”Kämpaglöden tändes när jag tänkte på min ofödde son”

Influensan visade sig vara blodförgiftning och Leif fick amputera både armar och ben

Foto: BJÖRN LINDGREN
Kritisk natt. Läget var kritiskt när Leif kom till sjukhuset. Amputation blev hans räddning och efter det chockartade uppvaknandet blev tanken på hans ofödde son ljuset i mörkret. Här syns Leif med två av sina fyra söner, Algot och Arvid.
HÄLSA

Leif Axelsson, 56, trodde att han fått en vanlig influensa.

När han efter ett dygn började förlora känseln i benen hämtades han av ambulans och kördes till sjukhuset.

Fyra veckor senare vaknade han upp och möttes av ett fruktansvärt besked: båda händerna och fötterna skulle amputeras. Samtidigt var den dåvarande sambon gravid i sjunde månaden.

Foto: BJÖRN LINDGREN
Inget att dölja. Leif vill hjälpa till att synliggöra amputerade. ”Jag vill visa att livet går vidare, även om man förlorat kroppsdelar”, säger han.

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, säger Leif. Att jag aldrig skulle få röra vid min ofödda son med mina händer, det kändes overkligt.

Men det kunde ha slutat sämre. När Leif kom in till lasarettet i Helsingborg hade han en sänka på 600. En frisk människa i hans ålder skulle ha haft ett värde på mellan noll och femton. Överläkaren på intensivvårdsavdelningen har berättat att hon under sina 30 år på där aldrig sett någon vara så sjuk och överleva.

– Teoretiskt sett borde jag vara död, konstaterar Leif.

Han arbetade på den tiden som resande säljare. Han var en driven trebarnsfar med stort intresse för motion i allmänhet och styrketräning i synnerhet. Men hösten 2000 hände någonting. På kvällen den 29 oktober insjuknade han i vad som till en början liknade en influensa, men som visade sig vara någonting helt annat. Efter ett par dygn förlorade han känsel i armar och ben och hämtades av ambulans. När han kom in till sjukhuset sa läkarna till hans anhöriga att de kunde åka hem; chanserna att Leif skulle överleva natten var minimala.

Håller sig i trim

Från en grå himmel faller ett ettrigt vårregn över Helsingborg. Vita fiskmåsar skriker över ett vågigt Öresund och på gatan hörs sporadiska klagomål på skånska; invånarna är besvikna över att sommaren låter vänta på sig. På ett mysigt kafé i utkanten av staden sitter Leif. Han ser vältränad ut och yngre än sina 56 år.

– Ja, folk brukar faktiskt säga det, bekräftar han på en lättsam småländska som fortfarande är intakt, trots 25 år i Helsingborg. Han tillägger sedan skrattande:

– Det blev bättre när jag rakade av mig det grå håret.

När vi hälsar på varandra sträcker han fram vad som tidigare var hans högra hand, men som nu är en hudfärgad naturtrogen protes i silikon. Den vänstra armen ser likadan ut. Under jeansen sitter två benproteser med tillhörande kolfiberfötter. Leif överlevde nämligen den där kritiska natten. Men det hade sitt pris. Han hade drabbats av blodförgiftning, ett slags luftvägsbakterier, pneumokocker, hade hamnat i blodet, varpå kroppen kollapsade. När Leif vaknade efter fyra veckor var händerna kolsvarta och fötterna började anta samma ton.

– Jag minns inte vad jag tänkte när jag fick veta att jag skulle förlora händerna och fötterna. Jag fattade det inte.

Efter det chockartade uppvaknandet blev sambons runda mage ljuset i mörkret. Kämpaglöden tändes vid tanken på det ofödda barnet.

– Jag ville inte ge upp. Jag ville vara med på förlossningen, till varje pris, berättar Leif.

40 kilo lättare

Så blev det. Den 8 februari föddes lille Algot. Leif fick efter ihärdigt tjatande vara med under förlossningen. Han låg i en sjuksäng när han såg sin fjärde son födas bredvid. Parallellt återföddes också Leif. Efter flera komplicerade operationer började den mödosamma vägen tillbaka. Han hade förlorat mycket vikt, 40 kilo, vilka han var fast besluten att återfå. Men först var han tvungen att lära sig att gå med proteserna.

– Det gick relativt snabbt. Det var svårare att lära sig att kontrollera de här, säger han och visar upp handproteserna.

De är muskelstyrda; om han spänner och slappnar av vissa av musklerna i underarmen reagerar handen. På så vis kan han gripa tag i saker och hålla fast dem. Det tog två år att bemästra tekniken.

– Det var tufft. Särskilt i början. Jag fick mig några tjuvnyp när jag skulle gå på toaletten, säger Leif och skrattar.

Siktade mot stjärnorna

Som resande säljare med provisionslön var han van att arbeta efter målsättningar. Han hade dessutom styrketränat, målmedvetet, i 15 år. Allt detta hjälpte honom i rehabiliteringen. Han hade räknat med att träna upp sig till sin forna vikt på två år. Det dröjde nästan åtta år innan han var där.

– Man måste sikta mot stjärnorna så landar man i trädtopparna.

Han berättar att barnen alltid varit den starkaste drivkraften till allt hårt arbete som lagts ned. I kombination med den egna envisheten hjälpte det Leif att streta sig fram till positiva resultat. Den optimistiska livssynen har också varit värdefull.

– Man kan inte bara sitta hemma och tycka synd om sig själv. För mig var det uteslutet, även om träningen gjorde ont. Att gå på proteserna gör ont och det kommer alltid att vara så. Men man måste kämpa. Smärtan är priset för möjligheten att leva ett förhållandevis normalt liv.

Under vår pratstund på kaféet märker man att vissa blickar riktas mot den pratglade smålänningen. Särskilt när han tar av sig en av armproteserna eller viker upp ena byxbenet för att visa ett av sina metallskimrande ben. Han säger att han är van vid uppmärksamheten. Barn brukar ofta fråga honom och vilja känna på proteserna. Vuxna glor oftast bara. Men det finns undantag. När Leif fyllde 50 var han på Mallorca. Solen sken och han gick omkring i shorts och linne. En engelsk dam kom fram till honom på gatan.

– Du är en mycket modig man, sade hon och gick vidare.

– Det kändes fint, minns Leif. Men det är sällan det händer. Oftast nöjer sig folk med att titta.

Leif är ordförande för KFA, Koalition för amputerade, en rikstäckande intresseorganisation för amputerade. I en ledare i medlemstidningen skriver han att alla människor behöver förebilder; förebilder som visar att man inte ska ge sig trots att uppförsbacken aldrig verkar ta slut.

– Jag vill försöka få in lite jävlar anamma i de som har ett handikapp. Jag vill visa att livet går vidare, även om man förlorat kroppsdelar.

Just nu arbetar Leif och KFA tillsammans med fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Projektet Ceteris Paribus – allt annat lika – beräknas vara klart för visning i augusti. Ett tiotal människor av olika kön och ålder kommer att ställa upp som modeller på stora arrangerade porträttbilder. Deras gemensamma nämnare är att de alla har förlorat någon kroppsdel.

– Jag hoppas att den kan hjälpa till att synliggöra amputerade. Ofta skäms man över att leva med en protes och försöker dölja det, alternativt undviker att gå ut. Vi behöver förebilder som visar att det är okej, ingenting man ska skämmas över.

En dag i sänder

När Leif är ute och föreläser betonar han vikten av att leva i nuet. Efter blodförgiftningen har han insett hur skört livet är och att man måste uppskatta vardagen.

– Om man som jag fått ett extraliv och kommit tillbaka ser man verkligheten ur ett annat perspektiv. Jag uppskattar livet, men planerar inte så mycket framåt.

Vi skiljs åt framför Dunkers kulturhus i ett vindpinat Helsingborg.

I svart skinnjacka vandrar Leif vidare mot sin assistents bil. Hans gång är aningen kantig men ryggen är rak och hållningen stolt i blåsten. Bakom det tunga molntäcket sipprar några solstrålar äntligen ut.

Simon Löfroth

Ovanligt med bestående men

Jan Sjölin är docent och läkare vid Akademiska sjukhusets infektionsklinik i Uppsala. Han säger att en blodförgiftning är en allvarlig infektion som beror på att bakterier kommit in i blodet och orsakat en inflammatorisk reaktion.

Vilka är de vanligaste symtomen?

– Feber, frossa och allmän sjukdomskänsla. Även hudutslag, buksmärta, kräkningar och diarré förekommer. I svårare fall kan blodtryck, njurfunktion och även andra organ påverkas, likaså medvetandegrad och andning.

I vilka fall måste man amputera?

– Det är när man får en kraftfull inflammatorisk reaktion i blodet som då slutar att cirkulera.

Hur vanligt är det med blodförgiftning?

–?Blodförgiftning är relativt ovanligt. Ungefär 2000 personer diagnostiseras med bakterier i blodet varje år, men långtifrån alla blir svårt sjuka. Vi ser ungefär tio svåra fall per år, då patienten avlider eller får bestående men.