Niva: Bangura & Bangura – för stora för allsvenskan

TEKNIK

AIK har slagit IFK Göteborg förr.

De har krigat sig till krampaktiga uddamålssegrar, de har kämpat fram glittrande guldmål.

Men knappt någonsin tidigare har de mött en blåvit motståndare som bara lämnat över poängen utan att ens protestera.

Inga konstigheter 2–0-målet är ett faktum. Drömmålet betydde tre poäng till AIK som skickade ner IFK i botten.

Visst, ballongen flöt riktningslöst omkring däruppe, lättfångad och ömtålig.

Någon måste ändå smälla sönder den.

Förstakvarten innebar inga större påfrestningar för ett sårbart svävande IFK Göteborg.

Elmar Bjarnason fick iväg ett bra långskott, och hade inte Ivan Turina lyckats peta upp bollen i ribban är det möjligt att den istället inneburit den där nödvändiga uppåtvinden.

Istället: Det simplaste av markeringsmisstag på en fast situation – och 1–0 till AIK.

AIK smällde den blåvita ballongen – gång på gång

Nålen instucken, luften på väg ut och nu nöjde sig inte de svartgula med det.

De tog tag i den där blåvita ballongen, klämde ihop den ordentligt och smällde till. Varje gång göteborgarna försökte spela upp bollen genom mittfältet satte de in pressen omedelbart, vann bokstavligt talat varenda närkamp.

Det låter enkelt. Det var det också.

Var var Änglarna, Änglarna från Götet?

Av det som en gång varit IFK Göteborg återstod bara en våt, ihopskrumpen liten rest.

Ingen struktur, ingen stomme, ingen stridsvilja. Ett poänglöst poänglöst lag.

När de här två klubbarna möts brukar det ju vara täta, tuffa matcher av derbykaraktär. Nu blev det istället en ensidig transportsträcka mot ett oundvikligt slutresultat.

Ingen skugga för det ska falla över AIK.

De förvandlas inte till mästarkandidater efter en tvåmålsseger mot tabelljumbon – men än en gång uppträdde de som ett välförberett lag som inte försöker ta genvägar för att slippa göra jobbet.

Då tränaren här hette Rikard Norling var det komplett omöjligt att försöka förutsäga vilket AIK som skulle dyka upp till match; det var ett evigt laborerande med uppställningar och formationer.

Andra tider nu.

I första hand är Andreas Alms AIK ett man-vet-vad-man-får-lag, byggt kring lojalt pålitliga allvädersspelare med stor arbetsvilja (och Martin Mutumba).

Teteh gör nytta av varenda boll han får

Vill man vara elak kan man beskriva det som lättläst. Vill man vara snäll kallar man det tydligt. Och vill man komplettera resonemanget gör man allt bäst i att inkludera de där två killarna på topp också.

Med två anfallare av medelmåttig allsvensk klass hade AIK obönhörligen också varit ett högst mediokert allsvenskt lag – men nu är det ju inte det de har som spets däruppe.

Att Mohamed Bangura egentligen har vuxit ur den här serien visste vi ju redan.

Nu börjar jag alltmer luta åt att Teteh Bangura också är för stor för sammanhanget.

Inte för att han smällde upp en boll i krysset från 25 meter – eller i alla fall inte enbart – utan snarare för hans sätt att göra nytta av praktiskt taget varenda boll han får skickad mot sig.

För nio månader sen var det kris

I går var det återigen hans vändningar som imponerade allra mest på mig.

Andreas Alm beskriver det som att en ordinär spelares kroppspråk tidigt visar åt vilket håll han tänker vända, medan Bangurorna har en förmåga att kunna byta riktning när bollen i stort sett hunnit rulla fram till dem.

AIK utnyttjade det genom att söka mötande forward snarare än djupledsbollen, och det var ett begåvat sätt att plåga motståndarförsvaret på.

För bara nio dryga månader sedan var det här en klubb i djup kris, med fans som inte hade en aning om vart vare sig nästa mål eller nästa bokslut skulle komma ifrån.

Från Sierra Leone. Från Värnamo och Köping.

Från ett anfallspar som faktiskt styr klubbens framtid på både kort och lång sikt med sina fötter.

Det är helt okej att tycka att det är lite läskigt.

Men det är också tillåtet att lotteri-vinstjubla åt att de verkar vara tillräckligt skickliga för att sikta rätt.

Erik Niva