Dagens namn: Sigrid, Siri
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan

Omänskliga insatser krävs av anhöriga till Alzheimeroffer

Så har ännu en mamma, mormor, farmor och vän somnat in.

Från det fina i livet. Men också från Alzheimers sjukdom som 130 000 svenskar lider av och som får 18 000 nya offer varje år.

 

 

 

Sorg är alltid bottenlös, men för anhöriga till alzheimeroffer också en lättnad.

Döden har oftast varit på väg så länge att alla är utmattade. I bästa fall är det mesta sagt, de trötta händerna länge smekta.

Sjukdomen - som också kallas De anhörigas sjukdom - präglar vardagen i många, många år. Först knappt märkbart, sedan sakta gnagande sig fast för att till slut nästan helt ha greppet.

Ordet vanmakt lyser starkt genom sjukdomens alla tre stadier.


I början
förstår den drabbade att något är fel, men symptomen är subtila. Frågor förblir obesvarade och ständigt nya frågetecken hopar sig.

Oron - i kroppen, tanken och hjärtat - accelererar när vardagsfunktionerna som styrs av hjärnan börjar slås ut. När minnet sviker, natt blir dag, ute blir inne och nyss blir för länge sedan. När armarna inte längre kan trä på koftan och maten glider av skeden. När människorna i rummet känns bekanta, men ändå inte. När rädslan och känslan av utsatthet övergår i panik. Skrik. Gråt.

 

Och så sista kapitlet, det som läkarna kliniskt beskriver som ”enklast”. Nu är sjukdomen så etablerad att människan, en gång full av liv, åsikter och resonemang, inte längre förmår nästan någonting. Men oron har ofta lagt sig, och med den paniken hos de anhöriga.

För som anhörig försöker man hålla takten. Inte bryta ihop. Skjuta upp sorgen, tills det finns tid och ork för den.

 

Av en medkännande anhörig krävs omänskliga insatser:

Kunskap. Tålamod. Kärlek. Tid. Styrka. Och insikten att det är människan som är och förblir huvudpersonen. Aldrig sjukdomen.

Ronald Reagan, Margaret Thatcher. Ingemar Johansson, prinsessan Lilian, Alice Babs.

Med respekt för den personliga sorgen så leder kända människors död samtidigt till att alzheimer uppmärksammas. Och till att den förlegade föreställningen, att hjärnsjukdomar är skamliga, lättar.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste av demenssjukdomarna som kostar samhället lika mycket årligen som cancer-, hjärt/kärl- och strokevården gör tillsammans. Och vi lever allt längre.

 

Fokus i dessa valtider borde vara på denna samhällets största sociala utmaning - en humanare demensvård som bättre ser individen.

Alzheimer får nämligen aldrig totalgreppet. Ända till slutet finns det friska hjärnceller.

Några hela pärlor i det annars väldigt trasiga halsbandet.

Det är dessa korta stunder av total klarhet och närvaro som vi anhöriga har kvar att minnas när ögonen slut­its.