”Jag låg i sängen och ville bara dö”

Bloggen har blivit en ventil för psykiskt sjuka Jenny

Foto: martin lindeborg
"Det är fortfarande ganska nytt för mig, men jag skäms inte över diagnosen", säger Jenny.
HÄLSA

I hela sitt vuxna liv har Jenny, 28, svängt mellan ytterligheterna utan att veta varför. Vissa dagar är hon sprudlande överaktiv, andra vill hon bara ligga i sängen och dö.

Nu ,efter femton år, har hon äntligen fått en diagnos: bipolär typ 2.

– Jag har bestämt mig för att må bättre, säger hon.

I sin lägenhet strax utanför Lund, sitter Jenny i lekhörnan i vardagsrummet med sin dotter Lova, snart två år. Hon skrattar. Jenny verkar må som vem som helst, men så har det inte alltid varit.

Tidigare kunde hon vara jättepositiv, allting kändes möjligt, hon behövde ingen sömn och hungerskänslorna var helt borta. Så slumrade hon till och nästa dag var det helt annorlunda. Då bar hon en gnagande känsla av oro inom sig hela tiden. Allt kändes nattsvart och utan hopp.

Det var när hon blev mamma till Lova som sjukvården först fångade upp henne. Hon gick till barnavårdscentralen i Lund för mammasamtal och de märkte att allt inte stod rätt till.

– Där blev jag hänvisad till en läkare som började behandlingen, säger Jenny.

Mådde jättedåligt

I början visste inte läkaren vad Jenny led av, hon behandlades först för depression och fick äta en antidepressiv medicin, Zoloft. Men hon fortsatte att känna sig nedstämd, så de bytte till en annan medicin, Efexor.

– Efter några veckor mådde jag jättedåligt. Ett par dagar låg jag i sängen och ville bara dö. Jag orkade inte ens ta hand om Lova. Det var verkligen hemskt, säger Jenny.

Som tur var vände det efter ett par dygn och i stället kände hon sig på topp. Hon varken sov eller åt – varför skulle hon det, hon hade ju massor av energi ändå. Kreativiteten sprudlade.

– Så växlade min sinnesstämning hela tiden. Till slut, i januari 2009, fastnade jag i det maniska läget. På en hel vecka sov jag inte mer än högst tre timmar per natt, hjärnan gick på helvarv. Jag kunde helt enkelt inte varva ner.

Jenny insåg att hon behövde hjälp, hon ringde akut till sin läkare och fick komma direkt.

För första gången upplevde hon de pigga dagarna som ett problem, innan hade de mest hjälpt henne när hon hade tentapluggat. Utan problem kunde hon sitta uppe hela nätterna och traggla termer. Läkaren antecknade ett ord på datorn och vred skärmen så att Jenny kunde se vad som stod.

”Bipolär?”

Fick rätt diagnos

– Han sa att det nog är lika bra att vi tar bort frågetecknet. Att jag mådde sämre med Efexorn förstärkte det hela, det är en bra antidepressiv medicin men om man är bipolär mår man oftast sämre av den. Men jag hade ändå svårt att ta den nya diagnosen till mig, säger Jenny.

Hon åkte hem och läste på. Ju mer hon läste desto mer kände hon att det nog stämde. Hon fick en ny medicin, litium. Den hjälpte ett tag. Sedan en natt small det till och hon fick alla biverkningar på en gång. Hon mådde väldigt illa och blev extremt trött.

– Jag sov i tre veckor. Jag hörde Lova ibland men jag orkade inte ens ge henne en kram. Min kropp var som en tung blyklump.

Jenny märkte inte vad som hände runt omkring henne, att hennes sambo varit hemma från jobbet hela tiden har hon inget minne av.

– Han har varit ett underbart stöd, säger Jenny.

Sakta började Jenny ta sig ur dimman och kontaktade sin läkare igen. De kom fram till att de små förbättringarna som litiumet gav inte var värt biverkningarna.

– Så sedan i början av sommaren är jag medicinfri. Det har varit fler deppdagar än uppåtdagar. Ändå har jag en känsla av frihet.

Jenny vill inget hellre än att må bra och kunna finnas där för sin familj. En gång i veckan träffar hon en psykolog och pratar om sina tankar. Hennes största oro är hur Lova påverkas.

– Hon blir jätteledsen när jag mår dåligt, hon försöker mata mig med godis för hon ser ju att jag inte äter.

Började blogga

För att människorna i hennes närhet skulle förstå hur hon mår började hon skriva ner sina tankar på en blogg. Snabbt fick hon respons från familj och vänner som uppmuntrade henne att fortsätta skriva.

Hon har även fått kontakt med andra som har samma diagnos.

– Det betyder så mycket att veta att man inte är ensam om att må dåligt, det tycker jag är fantastiskt. Att jag kan vara ett stöd och en tröst för andra genom att blogga, säger Jenny.

Hon bearbetar fortfarande att hon har fått en diagnos. Hon har blandade känslor.

– Det är fortfarande ganska nytt för mig. Men jag skäms inte över diagnosen. Jag har bestämt mig för att må bättre och hitta rätt medicin. Och jag är ju samma person som jag var tidigare. Den enda skillnaden är att jag har fått ett namn på mina upp-och-nedgångar, säger Jenny och fortsätter bygga lego med sin dotter.

FAKTA

Bipolära syndrom innebär en ökad självmordsrisk

I Sverige är det omkring 1 procent som har bipolär sjukdom. Sjukdomen, som tidigare kallades för manodepressiv, kan utvecklas i alla åldrar, men vanligast i 20–30 årsåldern. Bipolärt syndrom typ 2 innebär att patienten pendlar mellan att vara deprimerad och att vara hypoman.

Gränsen mellan typ 1 och typ 2 är svävande. Skillnaden är att lider man av typ 1 drabbas man av maniska perioder, som är mer intensiva än de hypomaniska. Hypomani gör patienten rastlös, lättdistraherad och okoncentrerad. Han eller hon får minskat sömnbehov och blir överaktiv. Kroppen tar skada av att vara konstant vaken och aktiv utan återhämtning.

Bipolära syndrom innebär en starkt ökad självmordsrisk, med 10–25 procent. Självmordstankarna kommer oftast när patienten är i en depressiv fas. Mellan humörssvängningarna kan det finnas perioder då patienten kan leva som vanligt.

Källa: internetmedicin.se, Vårdguiden, Sjukvårdsupplysningen, 1177.

Malin Jilken

ARTIKELN HANDLAR OM