som haft lindrigare symptom där det inte skett någon förbättring.

Det går liksom inte att säga hur det ska gå. Det finns inga mediciner som biter.

Förlamningarna då?

– Man kan beskriva nervbanorna som motorvägar. Fast på dig har de förvandlats till kostigar. Trafiken går inte fram som tidigare.

– Men nerver kan växa ut och läka igen.

     

Min sjukgymnast ger mig ett idiotenkelt program med ”norska armhävningar” som ska skona axlarna eftersom många muskler förtvinat.

Men bortsett från axlarna är det fritt fram. Vore det inte för Nautilus Centralbadet skulle jag ha blivit fnoskig för länge sen. Jag tränar som en idiot, simmar fem-sex gånger i veckan.

Jag har taskig styrsel i bassängen och tappar räkningen hela tiden men det blir en dryg kilometer varje gång.

Dock inte i min gamla paradgren ryggsim där jag inte kan ta ett enda simtag.

Jag blir hela tiden starkare i vänstern; nu kan jag lyfta fyra kilo med rak arm. Högern kan jag fortfarande inte sträcka ut.

     

Jag står inte ut med vissa ljud – dubbdäck i snöslask skär som knivar genom huvudet. Banala vardagssaker kan slå ut mig. Men det är ingen vanlig trötthet, det känns som om jag förgiftas med billiga kemikalier, jag får batterismak i munnen och blir spyfärdig av att hjärnan känns som en gammal skitig stinkande tvättsvamp som någon fiskat upp från en smörjgrop.

     

En av mina nya vänner, psykolog på Landstingets hjärnskadeöppenvård, pratar mycket om ”min förändrade situation”.

Jag vill inte lyssna, men jag måste.

Det handlar mycket om tålamod, att känna sina begränsningar och att inte ha för högt ställda förväntningar som bara leder till bakslag.

– Du måste bli expert på dig själv.

Jo tack, jag håller på att lära mig.

     

Det var några år innan Harry Schein dog. Han satt i sin stora Oxchair därute i Djursholmsvillan. Ensam och full.

Ciggen i ena handen, askpelaren var på väg att ramla av. Det fanns några droppar whisky – Cutty Sark förstås – kvar i flaskan. Knivskarpa pressveck.

Han sa inte mycket. Tittade bara på sin avstängda TV från Bang&Olufsen. Han blängde på sin spegelbild i rutan.

Och sa, om det var till mig eller någon annan vet jag inte längre:

– Du, jag tücker inte om det här programmet!

     

Ungefär så är det.

Kommer ni i håg mig?

Fantastiskt i så fall. För jag gör det knappt själv.

Jag vet bara att jag inte heller tücker om det här programmet.

Och att jag inte kan byta kanal.

Fästingar Hälsa
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet