RÖSTA I DAG!

Jan Helin om vad vi kan lära oss av Aftonbladets historiska skam

1 av 2
Aftonbladet gillar olika. Och vi är inte ensamma. Det här glada kompisgänget tänker rösta. ”Jag röstar för att få bort de högerextrema krafterna i Europa, säger Susanna Vall, 20.
HÄLSA

I dag går Europa till val.

Ett val där politiska krafter vill skilja ut de olika från de lika.

Lägga kollektiv skuld på ­etniska grupper.

Aftonbladet är en tidning som gillar olika.

En tidning som tar ­ställning för mångfald och alla människors lika värde.

Därför startade vi kampanjen ”Vi gillar olika” på valdagen 2010.

Idag startar vi den på nytt, med en uppmaning:

Rösta!

Det fanns alltså ingen gräns.

Det offentliga Sverige i form av Skolverket är redo att öppna dörrarna för ­nazismen och erbjuda dem en plattform för att agitera rasism i svenska klassrum.

Barn av judisk härkomst ska i demokratins namn acceptera att företrädare för en ideologi som försökt förinta dem ska uppta lektionstid. Detsamma gäller romska och muslimska barn och homosexuella och alla andra grupperingar som enligt Svenskarnas Parti degenererar Sverige och den vita rasen.

Det är inget annat än en skam. Alla barn har samma värde i en demokrati. Ingen ska behöva ­argumentera för sin existens. Alldeles i synnerhet inte i den svenska skolan.

Argumentet från Skolverkets chefsjurist bör kanske försöka förstås som hedervärt. Men det är både naivt och tidstypiskt:

- Det är en grundpelare i vår demokrati, alla partier måste ­behandlas lika, sade Skolverkets chefsjurist Jonas Nordström i veckan som försvar av beslutet att låta nazistiska Svenskarnas parti komma till svenska skolor.

Argumentet låter vettigt, men är isande historielöst.

Partier som vill avskaffa ­demokratin och krossa den ­demokratiska grundpelaren om alla människors lika värde be­höver inte alls behandlas lika.

Tvärtom är det viktigt att stå upp för den demokratiska grundvärderingen om alla människors lika värde gentemot uppfattningar som hävdar mot­satsen.

Det är inte att inskränka yttrandefriheten, det är att använda den i stället för att passivt gömma sig bakom den för att slippa ta ställning.

Att vara nazist eller rasist är förvisso inte en värdering som är förbjuden i vårt land, så länge de som tycker så inte uttrycker hets mot folkgrupp.

Men att ge en nazistisk organisation en plattform för att argumentera för sin människofientlighet är att reducera rasism till semantik, en språkövning.

Hade Skolverket resonerat på samma sätt om Svenskarnas Parti hade behållit sitt gamla namn Nationalsocialistisk Front? De bytte ord i parti­namnet 2009, men inte ­personer och inte program.

Denna glidning på ord är i dag en politisk metod. Sverigedemokraterna har gått från att vara ett nynazistisk skinnskalleparti ­under benämningen Bevara ­Sverige svenskt till ett parti ­inröstat i Sveriges riksdag som säger att de numer har ”noll­tolerans mot rasism”.

Vad betyder det? Vad betyder de orden bara fyra år efter att partiledaren skrivit en debattartikel i Aftonbladet som säger att ”de relativt höga födelse­talen inom den muslimska ­befolkningsgruppen” är en av orsakerna till att denna grupp människor enligt Jimmie Åkesson utgör ”vårt största utländska hot sedan andra världs­kriget”.

Betyder ”nolltoleransen mot rasism” att de bytt värdegrund, eller att de lärt sig tala språket?

Att utmåla vissa folkgrupper som ett problem för en nation, och ställa dem mot andra folkgrupper, kommer aldrig vara ­något annat än rasism.

Att hållningslöst och gradvis acceptera detta tankegods för att de vinner framångar i val ger mig kalla kårar. Vi lever i Europa, vår historia borde ha lärt oss att veta bättre.

Låt mig försöka förklara varför jag är så genuint rädd för en slapp publicistisk hållning inför detta genom att berätta lite om min tidnings historia.

Det kan vara passande en dag som denna när vi ska rösta om hur Europa ska styras och ­exkluderande nationalism, ­fascism och nazism åter antas vinna mark över kontinenten.

Aftonbladet har en stolt ­historia ända från år 1830 då Lars Johan Hierta startade tidningen med ett starkt frihetligt, liberalt publicistiskt patos. Men Aftonbladet har också ett mörkt, svart kapitel i sin långa historia, på 1930- och 1940-talet. Med andra ord än vi hör i dag, men helt likartade argument, anpassade sig Aftonbladet till rådande tids­anda och politiskt klimat.

Chefredaktören på den tiden hette P G Peterson. Han var ostridigt en skicklig tidnings­makare, en glad gamäng, kvick i tanke och formulering om samtidens 1930-tal, mycket ­närvarande och engagerad på redaktionen.

Som publicist var han dock naiv, möjligen berusad av tidningens framgång. Han lät tre mörkermän ge hela tidningen röst. Fritz Lönnegren, Valentin Sjöberg och Ture Janson.

Ett snällt ordval är att beskriva Aftonbladet under kriget som ”tyskvänlig”. En sannare beskrivning är att beskriva tidningen som hållningslös inför rasismen och öppet stödjande av ­Hitler och Nazityskland.

Orsaken till haveriet är intressant och förklaras bäst av ett ­citat av P G Peterson återgivet i Rolf Alsings bok Aftonbladet inifrån:

”Det var ett hårdnande decennium som bara blev mörkare och mörkare. Jag försökte göra ­Aftonbladet opolitisk.”

Effekten av denna hållningslöshet och strävan mot att vara ”opolitisk” blev den rakt motsatta. I samklang med tidens melodi fylldes Aftonbladet av servilt ­nazistvinklade utrikesnyheter och beundrande opinionstexter om Adolf Hitler. Upplagan steg. P G Peterson lät sätta Afton­bladets segel i den del av opinionen där det för tillfället blåste medvind.

Lågvattenmärket publicerades den 22 juni 1941. Det var en ledartext av Ture Janson. Han gav England skulden för andra världskriget och beskrev Tysklands offensiv mot Ryssland som att nazisterna först tvingades ”göra rent hus på den servilt styrda kontinenten för att sedan med ryggen fri kunna skrida till det mest betydelsefulla slaget.”

Artikeln bar rubriken ”­Europas frihetskrig.”

Så ser Aftonbladets historiska skam ut. P G Peterson var inte nazist, han var en hållningslös publicist.

Tidningen räddades i grevens tid 1944 av Allan Fagerström från Helsingborgs-Posten. Han var en uttalad antinazist, tidigare redaktör för studenttidningen Lundagård. Han sparkade ­aktivt ut nazist­anhängarna och ­startade om.

Det finns viktiga lärdomar att dra av denna historia en valdag som i dag.

EU-valet är ett val där politiska krafter åter vill likforma de europeiska nationerna. Krafter som vill skilja ut de olika från de lika. Lägga ­kollektiv skuld på etniska grupper. Som vill öppna den europeiska ­avgrunden igen. Som om vi glömt, eller inget begripit av ­historien.

Aftonbladet tänker 2014 ­inte stå neutralt inför dessa politiska strömmar i vår tid.

Vi är en tidning som gillar olika. En tidning som tar ställning för mångfald, anti­rasism och ­alla människors lika värde.

Därför ­startade vi kampanjen Vi gillar ­olika på valdagen 2010. Därför återstartar vi den i dag, med en uppmaning:

Rösta!