”Jag har lovat att jag ska bli 100 år”

Tre gånger har Susanne segrat mot cancern – men friskförklarad blir hon inte

HÄLSA

Susanne Bernhardsson Marbe var 25 år ung och livet lekte. Hon hade precis fött en son och flyttat ut till en mysig villa i mellersta Skåne tillsammans med fästmannen Christian.

Då kom chockbeskedet. Hon hade bröstcancer.

– Min värld rasade plötsligt samman, säger hon.

Meddelandet slog ned som en bomb en höstdag 2002. Glädjen över att vara mamma kullkastades av en knöl i hennes vänstra bröst. Hon upptäckte den när hon ammade lille Michael. Hon gick till en läkare som sa att det var en svullen mjölkkörtel och att dessa var vanliga hos nyblivna mammor. Efter tjat på vårdcentralen skickades Susanne till lasarettet för mammografi och punktionsprov, då en nål sticks in i knutan. Efter två veckor kom provsvaren. Det rörde sig inte om en svullen mjölkkörtel. Inte alls.

Ingen cancer i familjen

– Glädjen över att ha blivit mamma byttes mot en fruktansvärd obehagskänsla. Hela tillvaron sopades undan under mina fötter, förklarar Susanne.

Frågorna hopade sig med ett stort ”varför” inringat i mitten. Hon var ung och sportig. Hon hade precis blivit mamma. Familjen hade inte cancer i sin sjukdomshistoria. Varför?

– Jag blev jättearg och tänkte att livet var otroligt orättvist. Men det gick över. När man har en liten son som väntar hemma kan man inte gå omkring och älta allting.

Solen skiner när vi rullar in i ett idylliskt Stehag. Inne i huset håller Michael, åtta år, på att packa upp en fitnessbräda till familjens Wii-spel. Vi sätter oss i köket och dricker kaffe. Michael kryper upp i mammas knä.

– Han tycker fortfarande att det är lite jobbigt när jag pratar om det här, säger Susanne och stryker honom över ryggen.

Akut operation

Efter att hon hade fått beskedet om tumören gick allting snabbt. Det blev en akut operation, en tårtbit av bröstet togs bort, och efter det följde cellgifts- och strålbehandling. En smärtsam period för Susanne och hennes närmaste väntade. Hon berättar att hon inte minns så mycket från tiden, att hon inte vill minnas, men vissa fragment försvinner inte. Illamåendet under cellgiftsbehandlingen, hårförlusten och perukerna, hemlighållandet för omvärlden – allt är fortfarande fastetsat i hennes medvetande.

Vitt vinterbröllop

Trots krämporna försökte Susanne leva så vanligt som det bara gick.

– De flesta på jobbet trodde att jag hade haft en lång mammaledighet och klippt håret kort. Cancer är ett så laddat ord och jag ville inte att folk skulle se mig som sjuk.

På nyårsafton 1999 hade Christian friat till Susanne, men de hade fortfarande inte gjort slag i saken när hon blev sjuk. De hade väntat på rätt läge. Efter att hon återhämtat sig bestämde de sig för att det var dags. I mars 2004 vigdes paret i kyrkan i Stehag. Ett vitt vinterbröllop markerade en ny tid. Bruden och brudgummen vågade åter börja planera inför framtiden. Ett slags lugn och tilltro växte sakta men säkert. Då kom nästa bakslag. Under en rutinkontroll hittade läkarna en cysta på en av Susannes äggstockar. För att vara på den säkra sidan opererade de bort båda två.

Susanne skulle aldrig mer kunna bli gravid. Dessutom var hon, knappt 30 år gammal, tvungen att genomgå klimakteriets kval med svettningar, frossa och humörsvängningar.

– Det var jättetufft, konstaterar hon kort och tittar ned i bordet.

Känsla av hjälplöshet

Som tidigare bet hon ihop och stretade vidare. På nytt fann hon trygghet och kraft i vardagen. Det som var annorlunda den här gången var att hon inte kunde dölja sin sjukdom med hjälp av barnledighet.

Christian kommer in genom dörren. Efter en stund berättar han att det är känslan av hjälplöshet som har varit värst under sjukdomen. Men han har accepterat den.

– Jag kan inte göra någonting utom att stå vid hennes sida och vara där för henne. Så är det bara.

Susanne säger i sin tur att det förmodligen är värre att vara den som är frisk och alltid förväntas vara stark och kunna stötta.

– För att orka är det viktigt att gilla läget och se framåt och inte fokusera på det som är dåligt, fastslår Christian.

Spridd bröstcancer

2005 hade de krigat sig tillbaka efter äggstockscystan. Men på semestern i Egypten kände Susanne någonting konstigt mellan revbenen när hon låg och solade. När de kom tillbaka till Sverige insisterade hon på att bli undersökt. Läkaren menade att hon troligtvis var förstoppad och skickade hem henne med en flaska laxerande och sa att det förmodligen skulle gå över inom två veckor. Två veckor gick. Olusten växte. Till slut blev Susanne desperat. Hon ringde upp vårdcentralen:

– Antingen undersöker ni mig ordentligt eller så skickar ni mig till psyket!

Det visade sig att hon hade en metastas på levern. Nu fanns det inte längre några tvivel: hon hade spridd bröstcancer. Ännu en cellgiftsbehandling fullföljdes. Ännu en sjukskrivning väntade.

– Det är påfrestande att kämpa sig tillbaka till arbetslivet, till vardagen, bara för att sedan bli sjuk igen.

Behandlingen tog

Hon reagerade lyckligtvis positivt på behandlingen och ingen operation behövdes.

– Även om jag är frisk nu så klassar läkarna cancern som kronisk. Jag kommer aldrig att bli friskförklarad.

Deras tillvaro har varit en berg-och dalbana med djupare dalar än de flesta någonsin tvingas uppleva. Ändå tar de sig upp, om och om igen. Tillsammans hjälper de varandra genom svårigheter, tillsammans är de starka och ser positivt på framtiden.

Efterlängtad Thailandsresa

I december väntar en efterlängtad Thailandsresa. Därefter fortsätter vardagslivet igen.

– Jag ska finnas med länge till och har lovat att leva tills jag blir 100 år, säger Susanne.

– Det finns vissa som är mycket sjukare än du mamma, inflikar åttaåringen i knäet.

– Ja, absolut. Så är det, bekräftar Susanne och rufsar till sonens kalufs.

ARTIKELN HANDLAR OM