Skam och högfärd

Foto: Foto: HENRIK MÅRTENSSON
Frågorna är många i Helena Bobergs diktsamling.
TEKNIK

På innerflikarna av Helena Bobergs debutdiktsamling breder bilden av en praktfull, labyrintisk barockpark ut sig. Den tuktade grönskan är till viss del illustrativ för hur Bobergs dikt arbetar – stramt och vackert – men dikten bygger också på en sorts oformlighet, ett famlande som bryter mot det skickliga och välklippta.

Jag tänker att Bobergs projekt handlar om en motvilja inför det lika banala som högstämda faktumet att när man skriver så hävdar man alltid något. Titeln Repuls – en substantivering av repulsiv, bortstötande – genljuder mest uppenbart i bokens alla negationer. Utsägelseplatsen är ett sökande, irriterat diktjag, som aldrig stannar i något annat tillstånd än avslaget, repulsrörelsen. I sina ”inte”. I sina förluster. Jaget placeras sällan i några rum eller i något berättande, det är framförandet av bortstötandet som begreppsliggör och diktliggör: ”För när vi älskade varandra var jag inte medveten om / att kärleken ägde rum”.

Självförnekelse inympad i aktivitet, och skam förlagd i högfärdiga yttranden utmärker diktjagets relation både till skrivandet och till det undanglidande du som adresseras. Ibland är det en modersgestalt, ibland en hämmande instans inom jaget självt. Ofta en älskad: ”Jag är ute efter ditt förakt. // Jag älskar dig. Att älska är att utsätta sig för skam”.

Ibland en annan position – jag läser det som att det är den manliga blickens maktfullkomliga, tetiga tryne som tilltalas i raderna: ”Du har aldrig levt i en sådan tveksamhet som jag. / Vad söker jag i ditt ansikte?”

Frågorna är många och nödvändiga. Trots fullständig syntax avslår dikten slutförd undersökning och färdig uppgörelse. Och ofta verkar frågorna konstruerade som containrar för ett fasettartat poetiskt och politiskt gods.

”Rosen” återkommer som motiv och rekvisita i boken. Det är tydligt att den här dikten är skriven efter att denna den mesta poetiska symbolen tröskats igenom av välkända ifrågasättanden – feministiska, språkmaterialistiska. Och liksom ovanpå klichén. Det står: ”Om rosen vore ros. Är kvinnan omöjlig?”

Repuls vistas i det motstridiga, insisterande och drabbande uthålligt. Det är en dikt som inte överskrider de igenkännbara strukturer den arbetar med – så som psykoanalytiska begrepp och kön – men som i sitt kvardröjande utsätter dem för ett nötande, tärande. Väldigt ofta blir det väldigt snygg dikt.

FAKTA

POESI

» Repuls

Helena Boberg

10-Tal Bok

Kristofer Folkhammar

ARTIKELN HANDLAR OM