”Jag är rädd för att dö ifrån Leon”

Karin, 31, fick cancer i livmoderhalsen

Foto: Per Björn
HÄLSA

Karin Silén fick cancer i livmoderhalsen när hon var 27 år.

Läkarna ville operera bort både äggstockarna och livmodern – men Karin vägrade.

Foto: Per Björn
Karin fick kämpa för att få sin vilja igenom. ”Jag hade suttit här utan livmoder och utan världens underbaraste tvååring om jag inte hade sagt stopp”, säger hon.

”Jag hade nyligen varit på en gynekologisk cellprovtagning när mina symtom började. Eftersom jag inte hade haft några cellförändringar vid undersökningen, trodde jag inte att det var någon fara att jag blödde ibland efter samlag. Det kan ju bero på att slemhinnan skadats. Men efter ett tag kom blödningarna efter varje samlag, och mina flytningar förändrades. De var så rikliga att det rann ur mig när jag reste mig ur sängen på morgonen.”

Ovanlig form

”Både jag och min sambo Patrik blev oroliga och jag gick till en öppen gynekologisk mottagning. Tyvärr togs jag inte på allvar där. De sa att det var vanligt med stora flytningar. De gjorde inte ens någon undersökning. Efter några månader sökte jag vård igen. Den här gången möttes jag av en gynekolog som undersökte mig och hon såg direkt att något var fel. Min livmodertapp var röd och irriterad. Man behövde bara peta på den så började den blöda.

Gynekologen tog ett vävnadsprov och skickade det på analys. Nu började Patrik och jag förbereda oss på det värsta. Efter någon vecka fick vi reda på att jag hade cellförändringar på livmoderhalsen. Den form jag drabbats av var ovanlig, och svår att upptäcka vid den vanliga cellprovtagningen. Nu togs området med cellförändringar bort från livmodertappen. Vävnaden analysera-des och det visade sig att förändringarna var cancer. Läkaren trodde att hon hade fått bort hela det drabbade området, men riktigt säker var hon inte. I värsta fall skulle jag få ta bort hela livmodertappen.”

Livet rasade

”Eftersom de inte kunde göra mer vid det sjukhuset skickades jag till ett större. Fler prover togs och nu fick vi nya besked. Läkarna sa att jag var tvungen att operera bort allt: livmodern, äggstockarna och körtlarna runt livmodern.

Hela livet rasade. Det var som ett slag i ansiktet. Jag var 27 år och Patrik och jag hade precis börjat prata om att vi ville ha barn.

Samtidigt tyckte jag att det var konstigt att allt plötsligt måste bort. Läkaren vid det första sjukhuset hade ju haft som värsta scenario att ta bort hela livmodertappen. Men läkarna här menade att min hälsa var viktigare än att ha de inre könsorganen kvar. Och det var bråttom. De ville boka tid för operation direkt.

Jag var så chockad att jag inte hörde vad de sa. Först när jag kom hem kände jag: Nej, jag går inte med på det här. Det måste finnas ett annat sätt.

Patrik blev livrädd när jag sa att jag inte ville opereras. Han försökte trösta mig med att vi kunde adoptera barn. Men jag kände så starkt att det inte var nödvändigt att hoppa på läkarnas expresståg, så jag drog hårt i nödbromsen. Visst förstod jag läkarnas resone-mang. De ville ta det säkra före det osäkra och rädda mitt liv – inte min livmoder. Det fanns ju en risk att cancern hade spridit sig. För att ta reda på det var de tvungna att först operera bort livmodern och sedan analysera den.”

De ville ta bort allt

”Diskussionen mellan läkarna och mig pågick under ett halvår och till slut kom vi fram till en kompromiss. Jag gick med på operation – men de fick bara ta bort den kvarvarande biten av livmodertappen. Med en ring runt livmoderhalsen skulle jag ändå kunna bli gravid.

När jag väl fattat det beslutet började nästa diskussion. Nu ville läkarna få tillåtelse att analysera den borttagna livmodertappen medan jag fortfarande var sövd. Om den var okej skulle de stanna vid det. Men hade den cellförändringar ville de operera bort allt. Jag skulle alltså, om läkarna fått som de velat, ha vaknat upp ur narkosen utan att veta om jag hade livmoder och äggstockar kvar. Här fick jag sätta stopp igen. De ville göra på sitt sätt, och jag på mitt.

Jag undrar ibland var jag fick styrkan ifrån, men till sist blev det som jag ville. Det som fanns kvar av livmodertappen togs bort och analyserades. Det visade sig att det räckte. Alla cellförändringar var borta.

Det var en oerhörd lättnad när allt var över. Det var så skönt att veta att jag gjorde rätt som lyssnade på hur jag själv ville ha det. Det är jag evigt tacksam för idag. Tre månader efter operationen blev jag gravid.

Skräcken över att ha drabbats av cancer kom senare. Jag hade haft fullt upp med min kamp att få behålla livmodern, och efter det hamnade jag i gravidbubblan och lyckoruset över att ha blivit mamma. När Leon var knappt ett år kom sorgen och chocken ikapp mig. Jag sjönk ner i en depression som jag fortfarande delvis är kvar i. Nu är jag för första gången rädd för att dö – att dö ifrån Leon. Men samtidigt kan jag inte ägna resten av mitt liv åt att oroa mig för att cancern ska komma tillbaka. Då fungerar jag ju inte som människa.”

Deprimerad

”Nu är jag inne på mitt tredje år efter operationen. Jag går på ett par kontroller om året. Hittills har allt sett bra ut. Om två år är jag förhoppningsvis friskförklarad.

Min nuvarande läkare uppmanar Patrik och mig att skaffa de barn vi vill ha nu, utan att vänta för länge. Hon är lite orolig och inne på samma spår som mina förra läkare. Och som det känns i dag kan jag tänka mig att operera bort livmoder och äggstockar om cancern kommer tillbaka, när jag väl fått de barn jag vill ha. Men det är svårt att veta hur man känner när den dagen kommer. Att ha livmodern kvar handlar inte bara om att kunna få biologiska barn, den är även en symbol för kvinnligheten. Men givetvis är den inte viktigare än att ha livet i behåll och få se mina barn växa upp tillsammans med Patrik.”

FAKTA

Vad är livmoderhalscancer?

Livmoderhalsen är den nedre delen av livmodern. Livmoderhalsens yttersta del, som mynnar ut i slidan, kallas livmodertapp. I livmoderhalsen möts två vävnadstyper, körtelepitel och skivepitel, i en ”övergångszon” där cellförändringar ofta uppstår. Cellförändringar kan ibland vara förstadier till cancer på livmoderhalsen, men de kan också vara tecken på en tillfällig virusinfektion. Varje år får cirka 450 kvinnor i Sverige livmoderhalscancer, medan betydligt fler, cirka 30 000 kvinnor, får besked om att de har cellförändringar. Genom cellprovtagning kan man förhindra cancer på livmoderhalsen genom att sätta in tidig behandling.

Fakta: Cancerfonden.

Karins råd: Testa dig!

Gå på cellprovtagningarna du blir kallad till.

Om du har blödningar efter samlag och onormalt mycket flytningar – vänta inte på att bli kallad på cellprovtagning. Sök vård direkt.

Om du får en diagnos behöver du inte hoppa på det ”expresståg” som sjukhuset och läkarna drar igång. Du har rätt att tänka efter en stund.

Jenny Ryltenius