I Stockholm ska du vara tacksam för en sittplats

TEKNIK

Vem får sitta i Stockholm?

Och vem får vackert sitta hemma?

Min före detta svärmor I, 81, och jag passerar dörren till akuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. I flåsar: ”Jag ­måste sitta. Kan du ­ordna en rullstol?”

Det fanns inga. Men en sån tur, där kommer en läkare med självmedvetna steg. Jag ropar: ”Kan vi få en rullstol?” Läkaren ser sig om: ”De är upptagna”, säger han. ”De står i korridorerna någonstans.”

Jag säger: ”Vi står här … och vi behöver en … nu.” Den unge läkaren nickar mot en huskropp 50 meter bort. ”Ni ­kanske hittar en där borta vid huvudingången.”

Skrek något. Minns inte vad.

Allt ordnade sig.

En receptionist trollade fram en bår. I la sig raklång med handväskan mellan ­brösten. Och när vi blev ­ensamma, så berättade hon att bänkar och sittplatser var så gott som utrensade från Stockholms offentliga rum.

Om man var gammal och slut, så fanns det inte längre någon­stans där man ­kunde sätta sig och vila.

I från båren:”Jag kan inte längre gå ut.”

För bara något år sedan promenerade hon fortfarande längs busslinjerna på Kungs­holmen. ”Då kan man gå in i busskurerna och sätta sig. Det finns ­bänkar där.” Men nu hade vägarbeten satt stopp för ­utflykterna. ”Det blev för ­stökigt. Det blev för svårt att ta sig fram.”

Kunde I verkligen ha rätt?

Jag började se mig om: de unga fick sitta. De satt på gräsmattor, slänter, kaj­kanter, broräcken, trappor och stenbumlingar.

De gamla satt ingenstans.

Det fanns inga bänkar i Stockholm.

Det finns inga bänkar runt Sergels torg och längs ­Drottninggatan. Det finns inga bänkar på Göt­gatan, Folkungagatan och vid Björns trädgård.

Det finns inga bänkar vid Klara kyrka. På kyrkogården såg jag en turist stå på knä i gräset och dricka kaffe ur en mugg.

Två män satt på en gravsten och diskuterade.

Ringde till Stockholm stad för att fråga om deras bänk-­policy.

Det fanns ingen.

Staden är uppdelad i massor med ansvarsområden, men det finns inget övergripande ansvar för att medborgarna ska få sitta.

Det finns ingen ­statistik.

Så när du blir ­gammal och sjuk och bara ­orkar gå korta sträckor, ja, då får du göra som I.

Du får hålla dig hemma.

Och du får leta efter en rull­­­­­stol på akuten.

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM