”Det kändes som om jag svävade”

HÄLSA

Första gången Anna Lithander fick en panikattack var hon övertygad om att hon blivit knäpp.

– Det kändes som om jag svävade över marken och det måste ju betyda att jag blivit galen. Man kan ju inte sväva, säger Anna. I dag, 17 år senare, har hon lärt sig leva med sjukdomen och nyligen släpptes hennes debutbok, ”Jag är inte galen”.

Annas bok ”Jag är inte galen” peppar läsaren i stället för att ösa ur sig medlidande. ”Det här är ingenting att skämmas för”, säger hon.

Det var en slaskig februaridag. Anna stod med kurskamraterna utanför lektionssalen på Stockholms universitet och väntade på att föreläsningen i litteraturvetenskap skulle börja.

Anna var 23 år.

– Plötsligt kände jag hur någonting attackerade mig mentalt. Jag fick tunnelseende och yrsel och det kändes som om jag svävade ovanför marken, säger Anna Lithander.

Trodde hon blivit galen

Hon var helt övertygad om att hon hade blivit galen.

– Det kom från ingenstans och så plötsligt var det som om jag inte hade kontroll över mig själv. Jag trodde att jag när som helst skulle springa skrikande därifrån och göra bort mig inför alla, säger Anna.

Det gjorde hon inte. Efter ett par plågsamma minuter av förlamande skräck släppte attacken och kvar stod Anna som inte fattade någonting.

– Det kändes som om det pågått i evigheter eftersom kroppen varit i sån oerhörd larmberedskap. Jag var helt slut och minns att jag var livrädd att det skulle hända igen, säger Anna.

Tusen bollar i luften

Hon gick aldrig till föreläsningen. Skräcken var överhängande och Anna kände yrsel och var utmattad.

– Jag sa till en kurskamrat att jag mådde jättekonstigt och hon måste ha sett att det var något allvarligt för hon gav mig sin egen nyckel och bad mig gå hem till henne och vila tills hon kom hem.

Det är svårt att tro att det är sig själv Anna Lithander berättar om. Framför mig sitter en snygg 40-åring, välklädd och med ett stort leende. Hon ser självsäker ut, rena sinnebilden av en kvinna mitt i karriären.

Hoppade av skolan

– Före den första panikattacken hade mitt liv snurrat på snabbt och jag hade levt väldigt intensivt, upplevt mycket. Hade tusen bollar i luften, höga krav på mig själv. Jag var en ”duktig” flicka som bara tuffade på utan att tänka efter, så det kanske inte är så konstigt att jag blev sjuk, säger Anna eftertänksamt.

Den dagen blev sista gången Anna gick till universitetet. Hon hoppade av kursen och bröt mot ”duktiga” flickans regler: att alltid slutföra allt.

– Jag som alltid hade genomfört det jag börjat med och alltid varit så duktig avbröt plötsligt någonting. Men samtidigt som jag hade dåligt samvete över det så var det också en märklig frihetskänsla, säger Anna.

Undvek folksamlingar

Tiden efter attacken klarade hon inte av att åka tunnelbana själv, inte gå och handla, helst inte vara ute bland stora folksamlingar alls. Tänk om hon plötsligt skulle få en attack och börja skrika?

– De flesta som får panikattacker känner en stark rädsla för att göra något överilat, som att skrika högt, och vill helst bara fly. Känslan är dock bara som ett tyst vrål inombords. På riktigt gör man aldrig det man är så rädd för, man blir i stället paralyserad av skräck och ångest, säger Anna.

Det är snart 20 år sedan den första panikattacken och mycket har hänt sedan den slaskiga februarimorgonen.

Lärt sig leva med det

Anna har lärt sig leva med sin panikångest, utbildat sig till journalist, bildat familj och nyligen släppt en bok om sin sjukdom, som hyllats i massmedia. Hon har till och med föreläst och gjort många intervjuer.

– Det hade jag aldrig trott då, den där eftermiddagen när jag var 23 år. När jag satt i min kurskamrats lägenhet var jag övertygad om att livet var slut. Jag trodde att jag nu inte tillhörde ”vi” längre. Jag var en del av ”dom” och jag skulle aldrig kunna bli normal igen, säger Anna.

Hennes första tanke där i lägenheten var: vem ska jag ringa till? Jag är ju galen.

Fick diagnos

Efter en månad tog Annas mamma med henne till en psykolog som gav henne en diagnos: panikångest. Och plötsligt var det som om livet återvände igen.

– Jag vet att jag tänkte ”jaha, finns det, kan man ha det?” och det kändes så skönt att jag faktiskt inte var galen.

Efter en tid med mediciner och terapi mådde Anna bättre och började fundera på att återuppta studierna.

– Jag bestämde mig för att bli journalist men att läsa på folkhögskola i stället för universitetet. Det passade mig bra för där fanns ingen tentahets och det var en mer kollektiv känsla, säger Anna, som redan då började förstå vad som triggade i gång attackerna.

– Jag insåg att jag behövde lära känna mig själv, att tagga ner lite och lära mig att lyssna inåt i stället för att bara köra på. Jag var 23 år och tuff utåt men inte på insidan. Såhär i efterhand har jag förstått att det nog var tur att det hände mig då för det hade garanterat slagit hårdare längre fram om jag inte tagit tag i min situation såpass tidigt, säger Anna.

Låter attackerna komma

Även om Anna lärde sig hantera attackerna så var och är de alltjämt en del av hennes liv även i dag.

– Jag skulle ljuga om jag sa att de inte präglat mitt liv, för det har de. Men det är också viktigt att påpeka att även om de hindrat mig i mångt och mycket, så har de också format mig till den jag är i dag, säger Anna.

Nu är hon inte lika rädd för attackerna, mer less och irriterad.

– Jag tycker att de inkräktar på mitt liv. Jag orkar inte lägga ner energi och kraft på att motverka dem, jag försöker snarare andas lugnt och flyta med dem när de kommer. Då passerar de snabbare och man blir inte lika uttömd som när man försöker hindra dem, tipsar Anna.

Hennes bok "Jag är inte galen" (Bonnier Existens) är ett enda stort pepptalk till de som liksom hon drabbats av sjukdomen.

”Pusha läkaren!”

En psykisk sjukdom som varken syns eller märks mer än för de drabbade hamnar lätt mellan stolarna i sjukvården och det är svårt att få den hjälp man behöver för att kunna gå vidare, menar Anna.

– Våga söka hjälp och gå inte runt och skäms och tro att du är galen. Pusha läkaren om han eller hon bara vill skriva ut medicin och inte ge dig någon annan hjälp. Jag tycker det är förnedrande när vården hellre vill skriva ut mediciner än lyssna på vad patienten vill säga. Det är ju ett stort steg för många att äntligen våga ta kontakt och om man då förringas och får gå hem med enbart ett recept i handen kan det bli ett hårt slag. Jag tycker absolut inte det är fel att ta medicin, de kan fungera och vara en enorm hjälp. Men det finns också terapiformer, som kognitiv beteendeterapi (KBT), som fungerar bra mot panikångest, säger Anna.

Slutade med mediciner

Att ta sig själv på allvar tror hon är ett oerhört viktigt steg mot att kunna hantera sin panikångest och förhoppningsvis bli av med den.

– Du är värd att få hjälp, det får man inte glömma, säger Anna, som slutade med mediciner när hon blev gravid med första dottern för några år sedan.

– Jag fick ingen attack under hela graviditeten men när Fredrika var ett halvår kom det plötsligt en, utan förvarning. Jag minns att jag satte mig på golvet med henne och ringde min sambo. Jag vågade inte resa mig upp och kände mig som en värdelös mamma, säger Anna.

– Det här är ju jag och paniken är en del av mig, oavsett om jag gillar det eller inte. Jag försöker bara göra det bästa av det, menar Anna.

FAKTA

Har två döttrar

Namn: Anna Lithander.

Yrke: Journalist och kommunikatör.

Ålder: 40.

Familj: Sambo och två döttrar, 2 och 5 år.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Aktuell: Med boken ”Jag är inte galen - En bok om panikångest” (Bonnier Existens) tillsammans med Per Carlbring, psykoterapeut och professor i klinisk psykologi vid Umeå universitet.

Så här upplevs PANIKÅNGEST...

Panikångest kan drabba vem som helst, när som helst och till synes helt utan någon förvarning. Helt plötsligt kan du få en känsla av fruktan, att inte få luft. Du får hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor, yrsel och ostadighetskänsla. En känsla av att du ska svimma kan infinna sig, du svettas och tror att du ska dö eller håller på att bli tokig eller göra något obehärskat.

Det är vanligt att attacken har en plötslig start, som byggs upp till maximal intensitet inom 10 till 15 minuter. En attack varar sällan längre än 30 minuter, ibland bara i ett par minuter. Ibland kan den triggas i gång av bestämda situationer.

...och så ser du symptomen

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Health, DSM, som ges ut av amerikanska psykiatrisällskapet, har sammanställt 13 symtom som är förenade med en panikattack. Om man känner igen fyra av dem och om de utvecklats samtidigt är det enligt DSM troligen en panikattack.

Det går över! Annas bästa tips för att hantera en attack

1. Under en panikattack: Försök att flyta med attacken och låta den passera. Med träning är det möjligt! Andas genom näsan. Det förhindrar hyperventilering som kan förvärra symtomen.

2. Försök att tänka klart under en attack, att objektivt iaktta vad som sker i kroppen. Fokusera på här och nu, i stället för att ge utrymme åt rädslan för vad som skulle kunna hända.

3. Berätta om din panikångest för någon du har förtroende för. Att sätta ord på det hemska är ett första steg mot att ta sig ur sin panikångest.

4. Drycker med koffein kan ge hjärtklappning och ångest. Om du dricker mycket kaffe eller coca-cola kan det hjälpa att dra ned på din konsumtion.

5. Skaffa dig information om panikångest och vad som händer i kroppen under en panikattack. Att veta vad som sker gör att det känns mindre skrämmande när en attack slår till.

6. Döm inte ut dig för att du lider av panikångest, du är ju så mycket mer än bara en person som får attacker. Men låt det bli en väckarklocka. Fundera på om det är något du vill ändra på i livet.

7. Du behöver inte skämmas! Man kan varken dö eller bli knäpp av panikångest och det finns hjälp att få. Du är dessutom inte ensam, 45 000-135 000 svenskar lider av panikångest.

8. Sök hjälp. Du är värd den – och har rätt till den! Be om en tid hos din husläkare och berätta om din panikångest eller sök upp en KBT-terapeut alternativt KBT-behandling via internet.

9. Ta hand om dig och var snäll mot dig själv. Gör roliga saker, motionera mera och träna avslappning.

10. Kom ihåg: En attack går alltid över! Det känns inte så när den pågår men man kan ALDRIG fastna i en panikattack. Försök att påminna dig själv om det under en attack.

ARTIKELN HANDLAR OM