Linda är besatt av sitt utseende

”Ett tag ville jag operera om allt”

Foto: Henrik Brunnsgård
Förstod att hon var sjuk För ett par år sedan såg Linda ett inslag på tv om en tjej som led av bdd. Det blev hennes räddning. Det var först då som Linda förstod att hon hade samma sjukdom.
HÄLSA

I Sverige lider cirka 100 000 människor av dysmorfofobi eller bdd (Body Dysmorphic Disorder). Det innebär att man är besatt av sitt utseende. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor.

Kropp & Hälsa har träffat Linda som har varit sjuk mer än halva sitt liv.

Foto: Henrik Brunnsgård
Isolerade sig Under flera år isolerade Linda sig totalt och låste in sig i lägenheten. I dag går hon på en folkhögskola i Västsverige som en del av sin rehabilitering. ”Jag känner mig som 16 igen, för det var då mitt liv tog slut”, säger hon.

Linda, 33, tar emot hemma i sin lägenhet. Hon är blond, har blå ögon, är söt och glad – på ytan. Men inuti är Linda sjukligt missnöjd med sitt utseende. Hon lider av dysmorfofobi.

– Det värsta är att jag har missat så mycket av mitt liv, säger hon.

Här i lägenheten har hon bott i knappt ett år. Innan dess bodde hon hos sina föräldrar. Det är första gången Linda går ut i media och hon är ganska nervös. Lägenheten är inrökt och Linda hinner röka både fem och sex cigaretter under ett par timmar. Hon är mitt uppe i att sminka sig när vi kommer och ursäktar sig för att hon aldrig blir klar.

– Det är typiskt för bdd:are, säger hon.

Sjuklig utseendefixering

Bdd står för Body Dysmorphic Disorder som på svenska blir dysmorfofobi. Det betyder kortfattat att man har en sjuklig utseendefixering. Fixering vid en upplevd defekt i utseendet, vanligast näsa och ansiktshud.

När Linda ser sig själv i spegeln ser hon inte den söta normala kvinnan. Hon ser något fult. Hon tittar sig själv i spegeln många gånger per dag. För tillfället är det vikten och håret som känns jobbigast. Smink är en självklarhet i vardagen.

– Ett tag ville jag plastikoperera allt, säger hon. Nu är jag rädd för att operera mig. Rädslan för att inte bli nöjd och för att det eventuellt skulle bli osymmetriskt har stoppat mig.

Det stör henne mycket att håret inte är lika fluffigt på bägge sidorna under dagens fotografering och Linda känner sig obekväm.

– Ljuset är väldigt viktigt. Solens direktljus är inte bra. Det blir för skarpt. Man kisar och gör konstiga grimaser. Det blir fult och det funkar inte.

Blev tidigt mobbad

Linda inser själv att hon inte har ett normalt beteende och kan skratta åt sig själv.

– Det här är ju så dumt och fånigt, säger hon och skrattar. Jag skrattar varje dag, det är jätteviktigt.

Men så har det inte alltid varit. Redan i första klass blev hon mobbad och kände sig utfryst. Hon tyckte inte att hon blev sedd av fröknarna.

– Jag märkte snabbt att de söta tjejerna fick mer uppmärksamhet och jag förstod att det var utseendet som var det viktiga.

Mobbningen hängde med hela skolgången. I högstadiet brukade killarna roa sig med att sätta betyg på tjejerna på vem som var snyggast.

– Jag fick självklart alltid lägst poäng och fick gång på gång bekräftat det som jag redan visste. Att jag var ful.

Dessutom hade Linda en så kallad boxarnäsa efter att ha ramlat på en båt (näsan opererade hon för tio år sedan). Så hon satt gärna med jackan eller tröjan framför ansiktet för att dölja.

Ingen kunde ställa diagnosen

Det blev för mycket till slut och Linda mådde mycket dåligt. Men explosionen kom när hon skulle börja på gymnasiet.

– Jag fick en riktig ångestattack och sprang in till skolsyster. Jag satt på hennes golv och grät och kände att jag inte ville leva längre. Jag var orkeslös och kände förtvivlan, säger Linda med gråten i halsen.

Hon kom aldrig att sätta sin fot i den skolan igen. Det blev 2,5 år på behandlingshem i stället.

– Jag ansågs vara ett problembarn, som ställde till med bråk. Jag försökte till exempel förgifta mig själv med sömntabletter för att få uppmärksamhet och hjälp. Jag blev akut skickad till barn och ungdomspsykiatrin och blev kvar där i en månad.

Behandlingshemmet var inte lösningen på Lindas problem. Trots daglig kontakt med teamet på tio psykologer och socionomer var det ingen som kunde ge henne diagnosen bdd. Hon hade dessutom social fobi och fobi i stora folksamlingar.

Att sedan bo ensam i en lägenhet och förs­­öka få ett normalt liv med jobb och pojkvän var jättetufft. Under flera år isolerade hon sig totalt och låste in sig i lägenheten.

Aldrig haft ett fast jobb

Hon har aldrig haft ett fast jobb och hennes längsta förhållande varade i två år.

– En dag ställde han mig framför spegeln och sa: vad ser du? Jag ville inte titta. Men till slut gjorde jag ju det. Då sa jag att jag ser en tjej som är så ful att hon inte förtjänar att leva eller ens ha någon pojkvän. Svaret jag fick var: jag

är ledsen, du måste söka hjälp. Jag kan inte hjälpa dig med det här.

– Jag infekterade förhållandet med bdd, säger Linda.

Nu lever hon som singel och är på god väg att må bättre. Men hennes liv är ensamt. Hon har inga riktiga vänner och på helgerna är hon med sig själv.

– Jag känner att jag har blivit felprogrammerad så nu försöker jag programmera om mig till det bättre, säger hon.

En defekt kroppsuppfattning

Foto: Henrik Brunnsgård

Läs mer:

Shirin Rågby Djavidi